Jag skulle så gärna vilja vakna och gå upp utan att världen snurrar av att jag sovit för lite. Skulle vara så underbart att dricka morgonkopparna utan klumpen i magen varje dag. Att lämna av fragglarna i skolan och på dagis utan ångesten över att dagis kommer att ha Maxen ute i kallt väder eller att Kevin ska hamna i blåsväder eller att Simone ska komma hem ledsen för att ingen vill vara med henne. Åka och jobba utan sjuttioelva avbrott med möten och samtal med skräcktjänsten eller deras hejdukar och utan oro för att Didjas skola ska ringa och säga att hon behöver hämtas. Att komma hem och stressa ihop middag och sitta avkopplat med fragglarna och äta lite snabbt innan vi åker iväg på kvällens aktiviteter. Komma hem, kvällsmat, saga och sedan plocka undan innan jag själv kan sjunka ner i soffan en stund innan jag själv somnar. Sitta där i soffan och vara fylld av dagens skratt och glada fragglar och inte behöva oroa mig för omvärlden. Jag vill vara upptagen med allt bra och inte ens ägna all skit en endaste tanke. Men det funkar inte så i mitt lilla liv. I mitt lilla liv så händer det alltid något. Kaka på kaka och med extra mycket grädde på moset. Det verkar inte spela någon roll hur jag än gör så blir det ändå nya katastrofer. Husbränder, cancer, misshandel, mobbade fragglar och skiten tar liksom aldrig slut. Så fort något börjar lätta så händer något annat. Så är det bara och som sagt så spelar det ingen roll hur jag gör för skiten bara fortsätter att komma. Så har det varit sedan jag föddes och det lär fortsätta tills den dagen jag dör känns det som.

 

 
Stressa lite extra på jobbet för att hinna med ett möte med advokaten inför LVU förhandlingen. Efter att ha gått fel så blev det en joggingtur till rätta adressen vilket resulterade i att jag satt helt genomsvettig på mötet 🤣

 

Men det går ändå. Trots allt så funkar det att knata på. Man får inte haka upp sig allt för mycket på allt som händer och istället fokusera på det som måste göras. Men att ha en fraggel för lite här hemma är utan tvekan något som gör det svårare än vanligt att knata på. Jag kan leva med vad som helst så länge jag har mina fragglar och nu saknas en. Fick ett meddelande från henne. Hon är på väg mot tryggheten. Men än är hon inte helt där. Än finns det en hel del runt omkring kvar att ordna med för henne. Min älskade fina! Här har jag i alla år försökt att få dig att vara en fraggel. Försökt få dig att förstå att vuxenlivet som du längtar så efter inte är så lätt och roligt som du verkat tro… Nu kastas du rakt in i en ful vuxenvärld där den visar sig från sin allra värsta sida. Det var ju inte så här det skulle bli. Men det är inte slutet och kampen är långt ifrån över!

 

Här kom en skock med ungar ikväll som undrade över Didja och var oroliga för henne. Fick hennes handväska av en av tjejerna. Tydligen hade de träffats under dagarna som hon var försvunnen och lämnat den kvar där. Kändes så slutgiltigt på något sätt att få den. Jag antar att jag måste förbi hemmet någon dag för att hämta hennes saker och kläder som jag tog dit åt henne för hon lär inte komma tillbaka dit iaf. Men svårt att förmå mig till det. Slutgiltigt som sagt… Känns så fel att inte ha henne hos mig.

Var på möte med advokaten idag. Snart dags för förhandling om huruvida hennes LVU ska fastställas eller inte. Jag begärde muntlig förhandling. Så fan heller att de bara ska få sitta och läsa några papper och sedan avgöra hennes öde. De ska åtminstone se oss som människor! Hon är en flicka vars liv riskerar att bli förstört om detta går fel. De ska inte bara se hennes namn på ett papper.

 

Kanske lyckas jag en vacker dag. Kanske kan jag få såna där vanliga dagar som jag längtar så efter. Till dess så knatar jag på och gör det som måste göras.

 

 

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress