Jag skulle vilja skriva att jag har haft det helt underbart. Jag skulle vilja berätta om hur bra allt går. Jag skulle vilja skryta med alla livets underbara äventyr. Jag skulle vilja… Jag vill smätta soc på näsan och visa att mig kunde de minsann inte knäcka. Jag skulle vilja att snokar som min blivande ex-make, hans slampa och hans familj blev gröna av avund av hur bra jag mår och hur bra allt går. Jag skulle vilja sitta och mysa och le åt alla underbara minnen som jag skriver om men tyvärr så ser inte mitt liv ut så längre. Har funderat på om jag ska sluta skriva. För det är ju bara skit och elände hela tiden. Finns sällan något bra att skriva om. Trött på min tillvaro men hålls upprätt av det faktum att jag inte kan låta dom vinna. Eller kan jag det? När är det ok att kasta in handduken? När kan man göra det utan att ha förlorat genom en walkover?

 

 
Foto taget för ett par år sen. Från när jag flytt in i badrummet för att komma undan hans raseri. Väntade ut både dagen och honom därinne. Hade svårt att förlika mig med att det var mitt liv då. Hade svårt att förlika mig med den person han tvingade mig att vara. Liten och svag. 
Idag har jag minst lika svårt att förlika mig med mitt liv. Det är inget riktigt liv så länge det saknas några av de små. Idag önskar jag att jag kunde dra tillbaka klockan till den där dagen i badrummet. Då när livet var ett rent helvete och jag ständigt gick på äggskal och aldrig visste när nästa smäll skulle komma. Då när jag satt och väntade ut dagen så att jag kunde smita iväg för att hämta fragglarna i skolan och vi kunde skratta och leka på vägen hem. Som vanligt tog vi den långa vägen hem. 

 

Och sen nästa fråga… Är jag ens kapabel att ge upp totalt. Att bara acceptera inför mig själv att det är för mycket och vända ryggen till? Ibland känns det som att jag kanske skulle klara det. Bara blunda. Bara glömma. Gå vidare. Andra tillfällen känns det omöjligt. Det skulle innebära att gå vidare utan mina pojkar. Att låta känslan av att dom är döda vinna. Kan jag ens överleva något sånt? Men kan jag överleva att hela tiden stå totalt blottad? Mycket känslor. Mycket funderingar.

 

Om en vecka möter jag min blivande ex-make i tingsrätten. Min eviga plågoande. Vårdnadstvist. Förstår inte riktigt vad det ska vara att tvista om. Han har aldrig varit intresserad av fragglarna. Han har aldrig haft ansvaret för dom. Han har aldrig tagit ansvaret. Han har aldrig haft orken. Viljan. Inget. Inget annat än att vilja skada mig genom dom. Han hävdar så fint att om jag får vårdnaden så är han rädd att jag tar dom ur landet. Men snälla… det var inte jag som tog dom ur landet sist. Det var han! Medan jag var och hälsade på äldsta fraggeln så tog han de 3 yngre ut ur Sverige. Han bodde på hotell med dom och tjatade sönder mig om att komma efter. Som om jag hade tänkt låta honom fly med dom utan mig..? Klart att jag åkte efter. Men fortfarande så var det inte jag som tog dom ut ur landet!! Jag spelar med öppna kort till skillnad mot honom. Det är så jävla mycket bullshit och fulspel hela tiden från honom, från Tjörn, från myndighetspersoner. Jävligt tröttsamt.

 

Att jag sökte efter fragglarna när de först togs är inget jag stuckit under stolen med. Men att vår ”stödperson” uppmuntrade och dessutom hjälpte till är inget någon vet eller minns. Att hon gömde Didja för polisen när hon var avviken är inget som skyltas med nu när hon istället springer socialtjänstens ärenden.

 
Att hon i smyg lät Didja vara hos mig i stort sett varje dag. Att jag hade en lägenhet bara några minuter ifrån henne för en tid bara för att lättare kunna träffa Didja. Att hon låg bakom mycket är det ingen som tar någon notis om nu. Maxen älskade när Didja tog med sig deras hund. Lite lättare att ha henne i knät än våran Joppe haha

 

Att Tjörn läser min blogg och inte tycker om att läsa om att någon på kommunen där vi nu bor gör något bra för oss och ringer till vår kommun och denna stackars snälla människa som bara gjort sitt jobb och som var snäll och hjälpsam blir hotad av sina chefer det är inget som tas någon notis om. Tack och lov för att jag alltid spelar in alla samtal. Det innebär ju att jag har denna stackars uppskrämda människa inspelad när hon berättar om ”pampar som kommit in på hennes kontor och…” När man hör henne berätta om det och hör hennes skrämda röst så kan man nästan börja undra om det verkligen var pampar som hon själv kallar det eller om det var maffian. ”Snälla skriv inte att du pratat med mig. Snälla skriv aldrig mer om mig. Jag får inte prata med dig, om du ringer så ska jag bara svara att jag inget vet. Om du skriver om mig igen så vet jag inte vad som händer med mig.”

Snälla rara vad i hela helvete är det frågan om? Allt detta för att jag skrev att skolplaceringsmänniskan försökte få in Didja i skolan? Vart ska denna häxjakten sluta? Finns det inga gränser?

 

Sista tiden har varit jobbig. Jobbig på så vis att det är så mycket som trycks upp i vårt ansikte. Vi försöker att leva dag för dag. Men så springer vi på någon från innan. Antingen någon som inte vet vad som hänt de senaste halvåret och man tvingas svara på frågor om Kevin och Max. Kevin känns lite lättare för han vet. Kan väl inte säga att han förstår men han vet att jag inte lämnade honom. Han vet att jag vill ha hem honom. Han vet att jag älskar honom. Jag vet att han blir bra omhändertagen där han är. Men Max… Max vet jag ingenting om. Och han vet inget om oss. När det kommer till Max så pratar vi helst inte alls om honom. Vi gör alla vårt bästa för att förtränga honom. Det är som om han vore död. Fast utan rätten att sörja.

 

 
Svårt att acceptera att det inte blir fler älska-tårta-bilder...

 

Andra gånger så springer vi rakt in i någon av den blivande ex-makens vänner och situationen blir allt annat än trevlig. Känns som om vi aldrig kan komma undan. Finns ingenstans att fly. Skolan blir lidande då fragglarna inte vågar gå ut. Svårt att hitta en hållbar lösning på det.

Eller så används Kevin som budbärare och ex-maken hälsar genom Kevin till Didja att han ofta är i vår stad och jobbar.

Eller så får jag äntligen ut tjejerna ur huset till ett äventyrsbad och allt är frid och fröjd fram tills att det plötsligt dyker upp en söt liten ds-kille och tjejerna minns snabbt alla sina TAKK-tecken och det tecknas och skrattas för fullt. Tills plötsligt saknaden och smärtan efter Maxen blir för stor och det slutar med en panikångest attack hos den ena av tjejerna och där var all glädje över dagen plötsligt helt som bortblåst.

Eller så är det jag som bara inte tänker mig för när jag handlar och jag kommer hem med ett stort kinderägg, packar upp varorna och inser när jag håller det i min hand att det inte längre finns någon Max som tjuter av förtjusning över sitt favoritgodis. Ställer undan det på en hylla. Tjejerna ser det och tittar sorgset bort. Ingen ber om att få det. Alla vet direkt vems det är. Och vem som aldrig kommer att kunna få det.

 

 
Bröderna som aldrig mer kommer att ha stenkastartävlingar... Det krossar mig att tänka på dom. Så jag måste sluta tänka på dom.
 
 
Vi kommer aldrig mer att se hur många stolar en skock fragglar kan trängas ihop på...
 
 
De kommer aldrig mer att få göra utflykter tillsammans...
 
 
Jag kommer aldrig mer att få se Maxen glädjas över det lilla enkla i tillvaron...
 
 
Det blir inga fler poolvaktardagar...
 
 
De kommer aldrig mer att vara tillsammans. De kommer inte att vara syskon längre. Frågan är om Maxen ens kommer att minnas oss om några år.
 
 
Jag kommer aldrig mer få visa Maxen naturens vackra skapelser... Inga fler upptäckter alls.
 
 
Det blir inga fler roadtrips...

 

Det tar aldrig slut…

Kallad som vittne till en polisutredning ang. barnmisshandel. Det är den blivande ex-maken som gett sig på Kevin tidigare. Då är bara frågan,- vilken av alla gånger?

Bävar för att möta honom på fredag. Vill inte se honom. Vill inte känna hans vidriga närvaro. Fragglarna är oroliga. Kevin frågade Didja om det finns vakter där för annars skulle hans pappa skada hans mamma… Tjejerna vill inte att jag ska gå. De vågar inte följa med. De vågar inte stanna hemma. Vet inte riktigt vart jag ska göra av dom på fredag faktiskt. Nåja, några dagar på mig kvar att fundera ut något.

 

Har spenderat en hel del tid med min.. vet inte vad jag ska kalla honom.. min distraktion… Det hjälper faktiskt. Ju fler människor vi har hemma desto lättare för oss alla verkar det som. Det blir mer ljud. När det bara är vi så är det så tyst. Ingen av oss är van vid tystnaden. Kan inte vänja oss vid den. Vi sätter på tvn trots att vi inte tittar. Sätter på musik samtidigt för att försöka få till ännu mera ljud. Som levande döda inuti en bubbla som vägrar att spricka. Didja har haft sin pojkvän här över helgen, det hjälper också. Mera ljud, flera röster. Finare pojk än honom får man leta efter. Även han saknar pojkarna. Men han börjar lära sig att vi inte pratar om dom. Det gör för ont. Lättare för oss att inse att vi måste glömma dom. Inte tänka på dom. Inte prata om dom.

 

Nästa vecka blir det nytt socmöte. Bland annat så ska vi prata om tjejernas LVU. Som det verkar nu så försvinner det. Inte för att det i praktiken spelar så stor roll. Dom är ändå hemma med mig. Och soc lyser med sin frånvaro mer eller mindre. Lite telefonkontakt då och då med konsulten när det kommer till olika frågor ang. pojkarna men för övrigt ingenting.  

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress