Detta inlägget är nog mitt längsta någonsin. Och troligtvis det snurrigaste oxå. Men allt är snurrigt. Allt är skevt och fel.

 

Ibland stör det mig så otroligt mycket att skriva om skiten som händer. Stör mig på att de som vill illa gottar sig i det. Stör mig på feta kossor till s.k. svägerskor som ska lägga sig i och tro och tycka, svärmödrar som gör allt för att göra allt värre och som borde ha varit döda för länge sen om världen hade varit rättvis. Men sen när fan blev världen rättvis? Stör mig på soc som jag vet sitter och ”tjuvläser”. Samtidigt så är det mitt sätt att bearbeta, att sortera, att berätta. Behöver få ur mig allt jag aldrig säger. Eller iaf en del av det. Stör mig på mycket just nu.

 

 
Känslan inom en som mamma när ens fragglar blir så skadade... Känslan av att en så liten fraggel blir våldtagen av sin egen pappa... Känslan av att man själv är skyldig för att ha utsatt sina fragglar för honom... IGEN... Känslan av att be om hjälp men bli stjälpt... Känslan man som mamma har när ens fraggel måste återupplivas... Känslor jag kommer att bära med mig för alltid.........
 
 
 
 

Jag vet inte vart jag ska börja. Vet inte vad jag ska skriva. Vet inte. Allt är som alltid bara för mycket. Blir så när jag inte skriver varje dag. Då hopas allt och det blir så mycket på bara några dagar att jag vet inte vad som är upp eller ner. Vet inte i vilken ände jag ska börja nysta. Vet inte. Vår familj är helt enkelt dömd att leva i skiten tror jag. För det spelar ju ingen roll hur fan vi än gör, inget funkar.

 

Stanna så får du ditt barn tillbaka...

Stanna så löser vi allt...

 

Jo ja löser hur då? Genom att stjälpa istället för att ge den hjälp de lovade. Så jävla trött på skiten. Så trött på mig själv som går på nit efter nit.

Socialtjänst... Eller just ja, det var skräcktjänst. Jag glömde det för en kort stund och det får vi betala dyrt för nu. Fortfarande håller en del av hoppet i sig. Trots att jag innerst inne vet att det är troligtvis bara ytterligare en nit. För inget lär ändras när hon kommer tillbaka från semestern. Eller?

 

 

Jag var så nöjd med att min relation med min make fungerade. Trots att jag aldrig skulle gå tillbaka till honom så fick jag ändå till en fungerande relation. En där fragglarna hade en pappa som faktiskt kunde komma och hälsa på. En där vi hade möjlighet att kunna prata utan att det slutade med att han drack och slog. Jag till och med berömde honom inför soc och menade på att hans övervakade umgängen hade funkat så bra att jag nu lämnade honom helt ensam med fragglarna. Men så brast han och slog. Bara mig dock och ingen fraggel såg eller visste. De trodde mina märken berodde på kramper. Alltid bra att ha något att skylla på antar jag... Men några visste. De gjorde vad de kunde för att hålla mig säker. Kollade mig. Ringde och kom på min dörr. För att när jag inte svarade så visste de inte om jag kanske inte levde längre. Kanske hade han slagit ihjäl mig denna gången? Kanske hade han kommit åt fragglarna? Men nej, det var bara ilska riktad mot mig. Och jag kan ju ta det. Jag är ju liksom van. Relationen till fragglarna funkade fortfarande. Så jag lät det fortgå. Vill ju inte ta deras pappa ifrån dom. Fick samtal och oroliga meddelanden från folk både nära och långt ifrån. Va jag ok? Ja, jag klarar mig. Jag träffade någon. Någon som fick mig att gå på moln för ett litet tag. Men jag råkade illa ut. Riktigt illa. Såpass att jag skadades till den milda grad att jag nog aldrig i mitt liv kommer att klara av att ens säga orden. Kommer aldrig att berätta. Kan inte ens tänka på det. Gör allt för att förtränga och bara glömma. Inte lätt när jag återupplever det varje natt. Så fort jag sover kommer drömmarna. Minnen jag bara måste få bort ur mitt huvud. Människor orkar inte riktigt med all skit som händer oss. Inte han heller. Så han försvann och molnen jag gick på skingrades.

 

Inte hela världen. Jag är van vid att vara ensam. Men det var trevligt att ha någon som höll min hand för en stund. Någon som såg mig. Men som sagt... inget varar väl för alltid och speciellt inte lycka när det kommer till mig.

 

Sen kom det... stanna i Sverige så får du din fraggel tillbaka. Stanna i Sverige så hjälper vi dig. Stanna i Sverige så får du avlastning. Stanna i Sverige så får du hjälp med tänderna. Stanna i Sverige så fixar vi med fragglarnas utredningar med adhd etc. Stanna i Sverige så ska vi hjälpa er att bearbeta och läka. Stanna i Sverige så...

 

Mitt svar var att jag inte visste hur det skulle vara möjligt att stanna. Vi var ju bara på semester. Vi har inget hem längre i Sverige. Vi har inga inkomster i Sverige längre. Vi har ingenting i Sverige längre.

 

Ingen fara blev responsen. Vi tar hand om det också. Vi vet hur trött du är. Vi vet att du och fragglarna bara behöver få vara tillsammans och få läka och bli starka igen. Vi lovar, vi vill under inga omständigheter splittra er. Vi vill inget illa. Vi vill bara väl. Denna gången ska vi hjälpa...

 

Det blev inte så.

 

Ingen bostad. Ingen inkomst. Ingenting. Det är svårt att leva så. Det är typ omöjligt. Allt vi äger är kvar på Canaria. Vi skulle ju aldrig komma tillbaka hit...

 

Jag är trött på ett sätt jag aldrig varit innan. Jag är slut. Har sagt det flera gånger. Till i stort sett alla i min närhet. Skrikit det högt så alla ska höra. Men ingen lyssnar och jag är för trött för att skrika mera. Den ena paracetamolöverdosen efter den andra. Vill inte dö. Jag vill ju leva. Vill inte lämna mina fragglar. Vill inte dö... Men orkar inte leva.

 

O R K A R    I N T E

 

Så utbränd. Så trasig. Drömmer om ett normalt liv. Ett normalt förflutet. En normal familj och släkt. En sån som hade kunnat fånga upp mig när jag föll. För om bara någon hade fångat mig, oss, så hade vi kanske klarat oss. Efter att jag råkade sådär illa ut så liksom tappade jag fotfästet totalt. Kunde inte gå till någon. De som visste hade ju redan lämnat mig. Ville ju inte berätta för någon mer då. Ville inte att någon skulle se på mig och veta vad som hade hänt. Utan bostad. Utan inkomst. Utan någon. Det blev kaos. Kunde inte någonting. Handlingsförlamad. Vandrade gata upp och gata ner dag som natt med fragglarna tryckta tätt intill mig. Sova där man kan och om man kan och stjäla det de behöver för att överleva. Oförmögen att be mer om hjälp. Mitt i detta släpper soc min fraggels LVU ihop med stora löften om framtiden. Lyckan över att ha henne tillbaka blandas med förtvivlan över att inte rent ekonomiskt kunna ta hand om varken henne eller någon annan. Vad hände? Min ekonomi som faktiskt var rätt grym för inte en allt för avlägsen tid.

 

En tillfällig bostad ordnades. Och till slut även lite pengar. Men bara matpengar. Och inte tillräckligt. Där fanns inte heller utrymme till varken hygien eller annat. Det funkar ju inte. Så jag ringde, gnällde, påminde om deras löften. Men till ingen nytta. Desperationen växte. Kan ju liksom inte bara låna och låna. Senaste föreläsningen gick i stöpet eftersom jag rasade efter ett möte med några jag inte skulle ha mött. Pengarna från föreläsningen dessförinnan stals. Så som sagt desperat växte både snabbt och kraftigt. Ont om allt. Umgänge funkade inte längre och det blev bråk. Jag förstod aldrig vad som som hänt förrän det var för sent. Nu är skadan gjord och min fraggel lär aldrig mer bli hel igen. Dessa såren kommer att bli till stora, fula ärr som för alltid kommer att göra ont. 2 av 5 i min lilla familj försökte ta sina liv. Jag var en av dom. Orkar inte. Vill. Men orkar inte. Trasig. Skräcktjänsten klev in med buller och bång. Fragglar slets och jag satt ensam kvar. Trasig. Levande död. Hur kunde han? Hur är man funtad som pappa? Kommentarer på insta om att jag lämnar ut min dotter... Vem fan sa att något hänt min dotter? Jag har söner oxå... Folk tar för givet. Tror, tycker och tänker. Dom kan dra åt helvete! Ihop med skräcktjänsten. Önskar att det hade funnits en socialtjänst istället som hade kunnat göra sitt jobb och fånga upp.

 

Rapporter om att Maxen stängdes in i sovrummet 18.30 med släckt lampa. Som om han skulle stanna i sängen om man gör så. Jag nattar honom fortfarande som en liten fraggel. Han som inte vågar sova ensam. Han som är rädd för mörker. Men när han inte stannade så låstes dörren. Ingen fara fick jag höra för det fanns ju kameror i alla rum så de kunde se honom i kameran där han låg innanför dörren och grät sig till sömns efter flera timmars kämpande för att komma ut. Jag var rasande. Ringde skräcktjänsten och informerade om att jag visste. Visste ju även var de var så flytta dom annars gör jag det. 20 minuter senare satt de i en polisbil därifrån. Fast mycket av vad de fått med sig dit fick inte följa med dom. Saker som sovnallar och en del av de få kläder vi haft med oss på vår Sverigesemester. Efter en vecka så fick jag tillbaka dom. Nästan. På sätt och vis. Jag får iaf vara med dom för stunden. När jag möter dom är de smutsiga och går fortfarande i samma kläder som de åkt iväg i en vecka tidigare. Inte ens underkläder är bytt. Jag spyr galla och hatar världen, biter ihop och lovar att försöka fixa nytt. Samma med barnvagn, cykel och annat vi lyckats skaffa. Allt försvann. Så kommer vi fram dit vi ska. Det gjorde inget att vår mat inte fick plats i bilen sa de för det finns ju mat på boendet där ni ska vara.

 

Fast så var det ju inte. Vi kom till ett hus som varit obebott länge. Där allt var täckt av spindelväv och damm. Där allt är farligt för Maxen och ingenting funkade. Ingen el. Inget varmvatten. Och till fragglarnas förtvivlan inget wifi. Där det inte fanns så mycket som en macka att ge till fragglarna som inte ätit sen frukost. Mitt i skogen och långt från allt. Hur fan kan det komma sig att vi alltid ska råka ut för allt? Så det blev ingen lunch. Ingen middag. Inga mellis. Efter mycket gnäll och ett desperat samtal till socialjouren så kom plitarna till slut med en halv ica påse med lite mat. Så kvällsmat vart det. Men för Maxen som bara dricker isthe blev det genast problem. För det gick inte att ordna. Dagarna går och jag får i honom mindre vätska för var dag som går. Hur många dagar till innan det blir aktuellt med vätskedropp? Uttorkad är han och toalettbesöken är väldigt lätträknade. Kommer inget in så kommer ju heller inget ut...

 

 
Utan överdrift så kan jag ju utan tvekan säga att detta är allt annat än ett säkert boende för någon. För Maxens del så är det till och med riktigt farligt!
 
 
 

Efterfrågar avlastningen som jag trodde skulle finnas men nej där finns ingen. Efterfrågar aktiviteter för fragglarna men där finns ingen. Efterfrågar skor till de som blivit av med sina under skräcktjänstens insatser men där finns inga. Efterfrågar hjälp men där finns ingen. Efterfrågar pengar men där finns inga. Lånade några hundra av morfar förra veckan. Måste ju kunna köpa lördagsgodis iaf. Och ladda på mobilen så jag kan nät dela till fragglarna som sitter inlåsta som djur i bur och klättrar på väggarna. Tack morfar. Tack för att du fortsätter att finnas trots allt. Tack för att fragglarna slapp titta så där på mig igår när jag inte hade kunnat ge dom lördagsgodis utan din hjälp. Tack.

 

 
Detta är ju så där lagom lätt att städa upp samtidigt som jag har 4 fragglar och en hund att hålla reda på som springer i skiten. Inte får de gå ut heller så det var ju inte mycket annat att göra än att bara städa som en ekorre på tjack i 7 timmar. 
 
 
Hatar numera pulversläckare och önskar att de bara försvann och lämnade skumvarianten kvar...

 

Plitar som provocerar och som vägrar att hjälpa till. Maxen får fatt i en pulversläckare och jag hinner inte fram i tid. Trodde ju att den var plomberad. Jag hade ju bett om att alla brandsläckare skulle ställas på Max-säker höjd. Hela huset fylldes snabbt. Lagom till kvällen självklart. Vi kommer inte ut, vi får noll respons när vi försöker kalla på hjälp trots att plitarna sitter en trappa ner upptagna med sina mobiler som vanligt. De är inte här för att hjälpa får jag höra gång på gång. De är bara här för att vakta och observera och självklart anteckna... Jag undrar om de antecknade hur jag sedan sprang som en idiot och städade bort allt så fort jag kunde medan fragglarna hostade och harklade. Om de antecknade att jag fick avbryta städandet vid flera tillfällen för att gå och duscha av Maxen som var full av pulver. Om de antecknade att de själva bara satt på röven och tittade på?

 

 
4 timmar in i städningen så börjar jag se linoliummattan i trappen...

 

Jag bråkar och tjafsar för att iaf få hjälp med att städa upp en del. Det tar flera timmar och många samtal till socialjour och andra innan någon kommer ut från undervåningen och iaf dammsuger lite i mitten av trappen... Men resten då? Kan ni iaf vakta Maxen medan jag städar? Nope, nähä inte det nej. Trött. ORKAR INTE. Biter ihop och börjar städa. Tvingar fragglarna att ha Max-vakt och fortsätter att städa. Allt är täckt av pulver. Alla våra kläder, skor, saker, golv, väggar och tak. Maxen rullar runt i det och slickar på golvet då han leker hund. Jag springer som en skållad råtta upp och ner för trappen medan jag städar och samtidigt försöker hålla koll på 4 understimulerade fragglar och en hundfan. Hjälp utlovas men som alltid är allt bara bullshit. Ingen hjälp kommer och jag städer allt själv. Fortfarande ligger det kvar lite här och var. Lister och annat där jag missat. Tycker jag städar hela tiden.

 

Får höra att det bara är mat som ingår i boendet så vi får vara extra tacksamma för att de faktiskt köper blöjor. För hygien ingår inte. Inget ingår. Så ett fängelse utan alla de privilegier som fångar brukar ha.

 

Lämnar 3 av 4 fragglar med 2 plitar medan jag åker iväg på återbesök på sjukhuset med nr 4. Kommer tillbaka och möts av en gråtande Max som ligger naken på golvet medan alla dörrar och utvägar var avspärrade. Plitarna sitter lugnt och pillar med mobiler under tiden.

 

 
Ja jo visst får man jaga honom en del men det går ju faktiskt ganska enkelt att aktivera honom om man bara vill och försöker! Här är "badstället"  eller ah, båtrampen där fragglarna vart misshandlade av den galna knarktanten...

 

Men vi kan ju inte springa efter honom hela tiden var förklaringen. Han gillar inte nya människor så han vill inte vara med oss sa de. Själv kan jag inte förstå. Jag måste vara en riktig jävla jubelidiot för jag kan verkligen inte förstå. Denna lilla älskade solstrålsvarelsen som är så underbar och fin. Denna lilla skatt som redan upplevt mer trauma än vad de flesta vuxna inte har under en hel livstid. Hur kan man göra så mot honom? Hur kan man göra något av allt det här?

 

Går på promenad med Joppe med Maxen på axlarna. Barnvagnen är ju kvar i familjehemmet de var i. Äh... helt ärligt... skiten tar ju fan aldrig slut.

 

Började skriva detta för 2 dagar sedan men hinner aldrig avsluta för det finns dels ingen tid att sitta ner och dels så fylls skiten på snabbare än vad jag hinner skriva om den än mindre bearbeta den.

 

 
Så här kassa foton får man när man plötsligt kommer på att man vill ha med bilden och därför smyger in och tar kort på en halvsovande fraggel... Helt täckt av blåmärken är fraggeln efter sin träff med den galna påtända blåbärsplockaren...

 

I helgen blev Didja och Max misshandlade av en blåbärsplockande tjackis och hennes galna lika påtända gubbe. En kopia av min svärmor till både utseende och sätt och missbruk... Hoppas inte hon också har aids bara för det vart ju blodvite och hon spottade och äcklade sig och det fattas väl bara det också... Jag orkar inte... Samma människor går nu och gapar och skriker så fort de ser oss ute om att de ska skära halsen av mina fragglar om de ser dom ute själva, att mongolidjäveln ska dö, att... ah de fortsätter typ i samma veva bara, så nu vågar Kevin inte ens vara inne i huset utan att låsa dörrar... Didja har fått åka till akuten och blev ganska ordentligt skadad. Men men... det kan vi själva ta hand om på samma sätt som vi kommer att få ta hand om allt annat när vi kommit ur denna fälla som soc satt oss i. Eller ah.. som jag satt oss i. Som SVINET satt oss i... För jag kan inget göra eller säga för då är det mig skiten hamnar på och jag som förlorar mina fragglar... Men det är allt annat än lätt att bara svälja och inte ens svara. Att inte vända mig om och slå halvt ihjäl kärringen och hennes förbannade gubbe tar all viljekraft jag har.

 

 
Vi vara och letade efter stranden vi hört om men nöjde oss till slut med båtrampen. Jag pallar bara bära Maxen på axlarna så många kilometer innan jag stupar så här stannade vi och badade.

 

Tack o lov så byttes plitarna ut i helgen och vi fick 2 rätt trevliga killar till skillnad mot innan. Men det räcker inte för att förändra något. Att det fanns 2 schyssta anställda... Men visst har det gjort de sista 2 dagarna uthärdliga iaf.

 

Just nu sitter jag mest och oroar mig för Maxen. Dels så får han i sig så minimalt med vätska och dels så är han så rädd och osäker och vågar inte släppa taget rent fysiskt om mig. Så fort jag släpper honom får han panik...

 

Så ja... jag vet inte vad mer jag ska skriva just nu. Vet inte riktigt vad jag ska göra heller. Ringer och gnäller till soc men till ingen större nytta. Hade fragglarna haft det så här hemma hos mig så hade det varit skäl för ett akut och omedelbart omhändertagande. Nu är de omhändertagna så då får tydligen myndigheterna misshandla dom på alla sätt och vis medan de bakbinder mina händer och låter mig se på. Det är skit! Det är riktigt jävla skit! Och fan asså... hade gett min högra arm för ett paket cigg just nu.

 

 
Hade så gärna gömt mig och fragglarna i ett hål i väggen tills kusten är klar. Men utan hjälp så drunknar vi just nu så jag bara måste stanna kvar och hoppas på att hjälpen någongång kommer...
Anonym

Ringer dig senare ikväll. Älskar er alla. Max ❤️

Svar:
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress