Mycket har hänt den senaste tiden. Didja som rymde och jag som till slut inte orkade med oron över att ha henne flängandes vind för våg ute på gatorna och därför uppmanade henne att söka sig till sina släktingar utomlands. Jag var livrädd för att hon skulle komma hem hit för det skulle tvinga mig att göra saker som jag verkligen inte ville. Nu vet jag att tusen andra människor misstog mitt meddelande till Didja. Men vad alla andra tror spelar mindre roll. Huvudsaken är att Didja vet. Som jag såg det så kunde jag inte få henne att gå tillbaka frivilligt. Jag ville inte heller bli tvungen att ringa polisen på mitt eget kött och blod om hon skulle få för sig att komma hem. Natt efter natt var hon borta (för mig kändes dessa dagarna som en hel evighet och nätterna var ännu längre) och jag visste inte vart hon var eller hur hon mådde. Visste inte om hon var hungrig eller kall. Visste inte ens om hon levde. Så hellre än att fortsätta att ha det så, hellre än att hon skulle springa runt lös och helt utan vuxen kontroll så tyckte jag att det var bättre om hon befann sig hos släktingar där jag visste att hon skulle vara trygg och dessutom ha det bra. Didja förstod och det var det viktiga. Sen om alla andra vill tro att jag uppmanar henne att rymma… ja då är de helt jävla flängda i huvudet. Jag ville bara inte ha henne lös ute, ensam och på rymmen… Men men, det problemet är ju inte längre aktuellt.

 

 
Älskade fraggel, du är så älskad och saknad här hemma! 💖

 

Didja var på väg mot tryggheten och jag hade börjat pusta ut. Nu var det inget mera ute på vift utan hon var på väg. Men hon ångrade sig. Liten fraggelsnörpa som hade hemlängtan… Hon vände hem igen. Strax innan hon skulle vara framme vid målet så bad hon om att bilen skulle vändas om och hon ville hem. Sagt och gjort så vändes bilen om och hon var här hemma tidigt på morgonen. Inte bra! Inte alls bra! Men jag tog in henne. Hon visste att hon skulle bli tvungen att åka tillbaka om hon kom till mig. Men hon trodde med ett barns naivitet att allt skulle gå att lösa om vi bara var tillsammans och pratade med dom… Efter en dusch, rena kläder och mat i magen så skulle vi prata lite innan det var dags för att ta tjuren vid hornen. Strax därefter knackade polisen på dörren och Didja omhändertogs ganska odramatiskt. Mitt hjärta blödde när hon gråtandes leddes ut härifrån och in i en polisbil som transporterade henne till länsgränsen där nästa polisbil tog vid och så fortsatte resan för henne tills hon var framme vid Lövsta. En SIS..! De placerade henne på SIS dom svinen! Fast så får jag inte skriva… Eftersom samma svin läser min blogg och gärna kommer med citat och annat härifrån och oftast laget helt ur sitt sammanhang för att påvisa vilken hemsk människa och fruktansvärd förälder jag är. Suck…

 

 
För att jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle och på den vägen är det

 

Didja ringer mig jag vet inte hur många gånger på en dag. Hon ringer och gråter och undrar varför jag inte bara kan hämta henne. Gång på gång försöker jag att förklara och gång på gång misslyckas jag. Socialtjänsten är så oroade över min blogg och den skada de anser att Didja tagit och tar av den. För här står det minsann saker om mordet jag dömdes för. Här står det om när jag kämpar med maten. Här står det att jag är för en legalisering utav cannabis. Ja, jo, det stämmer. Det står en hel del. Men att placera oss på en skyddsplacering och placera oss bara några hundra meter ifrån där det mordet ägde rum...? Att fragglarna ska gå i samma skolor där jag och mina syskon gick och många lärare från då fortfarande jobbar kvar..? Där folk fortfarande minns… Ja nä men det kanske är lämpligare..? Att de ska få höra en massa saker om mig från andra? Skulle det på något vis vara bättre? Nu läser inte mina fragglar min blogg. Varför skulle dom? Det är ju vår vardag… Det är ju inte som att de inte redan är medvetna om vad som händer runt omkring oss. Socialtjänsten klagar ofta på att vi flyttat runt mycket. Men de flesta flyttarna har antingen berott på att vi placerats eller pga. att jag när tjejerna var små gjorde allt i min makt för att dölja mitt förflutna och när det kom fram (för det kom alltid fram till slut på någon jävla omväg) så fick vi flytta för det drabbade fragglarna. Aldrig att folk kunde komma till mig med sina nyfikna frågor eller smutsiga påhopp, det är till fragglarna allt sånt kommer. Det är ju faktiskt först de senaste åren som jag inte har dolt allt. Och sedan jag gjorde det så har mycket förändrats. Det kommer inte längre råttor till människor och ger mina fragglar tjuvnyp i form av kommentarer och annat. (bortsett från en skolkurator för något år sen som minsann hade läst och ville veta lite extra snaskiga detaljer…) Nu är allt öppet och ingen tjänar på att viska och tassla. Att stå leende och falsk och försöka påstå att de är där för att hjälpa för att långt senare avslöja att de i själv verket hela tiden haft för avsikt att stjälpa..? Det är lämpligt då eller? Jag orkar inte… Jag vill inte…Men vad har jag för val? Dom har min fraggel. Det är bara att inse att det är dags att samla ihop kavalleriet och göra oss redo för nästa slag i ett krig som bara har barn och deras familjer som offer. Till skillnad mot soc så har varken jag eller Didja lyxen att stänga av och gå hem. Vi har inte uppehåll i vår verklighet bara för att de tar semester en vecka och inget händer förrän de är tillbaka. Vi har inte lyxen att se fram emot julen för vi vet att vi inte kommer att få fira den tillsammans.

 

 
Det är kanske en jäkla tur att du inte kan se dig själv genom mina ögon för då hade nog egot på dig vuxit sig så stort att hela du sprack... Min vackra fraggel 💖

 

Enligt dom är jag roten till allt ont i Didjas lilla liv. Ett litet liv som de under många år har styrt. Men sånt nämns inte nu. Inte heller nämns alla de gånger de berömt mig och min föräldraförmåga. Tur är väl att jag ändå har mina inspelningar haha Men vad spelar väl inspelningar för roll när allt de präntar ner på papper tas för en absolut sanning och fakta?

Så mycket i mitt huvud just nu handlar om Didja och hennes tillvaro. Skulle jag för en sekund glömma så påminns jag snabbt när hon ringer och jag hör henne gråta. Snälla mamma… Hur många gånger på en dag säger hon inte dom orden? Snälla mamma… Men älskade fraggel jag kan inget göra! Inte mer än vad jag redan gör. Jag lovar dig att jag kommer att kämpa tills mitt sista andetag men det vet du redan. Men jag kämpar i en motvind utan dess like. Jag var ganska så nöjd med advokaten jag hade vid förhandlingen. Men även det skulle tas bort eftersom socialtjänsten plötsligt skulle ha en advokat från samma firma vilket ledde till att min advokat fick begära att bli entledigad pga. jäv… Så men va kul då. Deras advokat jobbar ihop med min numera entledigade advokat… För min del så kan ju jag tycka att det inte var min advokat som skulle bli entledigad i detta fallet… För min del så fortsätter det att föreligga jäv med tanke på att de som sagt jobbar på samma firma och det ligger i firmans bästa intresse att vinna sina mål (självklart) och målet är nu inte längre att vinna genom att få bort hennes LVU eller åtminstone få henne placerad där hon inte tar direkt skada vilket hon gör där hon är nu, -nu är deras mål helt plötslit det motsatta, att få hennes LVU fastställt och bortom alla tvivel.  Känns ju sådär lagom rättssäkert. Nåja, inget jag kan göra något åt så jag får försöka att inte tänka på det och haka upp mig på skiten.

 
Att vara stark för Didja tar enormt mycket på mig. Men det spelar mindre roll för fragglarna kommer alltid att gå före inte bara alla andra utan även mig. Jag lovar att stå kvar och vara precis så stark som du behöver mig. För dig klarar jag allt och lite till

 

Så svårt bara, att denna stora lilla fraggel som jag gjort allt för att hålla kvar på en lagom nivå medan hon själv slagits med näbbar och klor för att vara vuxen… Hon fick bli vuxen över en dag när socialtjänsten fick nog. Nu när hon var kallad för att vittna i en rättegång så kunde det inte ordnas så att hon kunde komma till rätten utan istället blev hon transporterad med kriminalvården till Linköping där en videolänk upprättades för hennes deltagande. Transporterad med kriminalvården… Hon frågar mig vilket brott hon begått och jag kommer med menlösa förklaringar om att det är så det går till även om hon varken begått eller dömts för ett brott. Hon frågar mig varför de låser in henne om kvällarna och jag står utan svar. Hon frågar varför hon inte får gå i skolan och jag försöker komma dragandes med skitsnacket som jag själv fick höra en gång i tiden.. att det är klart att hon får… de har ju en egen skola på området… Hon frågar mig om varför hit och varför dit och jag gör vad jag kan för att ge henne bra svar som funkar med verkligheten. Men hon hör mig inte. Hon fortsätter bara att ställa sina frågor. Frågor som om jag ska vara helt ärlig, inte har några bra svar. Varför ska hon behandlas som en dömd vuxen? Varför ska hennes cell ha pansarfönster? Varför ska hon inte ha någon trygg människa i sin närhet? Varför får hon inte hit och varför måste hon dit? Varför måste hon lita på människor som hon inte känner? Varför tvingar jag henne att sköta sig? Varför måste de klä sig täckande? Varför anställer de istället inte personal som inte tittar på barnens nakna hud?

 

 
 
Skylten avslöjar på parkeringen om vart du har kommit om du nu missade den låsta bommen eller alla kameror...

 

Ganska så i början av hennes vistelse på Lövsta så ringde hon hem och var riktigt upprörd. Mamma dom slåss här! Jaaa, svarade jag lite frågande. Ja men du förstår inte, dom slåss med personalen och dom skriker en massa saker till dom, fortsatte hon. Ja jo men det kan bli så ibland där, fortsatte jag lite osäkert. Ja men mamma, det är inte det värsta! Personalen slår ju tillbaka!! För en tjej här bet en personal i knät. Och fastän hon hade släppt så dunkade dom in hennes huvud i väggen strax därefter, nästan skriker hon till mig. Ja jo, men om nu hon bits så är det väl så att de känner att de måste försvara sig försöker jag att förklara. Jag försöker förklara det här med att de faktiskt får ta till våld. Eller iaf så pass mycket våld som de känner att situationen kräver. Men hon köper det inte. Men mamma, dom gjorde det ju efter att hon hade släppt…

Hur ska jag förklara??

Eller när hon en morgon ringer och bara gråter. Det enda jag lyckas urskilja är att det är blod överallt. Det tog mig några minuter att få klart för mig att det inte var blod från min fraggel… Men tjejen som hon delar modul med hade gått in i duschen och gråtit så pass att Didja vart orolig och försökte knacka på för att kolla hur det var med henne. Inget svar gjorde henne mer orolig och hon bankade på dörrarna för att tillkalla personal. Personalen som helst inte går in i modulerna efter läggdags hade tagit lång tid på sig innan de gick med på att låsa upp och gå in i modulen. Tjejen i duschen låg vid detta tillfälle mer eller mindre medvetslös om jag fattade Didja rätt… Eftersom manlig personal inte kunde gå in i duschen eftersom flickan inte var ”anständigt klädd” så var Didja först på plats… Didja var den som inte kunde sova sen med tanke på allt blod som fortfarande var kvar i hennes badrum och som hon inte kunde sluta tänka på….

 

Hon är livrädd för både de andra som är där och för den större delen av personalen. Här har man en trasig tjej som för inte så länge sen utsattes för en våldtäkt och då placerar man henne på ett av de värsta ställen vi har i Sverige? Ett ställe där hon tvingas att ha med manlig personal att göra. Ett ställe där de ska lära sig att skyla sina kroppar för annars så vad..? tittar den manliga personalen..? eller kanske ännu mer med tanke på vad tidningar, Sveriges radio och även IVO skriver..? Ett ställe där hon ska visiteras. Fråntas alla sina rättigheter. Låsas in. Är det så man lär de barn som vägrar att lyssna att lyda? Genom hot, frihetsberövning och våld? Lär vi henne att lyssna såhär? Eller är det jag som ska lyssna? För läser jag vad socialförvaltningen skriver så är det förvisso hon som gör fel men de menar att det helt och hållet beror på mig och min bristande omsorgsförmåga. Så är det kanske jag som ska lära mig att lyda och anpassa mig efter vad just denna socialförvaltningen tycker och tänker? Om jag backar då? Blir det bättre för min fraggel då? Slutar de med att förstöra hennes liv då? Om jag inte fanns i bilden? Skulle det hjälpa? För det är ju jag enligt dom som är Didjas största problem. Så om jag backar? Vad ska jag göra? Skriva över ensam vårdnad till hennes biologiska pappa och själv backa undan? Skulle det hjälpa? Skulle de behandla henne drägligare då?  

 

 
 
 
 

Didjas gudfar var hos henne och hälsade på för några dagar sen. Att mitt besök var halvt övervakat brydde jag mig inte nämnvärt om. Jag är van. Kunde inte bry mig mindre. Nästan istället så jag tycker synd om den personal som blir utsedd att sitta vakt för hur roligt kan det kännas att veta att man är oönskad och i vägen? Dessutom hade vi turen att ha trevlig personal… Men för honom så bara måste det ha känts bra konstigt. Han som själv jobbat som barnutredare jag vet inte hur länge skulle nu sitta i ett väldigt övervakat besök. Han som själv placerat ungdomar på diverse vidriga ställen, skulle nu övervakas. Didja fann det hela ganska skrattretande, själv tyckte jag mer att det kändes tragiskt och vad han kände vill jag nog inte ens veta. Så varför skulle det övervakas? För att hon inte skulle kunna säga vad som helst? Jag vet ju att hon fick ta några saker med honom per telefon istället eftersom hon inte vågar prata om vad som helst framför personalen. Var det därför? Hon ville ha ett svar men jag hade inget bättre än att det nog tillhörde deras rutiner.

På samma sätt som när hon vill veta när hon ska få komma hem och jag inga svar har åt henne. Först måste hon lära sig att vara bekväm med att bara vända sig till personalen med sina problem. Vänja sig av med tanken på att komma hem. Vara mer eller mindre tillfreds med att inte få komma hem. Det kan jag ju inte säga till henne… Så jag fortsätter med lite diffusa och svävande svar. Säger att jag inte kan svaret och ibland att det inte finns något svar på vissa av hennes frågor.

Mitt besök för någon vecka sen var fruktansvärt. Det gjorde så ont i mig att jag knappt kunde andas. Att se min älskade fraggel vara mer inlåst än vad jag själv var. Enda skillnaden är att hon är 14 år och inte dömd för något brott, medans jag var vuxen och dömd för mord. Men sanningen är att hon är mer inlåst än var jag var. Dessutom på jävla fucking Lövsta av alla jävla ställen. Att lämna henne där var utan tvekan något av det värsta jag någonsin gjort. Men som jag försökte säga till henne när hon gråtandes bönföll mig att inte lämna henne där, så kan jag med Sveriges många gånger skeva och/eller förlegade lagar inte göra annat. Hon är min och kommer alltid att vara min men hon är ändå inte min längre… Jag har ingen rätt att ta henne någonstans…

 

 
Besöksrummet på Lövsta lämnar en hel del att önska och jag var glad över att jag hade kommit ensam för hur skulle jag någonsin få ur fängelsebilden ur huvudet på mina småfragglar om de skulle träffa sin syster såhär?? Där till och med tvn är bakom plexiglas och skydd. 
 
 
 
 
Eller vad sägs om det inbjudande och hemtrevliga badrummet? Fyttifan säger jag bara! Och där låser vi in barn?!
 
 
 
Där alla dörrar är låsta och där dörrhandtagen på insidan alltid har ett runt handtag. Varför? För att man aldrig ska kunna hålla emot om och när personalen vill ta sig in. För med ett runt handtag så kan man aldrig vara säker på att man får vara ifred ens på toaletten eller i sin egna cell. 

 

För den som vill läsa om Lövsta och bilda sig en egen uppfattning så är det bara att googla på Lövsta skolhem så får man upp bra mycket mer än vad man som förälder vill få upp när man har sin fraggel placerad där. Lägg sedan till att hela stället kategoriskt mer eller mindre förnekar allt eller i bästa fall förminskar och förringar det som hänt där gör ju inte att man känner sig tryggare direkt. Fortfarande så hålls  avdelningar stängda på IVO’s order. För många anmälningar om våld och sexuella övergrepp. Men det var för länge sen säger några ur personalen när jag ifrågasätter eller berättar om min oro. Sedan kollar jag på datumen för många av dess händelser… För länge sen? In my ass att det var länge sen! Förra året var inte länge sen! Eller så blir svaret att den personalen inte jobbar kvar. Fast det stämmer ju inte heller med tanke på att många som jobbar där just nu faktsikt har jobbat där i många år. Läser man vadIVO skriver så tar de upp just detta och menar på att problemen inte är borta även om de gjort framsteg.

...."Missförhållanden har kvarstått över tid trots att IVO informerat huvudmannen om bristerna, skriver tillsynsmyndigheten. Man anser också att det är allvarligt att viss personal – trots kritik och utbildningsinsatser – fortfarande är emot de riktlinjer och det arbetssätt som huvudmannen står för".... 

 

Så vem ska jag tro på? IVO eller personalen? Eller ska jag bara lyssna på Didja som ringer och mår dåligt och har ångest bara för att en viss personal ska jobba? Den som gör att Didja mer än gärna skyler sin kropp. Mamma han stirrar skitäckligt på mig. Han gör så håret står upp på mina armar... Vad ska jag svara på det? Prata med någon annan av personalen? Ja jo men det har jag redan sagt men hon vågar inte säger hon. Rädd för replissalier. Rädd för att det ska bli ännu värre. Rädd för vad som ska hamna i hennes journal om hon säger något. Åh helvetes jävla fan asså! Min fraggel är rädd och jag sitter med bakbundna händer och kan inte göra mer än att trösta och lugna.  

För den som själv inte orkar sitta och googla så kan ni istället klicka på länkarna nedanför här... Såhär behandlar och vårdar vi de barn som behöver hjälp... 

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/lovsta-ungdomshem-far-svidande-kritik-av-ivo-1

https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=87&grupp=23387

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6548801

https://nyheter24.se/nyheter/inrikes/565777-lovsta-valdtakt-flicka

 

 

 
Som alltid när jag ska någonstans så väljer jag antingen fel bil eller fel chaufför. Denna gången var det visst fel däck... igen. Fasiken, ibland är jag riktigt nöjd med att vara baksäteschaufför... hahaha eller ja.. så mycket hahaha var det väl kanske inte just där och då med tanke på att även denna smått otåliga baksäteschaufför blev ju försenad... 

 

 
Även stackars Joppe blev utspökad på Halloween 🤣

 

Ikväll kör vi magsjuka här hemma. Än så länge är det bara 2 fragglar som stått böjda över toastolen men Maxen såg inte riktigt ok ut när han somnade han heller så när de andra fick varsin hink bredvid sängen så fick han en också. Just in case liksom haha Lite extra trist med helgen eftersom vi hade planer ihop med vänner men men det kommer fler helger. Halloween kom och trots att vi var en fraggel kort så blev det ändå lite trick or treat och en massa blodigt smink. För att inte tala om allt jäkla godis fragglarna hade lyckats få ihop under kvällen. Morgonen efter så vaknade vi alla ungefär samtidigt och alla med samma äcklade min. Va i hela h-vete var det som luktade så jävla illa?! Ja, efter att ha kollat så inte hunden hade blivit magsjuk under natten och både spytt och skitit inne (vilket han tack och lov inte alls hade gjort haha även om det kanske hade varit att föredra med tanke på att det iaf hade gått att ta bort och därmed blivit av med stanken) så var det bara att inse att avloppet som alltid luktar illa här hemma nu var så illa att det inte hjälpte ett dugg med att vi är noga med att stänga toadörren. Fyttifaskien va jävla illa det luktar från vårt badrum. Och när jag pratar med fastighetsskötaren så rycker han bara på axlarna. Tydligen så luktar det inte bara om mitt badrum utan halva huset har samma klagomål. Jahopp men va kul då. För jag antar att det betyder att vi kommer att dras med stanken tills vi flyttar. Tur att det inte är så lång tid kvar till dess. Men dessvärre för lång tid för att vi ska kunna hålla andan så länge.

 

 
Vad fraggeln ska föreställa vette sjutton faktiskt. Ett lik ville hon vara först. Sen var det zombie ett tag. Det slutade med att hon bara ville ha äckliga sår i hela ansiktet... Blä! Vad hände med de där söta små kostymerna de hade när de var små?? 
 
 
Linser var i alla fall livsviktigt enligt min fraggelsnörpa. Det var linserna som skulle avgöra huruvida hon hade lyckats eller inte. Tur att hon sa det först efter att jag spenderat en hel evighet med sminket haha 
 
 
Kevin frågade om det hade stelnat och om det satt fast. Jag hann inte svara innan han hade ryckt loss fliken som täckte ögat. Njae, kanske inte riktigt ännu ropade han efter att ha kollat spegeln.
 
 
Hoppas innerligt på riddare och älvor nästa år... Men jag tvivlar på att jag vinner den fighten haha
 

För övrigt så knatar allt på. Känns så där surrealistiskt när allt runt omkring en bara fortsätter trots att det känns som om hela mitt liv har stannat av efter att de låste in min fraggel. Allt runt omkring fortsätter som om ingenting har hänt. Bara vi som bär på saknaden och smärtan märker någon skillnad. Tack gode gud för rutiner och vanor. De gör att dagarna ändå fungerar trots allt. Nu tränas luciasånger för fullt och förväntan är stor som alltid inför allt som hör julen till. Hur det ska gå att fira när vi inte är kompletta blir en senare fråga. Kanske och förhoppningsvis så slår jag dom jävlarna på fingrarna och Didja får då istället för att bli inlåst den hjälp hon faktiskt behöver och kanske så finns där en gud trots allt och vi får fira även denna julen tillsammans. Under har skett förr...

Jenny Dughieri

Blir bara ledsen 🥺 när jag läser om din dotter ❤️ Du som är den fantastiska mamma som finns för dina barn,jag spyr på att alla ”andra” ska tycka tänka & styra så jävla mycket,dom vet inte ett skit,dom dömmer ut dig ännu för det som hände trots att du redan avtjänat det straffet,ska du behöva lida resten av livet för det? Eller dina fina fragglar? Du en en grym mamma en grym kvinna 💪❤️ Jag har känt dig sen skoltiden typ 27 år tillbaka,du hade en trasig själ 💔 skärpning för helvete,ge människor som inte gör annat än bevisar sin godhet sin gränslösa kärlek till sina barn,ni kränker en kvinna som har ett hjärta av guld,även om jag vet vad som hände det så kallade mordet,inte såg jag ner på Linda för det..? Skulle jag det?
Linda hade en trasigt själ,låt henne vara. Låt henne få ha sina fragglar samlade omkring sig,inte på några intuitionsskolor vart finns värmen och kärleken där?
Linda är den som kan ge henne den KÄRLEK hon behöver!
Ge folk en chans för helvete! Leta inte fel på en person som en gång gjort ett fel,låt henne få komma vidare.
Ge henne dottern tillbaka... ❤️
Hejja dej Linda du är en underbar mamma & kvinna glöm aldrig det,vad folk än tycker & tänker och står med lupp och letar fel,sen står dom med pekpinnar och försöker tillrättavisa dej,Äsch byt ut den där luppen mot lite jävla kärlek och omtanke.
Usch blir bara så arg & ledsen när jag ser hur soc mfl gör allt för att sätta käppar i dina hjul. All styrka till dig Linda med familj 🙏💪❤️

Svar: Åh Jenny du underbart fina människa både då och nu! Dina ord värmer och tröstar. Att du har ork att bjuda på det med tanke allt runtomkring dig visar bara på vilket enormt hjärta och inre du har. Tittar efter dig ibland när jag är runt omkring där du bor ihopp om att ha turen att få syn på dig. Så många gånger jag kanske inte har så mycket att säga.. ord känns ibland så överflödiga.. men vill bara få krama om dig och på något vis ge dig mer kärlek, ork och styrka... Du är en helt fantastisk människa!
Linda

Anonym

Fy fan säger jag bara. Men Du vet var min sten mitt i havet finns ❤❤❤

Svar: Önskar så att jag var där!
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress