När ingenting fungerar, eller när det helt enkelt bara är för mycket under för lång tid… När maktlösheten och frustrationen blir för stor… När jag inte kan kontrollera och styra livet alls… Då blir det lätt för mig att falla in i gammalt beteende och mönster. Självklart blev det så även denna gången. Som jag har sagt innan så förstår jag inte varför insikt inte per automatik leder till ändring men det gör det inte. Men sen är väl kanske min insikt inte är så jävla stor som jag vill tro alla gånger… Jag vet inte. Jag förstår inte. Trots att jag levt med detta i så jävla många år så är det fortfarande ett mysterium för mig hur jag sakligt och nästan som om det inte ens gäller mig kan berätta om det in i minsta detalj. Men jag kan inte förmå mig själv att göra annorlunda. Jag måste göra annorlunda. Jag måste bryta det innan det går för långt. Har gått för långt innan och jag vill inte hamna där igen. Men kanske kan jag hålla det på en bra nivå denna gång? Kanske kan jag få det att funka och lyckas att gå en fin balansgång mellan svält och överlevnad? Men det vet jag ju att jag inte kan. Men ändå så vet jag att jag inte kommer att äta något idag heller. Räcker gott och väl med allt jag åt förra söndagen när jag satt i sällskap på restaurang och inte hade något annat val än att tugga och svälja.

 
Nyckelbenen börjar bli lite för tydliga så jag döljer dom oftast med en halsduk...

 

Vissa gånger när min mathets sätter igång så är det annorlunda. Som denna gång. Tänker att jag ska äta något imorgon. Men sannolikheten är liten att jag skulle göra det. Åt ju faktiskt i förrgår också kom jag på nu. 2 ärtor och 7 majskorn. Ångest som fan hela dagen igår pga. det. Extra runda med Joppe fick det bli. Tuggar hellre på en mindre gummisnodd än på tuggummi eftersom tuggummit ändå innehåller en hel del skit som jag helst inte vill få i mig.

 

 
Men att pendla så mycket som jag gör och dessutom så pass snabbt om jag gör innebär ju tyvärr att kroppen ser ut om fan...
 
 
Allt löst skit blir tyvärr hängandes runtom och ger mig en bild av att vara fetare än vad jag kanske är i verkligheten. Huden går ju liksom inte att banta bort. Inte för att jag inte försökt... Men det går att få den tunnare! För än så länge döljer det sig en hel del fett i all hud...
 

Jag pendlar alltid rätt mycket i vikt. Men vissa gånger är det som om jag fastnar. Denna gång har jag fastnat. Måste ta mig loss. Men vill jag ta mig loss? Ja det är klart att jag vill. Men nej!!! Nej Nej Nej

Om jag tar mig loss så blir jag fetare igen. Och det vill jag ju inte. Hatar fett. Så ska jag inte ta mig loss? Men då kan det ju sluta hur illa om helst och det är ju det jag vill undvika. Så hur ska jag göra? Dum jävla fråga! Måste ta mig ur! Det går för snabbt nu. Från 78 till 54 på bara ett par tre veckor. Önskar vågen hade sagt 44 istället. Då kanske det hade varit lättare att sluta? Då kanske jag hade varit med nöjd? Men 54? Eller ännu värre 78… Och nu ransonerar jag även all vätska jag får i mig. Svårt att sova. Svårt att vara vaken. Svårt att fokusera någon längre tid åt gången. Dragit mig undan från allt och alla ännu mer än innan. Ville inte att någon skulle se eller säga något. Det var inte så smart. Behöver ju någon som säger till mig att jag gått för långt igen. Att jag måste bryta detta nu innan chansen försvinner helt för mig.  

 
-0,5-3 kg på en dag är normalt för mig...
 
 
Väger mig ca 5 gånger på ett dygn när det är så här...
 
 
Ser hur vågen säger mindre och mindre samtidigt som spegeln säger mig att jag bara blir större och större... Hur fan går det ihop då? Fel på vågen? Kanske skaffa ny våg? Eller ingen våg helst...

 

Kanske är det därför jag skriver om det? För att jag inte ska kunna gömma mig? Ett solklart rop på hjälp men ändå så pass abstrakt och ute i periferin att hjälpen kommer att bli svår att få till i verkligheten. Så till vilken nytta? Men kanske till lite nytta ändå?

Ska försöka att försöka idag…

Önskar att jag inte hade några problem med maten! Att problemet inte existerade alls för mig! För det tar ju aldrig slut. Även om jag lyckas bryta en ond cirkel så är det ändå inte över. Det kan komma tillbaka precis när som helst. Det slår till när jag är som mest sårbar och inte alls på min vakt. Det kan gå flera år men det kommer alltid tillbaka. Betyder det att jag alltid kommer att ha det så? Att j ag alltid kommer att pendla 20-40 kg på 1-2 månader lite då och då? Kroppen tar otroligt med stryk, ändå fortsätter jag. Min kropp som jag hatar något så fruktansvärt mycket… Min kropp som har svikit mig så oändligt… Min kropp som jag borde vara så jävla nöjd med! Min kropp som har tagit mig igenom livet med krossat ben och knä (självklart utbytt mot en hel hög med titanskrot), som har genomgått 5 graviditeter och lika många kejsarsnitt, min kropp som vunnit över cancer 2 gånger, min kropp som vägrat låta epilepsin ta över, min kropp som kan uthärda de mest sjuka grejer och ändå fortsätta gå som en jävla duracellkanin. Min kropp som jag borde älska, hylla, vörda och respektera… Min kropp som jag hatar, som jag är bitter över, som jag skäms över, som jag njuter av att plåga lite extra…

Nope, dags att ta tag i saker och ting nu på en gång tror jag… kanske… ska försöka att försöka iaf… Måste! Kan förlora mina fragglar… Om det kommer till skräcktjänstens kännedom och de skulle vara på fel humör så ja.. jag kan förlora mina fragglar… Måste äta! För mina fragglar både dör och lever jag så jag antar att jag nu måste äta för dom… Men måste jag göra det nu? Kan det inte vänta några dagar? Eller ett par veckor? Eller..? Nej!! Det blir inte lättare att sluta om några dagar eller veckor! Tvärtom!! Men det har jag svårt att ta till mig och jag tvekar. Detta kommer att bli riktigt jävla svårt och jobbigt..! FAN! Jag hatar matproblematik!!!!

 

Äter inget, äter inget, äter inget, äter allt, äter allt, äter allt, äter inget, äter inget, äter inget………… Det tar aldrig slut

 

 

 

Nick

Älskade vännen du måste äta! Hur ska du annars orka? Du dör om du inte äter gumman. DU DÖR!!

Anonym

Läs vad Autistisk skriver på Instagram om hur hon (helt normalviktig) var en hårsmån från döden pga svält. Vet inte om det gör dig varken till eller från, men ändå... Jag vet för övrigt precis hur det känns att trilla dit igen. Vuxen, mamma, sedan länge frisk och nu i skiten igen...

Svar: Ska gå in där och kolla. Tack för tipset.
Ibland undrar jag om vi någonsin blir friska. För det är så lätt att hamna där igen. Och även under tiden då jag kallar mig frisk så är ju tankarna på maten alltid närvarande... Önskar dig all lycka till och hoppas verkligen att du och jag båda tar oss ur det så fort som möjligt 💕
Linda

Anonym

Oj, får du ingen hjälp att hantera alla problem?

Svar: Njaa hjälp och hjälp vet jag väl inte om jag har. De fragglar som kan och vill hjälper till hemma... Någon gång i månaden tigger jag grannen om hjälp med en hundpromenad som jag har svårt att hinna med. Men för övrigt så nope, finns inte riktigt ekonomi att hyra in någon från manpower haha
Linda

Anonym

Hjälp från socialtjänst och sjukvården?

Svar: Socialtjänsten kan ta hand om mina fragglar åt mig om jag inte gör som de vill eller om jag rasar. Sjukvården har långa väntetider. Så njaaeeeae, hjälp därifrån är det ont om.
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress