Sedan skolan började för vad..? 2 veckor sen mas o menos..? Så har jag varit där jag vet inte hur många gånger. Men nu har jag fått nog! Nu är jag så förbannat jävla trött på att små ungjävlar tror att de är något för att de hackar på någon annan! För att inte tala om hur jävla trött jag är på alla sexuella trakasserier som pågår där. I början på förra veckan så blev det bråk när jag skulle lämna av fragglarna. Inte bråk med mina fragglar utan med äckliga småpojkar i 14-15 års åldern eftersom jag fan inte tar att de skriker hora till min fraggel. Vidriga små svin! Där står en liten pojk som inte kan vara mer än 1,40 cm lång med skorna på och skriker att "Jag ska knulla dig!... i fittan..!"  till mig. Trots min ilska så kunde jag inte låta bli att skratta. Men snälla lille pojk!? Med vadå??     Aaah asså helt ärligt så vet jag inte vad jag ska säga... Vad är det för fel på människor? 

Onsdag och torsdag lyckades jag inte få henne till skolan. På fredagen beter de sig som svin igen och jag fick nog. Fan det var många år sedan jag gick loss i samma korridorer... Så tillbaka ner i sandlådan men denna gången som en lejonmamma redo att döda för min fraggel. Sedan spelade det mig mindre roll att den jag sökte var inne på en lektion just då. Det var ju bara en fråga om i vilket klassrum den lilla råttan befann sig i. Eller ah, så liten är han inte. Rätt fet faktiskt. Fan han ska va glad att tiderna förändrats!! (Fast när fan gjorde de det?) På min tid va det fetknoppar som blev påhoppade… PUTA MADRE

Nåja, jag borde ju ha kommit ihåg att den skolan är rätt snabb på att på att skicka både sina största och tuffaste lärare men även de bästa förhandlarna… Mjoo, för att göra en lång historia kort så fick jag inte ut råttan ur något klassrum då alla var låsta och jag manövrerades in till en rektor som efter att ha lovat på alla de sätt och vis att ställa vederbörande till svars fick mig att ta min fraggel och lämna skolområdet. Senare på eftermiddagen så fick jag ett sms om att de gått vidare och redan vidtagit åtgärder. Hmpf som om det skulle kunna kallas åtgärder… Jag kan nog fan visa honom åtgärder…

Igår ringdes jag åter till skolan. Så trött på det. Kokade inombords hela vägen dit. Helvete ta den äckliga lilla ungen som gör nästa grej!!! Känns som om jag ska explodera. Rädd att jag gör det också…

Idag ringer de igen... HELVETE!!!!  

 

 
Sjukt tacksam för mina små getaways.......
 
 

För övrigt så har jobb tagit mycket tid. Haft 2 föreläsningar som tog mycket tid att förbereda. Sen har det blivit lite resor och till min lycka (japp precis så skönt är det är vara fraggelfri ibland) så har jag lyckats åka bort utan fragglarna! Helt otroligt att få sova en hel natt med sammanhängande sömn. För att inte tala om alla underbara ”dumheter” man kan göra under tiden som inga fragglar ser haha Förstår inte hur jag någonsin skulle kunna trivas i landet jag bor i. När det finns ställen på jorden där man inte hängs offentligt mer eller mindre för att du sätter dig och röker din Joppe… När det finns ställen med sol.. Värme..  Åh, bara önskar så att vi aldrig hade åkt tillbaka till Sverige. Men men nu är det gjort och det är bara att stå ut tills den dagen kommer och vi kan åka igen. Till dess så får jag helt enkelt leva på mina små getaways. Livet suger rätt ordentligt och det är helt underbart att åka iväg och komma hem och orka springa i uppförsbackar och motvind. Fraggelvakt är det nästan lögn i helvete att hitta men skam den som ger sig.

 

 
En snabbis in i affären och köpa lite sista av den viktigaste ingrediensen för en stunds underbar avkoppling innan jag är tillbaka vid gränsen... Hade aldrig stått ut i Sverige om det inte vore för grannländer!

 

Letar fortfarande bostad. Som en tok. Men nope. Inget. Nada. Blir knäpp! Men men förr eller senare så ska det väl ändå ge med sig. Hoppas jag… Dags att utvidga sökområdet lite mer tror jag och kanske inte vara så upphakad på vissa ställen eller städer.

 

Försöker stoppa huvudet i sanden så gott det går. Lite mycket just nu. Men om 10 dagar så ska Maxen äntligen till läkaren (har ju bara väntat på detta besök sedan vi landade i Sverige mer eller mindre) och då hoppas jag på att habiliteringen ska komma strax oxå. Jag är nu färdig på sjukhuset… Jepp, så är det. Helt färdig. Eller ah, jag ska ju tillbaka för återbesök men just nu vägrar jag att räkna dom. Men inte för att det märks överdrivet mycket i mitt schema att en sak trillat bort med tanke på att tre nya tillkommit. Fan! Jag är trött på att bara springa runt och jaga tiden! För det blir sällan någon över. Drar på leendet och fake it ’til I make it…

 

 
Fake it 'til u make it.... 

 

Relationer. Finns det något mer krångligt? Jo, det skulle väl vara känslor i så fall. Men känslorna hänger allt för ofta ihop med relationer och hur de ser ut. Jag släpper sällan människor inpå mig. De gör oftast bara mer skada än nytta. Människor sviker, hugger i ryggen, skadar, ljuger och står sig själva närmast. De flesta i alla fall. Och oftast. Men inte alla och inte alltid. Just nu känns världen jävligt osäker för jag har öppnat upp för en människa att ta sig in i min trygga värld där inga utomstående har tillträde. Samtidigt som jag hoppas på att det ska vara annorlunda denna gången så kommer jag på mig själv att tänka saker som jaja jag får väl roa mig medan det varar för snart nog sitter jag där skadad igen och människan ifråga kommer att vara långt borta. Men det är väl bara att se det från den ljusa sidan och se det som positivt att jag ändå fortsätter att hoppas antar jag. Men jag vet redan att det slutar med att jag kommer att dra på mig nya skador inuti. Relationer. Gillar dom inte. Människor. När det kommer till att släppa på garden så är det jobbigt. Speciellt när jag har mina onda aningar redan från början. Fan, jag bara vet att jag kommer att ångra detta längre fram men jag behöver det just nu. Även om känslan av att vara sårbar gör mig rent fysiskt illamående..

 

 
Alltid samma procedur innan jag möter någon. Kolla spegeln, blinka bort tårarna som bara vägrar att försvinna och dra på leendet.
 
 
Men det är lugnt, jag behöver inte vara orolig. Ingen tittar nära nog för att faktiskt se...

 

Får frågan ibland. Hur mår du Linda? Jag svarar sällan. Undviker det så långt det bara är möjligt. Va fan hälper det att gnälla mer än vad jag redan gör? Nä, jag vill inte ens veta själv hur jag mår. Har inte tid med det. Har ingen ork. Tar det sen. Någon annan gång längre fram när allt annat funkar och jag kan få bryta ihop en stund. 

Susanne

Flytta till Linköping har jag ju sagt =)

Svar: Finns tyvärr inget där heller i bostadsväg heller än så länge. Tror du inte att jag kollar där oxå? 😘
Linda

Mamma det är Simone min mobile har döt jag går nytt till min kompis fotbolls marsch hemma klockan 6

Hej mamma det är Simone min mobile har

Svar: Hem nu! Puss
Linda

Ullis

Jobbigt det låter Linda. Hoppas du kan flytta snart till varmare land, härligt att du har den möjligheten.

Svar: Den möjligheten finns väl öppen för alla som bara vågar ta steget?!
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress