Så många inlägg som skrivs och slängs just nu. Det blir för mycket. Kan inte hålla mig. Kan inte dela med mig utav vad som helst. Inte när det blir för naket och ärligt. För dom tankarna vill ingen höra... 

 

 
En promenad i botaniska så kan Måne passa på att måla lite samtidigt.
 

Vad andra inte förstår när de tittar på mig och oss är att vi inte delar deras problem med oss! Så när alla andra förfäras över denna hemska människa med antisocial personlighetsstörning och en narcissistisk läggning, dömd för diverse grova våldsbrott, som suttit på några av Sveriges värsta ställen… ja då gör vi ingenting annat än att sucka för vi är så vana. Våra problem ligger inte i det som varit. Våra problem ligger inte i vad jag har gjort. Våra problem ligger inte i vem jag är. Våra problem är med omgivningens problem med oss. Mina barn går inte runt och funderar över hur jag gjorde. Eller varför jag gjorde något. Har mina barn frågor så kommer de till mig (till skillnad från alla de vuxna människor som inte vågar fråga mig utan frågar mina barn istället), vi har en öppen kommunikation, anpassad till deras nivå förvisso. Mina barn är inte rädda för mig. Mina barn vet däremot att om de någonsin blir rädda för någon eller någonting så finns mamma där att skydda dom. Mina barn är inte oroliga för att bli mördade i sömnen även om DU inte skulle våga sova över. Mina barn vet däremot att den som skadar dom kommer att behöva sova med ett öga öppet för resten av sitt lilla liv eftersom jag gärna avnjuter min hämnd kall. Mina barn vet att deras mamma skiljer sig från mängden. Vi är inte som alla andra och vi vill inte vara det heller.

 

 
Målarblocket dyker upp i stort sett överallt och hela tiden... 
 

Jag föddes inte med hat. Inte med bitterhet, misstänksamhet eller utan de spärrar. Samhället skapade mig. Sverige skapade mig. Soc skapade mig. Då för länge sedan… Nu är det försent. Det går inte att laga mig. Jag är (för)-störd. Det visste jag redan för länge sen och accepterade det också. Jag har mer självinsikt än vad de flesta har i sitt lillfinger och jag vet precis vem jag är och vad jag går för. Och vet inte du det så lyd mitt råd och reta inte upp mig. För jag är en björnmamma vars like du aldrig någonsin skådat och skadar du någon av de mina så kommer jag att vara ute efter ditt blod! Då kommer du att behöva se dig över axeln varje dag för resten av ditt liv för du vet aldrig när jag kommer!

 

 
Vanligaste "jobbet" just nu är poolvakt... Helt ok att roa sig med några timmar varje dag... 
 

Utan omgivningens problem med oss så har vi det ganska bra. Vi älskar varandra och spenderar mycket tid tillsammans. Kan liksom inte riktigt vara ifrån varandra. Starka som individer och oövervinnerliga som grupp! Vi stör inte andra så varför i helvete måste alla störa oss? Jag fattar inte! Vad i helvete är det som är så jävla fel i era ögon? Barnen är hela, rena, mätta, de har trygghet, kärlek, regler. De säger tack och varsågod.

 

 
Inte alls så skönt som det ser ut kan jag säga! Den är iskall och jag skulle enbart hoppa i vid livsfara och ingen annan vuxen fanns i närheten 😂 
 

Vad exakt är det med mina barn som är så fel? Vad är det som jag misslyckats så med? Om det inte är några fel på ungarna så har jag väl uppenbarligen inte gjort ett så jävla fucking dåligt jobb. Så jävla trött på allt. Vill bara fly. Gömma mig under en sten. Lägga mig för att sova och aldrig mera vakna. Hade det varit en bra lösning för er kanske? Ibland är jag skrämmande nära kan jag glädja er med isf. Väldigt, väldigt nära. Inte för att någon bryr sig nämnvärt. Inte förrän efteråt.

 

 
Kevin är jättestolt över nya frissan 😘
 

Våra planer måste verka snurriga. Ofta får jag frågor. Vad händer framåt? Hur ser min planering ut? Inte så lätt att svara på. Jag hade min planering och allt gick bra. Men när man får mattan undan dragen gång på gång. När min fraggel kidnappas av en maktmissbrukande myndighet som borde infört tjänstemannaansvar för länge sedan. När allt ställs på ända och jag åter igen bara måste lämna allt för att börja om igen. Ja jo, det kan bli lite snurrigt. För jag vet inte vad jag vill. Jag vill ju bara få leva. Men hur? Hur ska jag kunna planera när jag min fraggel hålls fången? Söka asyl i något annat land kanske? För att jag i ”mitt egna land” blir förföljd och trakasserad av myndigheter och stat? Nä, skämt åsido… eller…

 
Min underbara "palmskog" där jag spenderar rätt många timmar med att kasta pinne åt Joppe och svära över soc... 
 

Jag vet inte. Tackat ja till ett jobberbjudande som kommer att ta hela familjen runt jorden kors och tvärs några varv de kommande åren. Är det vad jag vill? Jag vet inte. Jag tackade ja… Men jag vet inte för jag är inte fri att välja. Jag har inte alternativet att återvända till Sverige. Barnbidrag och annat är stoppade och vi är på väg att skrivas ut ur landet. Men är det för att vi vill eller för att vi blir tvingade? Känner mig lite som det där lövet som svävar fritt av vinden. Vet inte vart jag är riktigt, inte heller vart jag ska. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag aldrig kan gå tillbaka. Så då har jag inget val än att gå framåt. Men jag vill ju ha ut massor av livet. Jag vill ge mina barn allt. Jag vill att mina val ska vara mina av egen vilja och inte påverkade utav hot och förföljelse. För det är vad detta är! Och jag har fått nog! Så många gånger jag fått slängt i mitt ansikte att jag är farlig… Nä, det var jag inte. Men jag är på väg att bli..! 

 

 
Helt underbart ställe. För mig som älskar palmer... Här är lixom en hel jävla skog med palmer!! 😍 
 

Är inne i en riktigt jobbig period med kramper. Så jävla less på skiten. Trodde ju att det var över efter operationen men så här illa har det inte varit på många år. Det är så där lagom kul att aldrig vara säker på att man kommer hem igen när man går ut genom dörren. Inte så jävla kul att inte veta vart man är när man plötsligt vaknar upp på sjukhus i fel land… Räkningen man får är inte heller så där jäkla rolig. Inte blir man direkt poppis på flygbolagen som tvingas nödlanda heller… Planer som aldrig går att fullfölja. Löften som bryts. Oroliga fragglar. Och alltid ska jag stå där och se dum ut. För att inte tala om vilket ras jag oftast vaknar som!! Och hur mycket jag förlorar på vägen. Nope, inte kul alls.

 
Inte jätteroligt när man vaknar upp på olika sjukhus runt om i världen...
 
 
Ännu mindre roligt när man ser ut som en misslyckad pundare för att dom är kassa på att sätta nål på sjukhuset...
 
 
Eller att försöka förklara för fragglarna varför man inte kan använda facetime för att man nyss vaknat på iva och ser ut som 7 svåra år och har svårt att förklara blåmärken och blodfläckar...
 

En del förändringar kommer det att bli framöver. Vi blir fler i vår skeva stora lilla familj. Att vi blir en vuxen till är helt underbart med tanke på fragglarna. Men nu gäller det dessutom någon som hela familjen tycker väldigt mycket om så vi ser alla fram emot att han kommer. 11 dagar kvar tills han landar och flyttar in. Ska bli riktigt kul. Men det är trångt om plats även om hjärterummet är stort så jag ska iväg och titta på ett större hus. Vi skulle behöva några (!) fler sovrum. Har även hittat ett annat hus som jag fastnade ordentligt för trots att det ligger på ”fel” ställe på ön. Men så stort och fint så det nästan vore värt det. Nåja, får se hur det går på dagens visning först så..

 

 
pucko

tjooooo hoppas ni har de bra hälsa Max från 21 mars. dehär tog längre tid än väntat men see ya soon allessammans hasta lluego

Svar: Ja jag vet. Att det tar tid plågar mig hela tiden. Men håll ut. Inte lång tid kvar nu.. ❤ Vi saknar dig allihop men Maxen mest av oss alla tror jag.
Linda

Anonym

Hur har ni det barnen och du? Är det socialtjänsten från Sverige som är så jobbiga? Kan dom verkligen tråka er i Spanien? Bra om du fått hjälp av en vuxen till i familjen, låter som det behövs.

Svar: Hur vi har det? Svårt att svara på. Svårt för mig att få något att funka riktigt när min familj är så splittrad.
Och nej, dom kan inte jävlas med oss här. Men dom håller en av mina fragglar kidnappad...
Ja nä, de där med hjälp vart det inte mycket av. Istället så vart jag helt utan all hjälp så nu vart jag själv med fragglarna ist. Suck jaja sånt är livet.
Linda

Anonym

Hur har du det?

Svar: Har man inget bra att säga så ska man va tyst.. så jag är tyst.. typ så har jag det tackar som frågar
Linda

Anonym

Har du helt slutat skriva här. Synd tycker jag.

Anonym

Hur har det gått med den stora fraggeln?

Svar: Det går sakta. Och efter socialtjänstens olämpliga placering så är det väl ändå bättre nu än innan. Men hon behöver få komma hem..!
Linda

Anonym

Vad är det som händer?

Svar: Allt å hela tiden typ...
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress