Sur och grinig just nu. Sjuk, undernärd och på gränsen till uttorkad så är inte tålamod och skit min starka sida. Har ork för mina fragglar, nästan. Har tålamod med mina fragglar, nästan. Men för övrigt? Nope! Inte alls! Alla utomstående som kommer för nära får sig en skopa skit av mig just nu. Men den som egentligen ska ha skiten duckar som vanligt. Lika mycket som personen imponerade med sitt lugn, sitt tålamod och sin styrka när jag var helt utan, lika mycket av en besvikelse är personen nu. Skulle behöva åka bort bara för att tänka igenom saker och ting. För att komma fram till vad jag vill och sedan köra vidare på det. Så här är det svårt. När det hela tiden är så mycket så är det svårt att få någon tid över för funderingar och reflektioner.

 

Helt otroligt så har Didja nu kunnat gå till skolan hela veckan än så länge (peppar, peppar…) utan att jag har blivit ditringd för att hämta henne. Så med andra ord så kan jag nu då dra slutsatsen att skolan inte klarade av ett skit utan vill man få små missanpassade ungjävlar att bete sig så får man åka till skolan, skrika, spotta, sparka, slå och hota… Och händer något mer så är det bara att åka tillbaka och göra om det. Tills de lärt sig… Vilket de nu verkar ha gjort. Men vi får se. Svårt att tro att jag inte kommer att bli ditringd igen. Men för just nu är det lugnt. Hoppas att det varar en stund…

 

Maxens dagis får mig att vilja gråta blod. Sån katastrof att jag finner inga ord. Maxen får inte gå ut när det är kallt… Självklart tar de ut honom ändå. För det är så synd om honom som inte får gå ut. Eh? Ja jo. Men jag tycker mer synd om honom när jag får sitta vak vid hans sida hela natten för att han inte andas som han ska. När varje andetag är en kamp. När syrgasen måste fram ur garderoben. Då tycker jag nog mest synd om honom faktiskt. Men ja, jag vet, det är jobbigt att han inte kan vara ute under större delen av året. Tycker hela familjen som oftast blir lika inlåsta som honom.

 

Så började jag skriva i onsdags, sen trillade en bit av himlen ner och drog till mig i huvudet.

 

 

 

Orkar inte ens skriva detaljer just nu. Vet bara att livet aldrig kommer att bli sig likt igen. Vet bara att jag och de fragglar som finns kvar måste härifrån innan jag förlorar fler. Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag förlora en fraggel? Hur ska jag kunna leva nu? Hur ska jag någonsin kunna sova igen utan att höra hennes tunga snarkande genom väggen? Jag vet ingenting just nu. Jag saknar en del av mig själv.

 

 
 

Rasande på mig själv för att jag lät det gå så här långt. Bitter över att hennes horungar till ”vänner” fortfarande kan sova skönt och tryggt hemma i sina egna sängar i natt när min fraggels säng står tom. Vill att de ska gå samma väg! Ledsna småfragglar som inte förstår. Som vill ha svar där inga svar finns. Nu kommer den jobbiga biten med att packa ihop hennes saker. Förstår inte trots att det är ett faktum. Hur kunde jag förlora min fraggel?  

 

 
Anonym

Jag är så så ledsen för er familj och din fina dotter. Inga barn borde dö 😭. Orättvisa skit liv.. kramar

Svar: Didja är inte död. Hon är ”bara” borta.
Linda

Anonym

Okej, stora kramar ❤️

Svar: ❤️
Linda

Anonym

Ledsamt hur det nu än ligger till.

Svar: Ja. Riktigt jobbig tid för alla i familjen just nu. Men mest för min stora fina fraggel 😞❤️
Linda

Anonym

💝

Svar: 💕
Linda

Anonym

Hoppas det ordnar sig för er.

Svar: Tack ❤️
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress