Det är underligt hur lite de verkar förstå. Det är förbluffande hur de kan ha gått hela sin utbildning och ändå bete sig som om de vore tappade från en vagn...
Det är tragiskt och skrämmande att dessa människor tillåts styra över andra människors liv. Över familjer. Över barn.
 
 
Just dessa två fragglar har alltid haft ett särskilt band och är ganska så tajta med varandra. Didja har så svårt att förstå varför hon straffas. Varför Kevin straffas. Varför de inte ska få träffas idag fastän umgänge är beviljat mellan dom sen tidigare. Och jag vet inte hur jag ska kunna svara henne och få henne att förstå när jag inte gör det själv...
 
 
 
Individ och individuellt i all ära men i vårt hem så är det familjen som är kärnan. Vi gör det mesta tillsammans. Om jag ska någonstans så är det en självklarhet att jag har en drös fragglar i släptåg. Umgänge med Kevin idag. Min fina fraggelprins. Didja var så glad över att de skulle få träffas. Jag oxå. Men så under ett samtal så nämnde jag det av någon anledning. Och då kom det. Nope. Didja får inte följa med. För det var inte något skräcktjänsten hade förstått. De hade inte förstått att hon skulle med.
Hon följer med mig till tvättstugan.. hon följer med mig till affären.. hon följer med mig ut med hunden.. hon följer med mig när jag ska lämna UP.. hon följer med mig när jag ska ha samtal.. hon sover i min säng numera efter all skit soc utsatt henne för.. Hon är alltid med! Men inte för att träffa Kevin.
När jag ska träffa hennes bror så ska hon inte få följa med. Vi är en familj! Vi gör saker tillsammans och speciellt just nu. Just nu när de har trasat sönder henne mer än någonsin. Hon vart lovad en träff med Kevin för ca 1 månad sen. Men hans familjehem svarar inte när Malena som sköter allt ringer. De svarar inte när någon från hennes företag ringer heller. Så Didjas möte med Kevin har inte blivit av.
 
Det familjehemmet har såvitt jag kan förstå stora samarbetssvårigheter. Samma familjehem som är anmält för misshandel på Didja. Och som våldsamma mot både Kevin och den andra pojken som bor hos dom. Har en ganska hemsk ljudinspelning från när den andra pojken berättar vad de utsatt honom för. Denna familj som bedömts som olämpliga att ha hand om mindre barn. Passar bäst för äldre och kriminella killar var vad jag fick höra. Vi är en familj. En splittrad familj. Jag önskar att det hade bott en sån där satans hantlangare i vårt "hem". Jag önskar att de hade kunnat se och känna vår frustration. Jag önskar att de hade fått stå till svars när Didja vill ha svar och vänder sig till mig. Hur fan ska jag kunna svara på varför sochelveten gör som de gör? Hur ska jag kunna svara på varför hon inte får tillbaka sina saker som tidigare familjehem hävdar att de skickat till Tjörns kommun och Tjörn inte skickar vidare. Hur ska jag svara på varför hon inte tillåts träffa sin lillebror? Hur ska jag kunna svara på varför på något av vad de gör? När jag inte förstår själv... De skickar oss till terapeuter för kartläggning av vad vi behöver för terapi. Som svar på detta får vi av terapeuterna höra att det inte funkar med terapi när vi befinner oss mitt i kaoset. Mitt i kriget. Förstår de verkligen inte att där kommer vi att befinna oss tills vi alla 5 är samlade igen? Vi är en familj. Vet de inte vad en familj är? Jag förstår inte.
 
 
J a g    f ö r s t å r    i n t e
 
 
Didja började i skolan i måndags. Hon va hur nöjd å lycklig som helst i några timmar innan det vändes i förtvivlan. Måndagen började med ett inskrivningssamtal. Jag gjorde allt för att säga så lite som möjligt. Men vissa saker är svåra att dölja om jag inte ska ljuga vilket jag helst undviker. Så ord som placerad, LVU och tidigare skyddsmarkering kom ändå på tal. Det är omöjligt att svara på deras frågor utan att detta ska komma fram. Efter mötet går Didja på lektion och jag går "hem".
 
Några timmar senare så rings jag tillbaka till skolan och får höra att rektorn som inte närvarat på vårt morgonmöte vill träffa mig. Jag går dit och ställs mot väggen. De vill ha hela historian... Jag känner att jag inget val har utan svarar ärligt på deras frågor. På mötet får jag veta att Didja inte får komma tillbaka till skolan på tisdag. Inte på onsdag heller. De vill prata med socialtjänsten först. De har missat att hennes personuppgifter ska hanteras aktsamt och skrivit in henne och gjort hennes uppgifter fullt synliga. Så detta måste ändras innan hon får komma tillbaka. Didjas skoldag är slut och hon kommer till mötet för att stråla samman med mig.
Hon bryter ihop en aning och besvikelsen är total hos henne när hon får beskedet. Hon kom ner till mötet full av energi och ett strålande leende. Hon gick därifrån totalt nedbruten. Skolan lovar att göra allt de kan för att detta ska gå så fort som möjligt så hon snart är tillbaka. Dagen efter så är hon hemma från skolan. Efter att jag haft ett samtal med konsulten så blir hon lättad. Hon ska få gå tillbaka till skolan. Tack o lov...
 
 
 
Hur man skapar trasiga vuxna? Gör som socialtjänsten och gör sönder dom redan under barndomen såpass mycket att de aldrig repar sig igen...
 
 
 
På onsdagen är hon ledig pga annat och idag torsdag så trodde vi att det var skola. Vi trodde fel. Får ett samtal tidigt på morgonen som informerar mig om att hon nu är utskriven ur skolan. Om att hon inte kommer att få gå i någon skola här. De säger att hon ska gå i skolan där hon är folkbokförd. Men det är ju på gran canaria svarar jag uppgivet. Jo, men då ska hon gå i skolan där hon är placerad. Men hon bor ju inte där svarar jag. Nej, men så är det bestämt för socialtjänsten har tydligen enligt denna skolmänniska sagt att hon ska flyttas tillbaka dit. Jag ringer familjehemmet där hon är placerad men där var det inget svar just nu. Jag ringer konsulten men inte heller där är det något svar. Skickar sms istället.
Funderar för mig själv. Är det nu halva polisstyrkan kommer och knackar på min dörr? För att hon återigen ska slitas ifrån mig? Inget svar någonstans. Didja sover. Ska jag väcka henne så hon är uppe och påklädd när polisen kommer? Eller kommer de inte. Jag förstår ingenting. Varför får mitt barn inte gå i skolan? Varför får vi aldrig några klara besked? Varför lämnas alla våra frågor obesvarade? Varför får dom misshandla min fraggel psykiskt till den milda grad att hon aldrig kommer att bli sig själv igen? När tar det slut? Tar det någonsin slut? Beslutar mig för att låta henne sova medan jag tar en snabb runda med Joppe. Går några extra varv runt huset och de husen som ligger närmast. Spanar vaksamt bakom mina solglasögon. Letar efter tecken på att polisen strax knackar på. De gömmer sig oftast medan de samlar sina styrkor. Står ofta dolt tills de rycker fram.
 
Vill hinna väcka henne isf. Vill att hon ska vara påklädd, ha ätit frukost och vara med på noterna ifall de ska ta henne igen. Vill hinna säga saker som ta det lugnt. Håll huvudet kallt. Du klarar detta oxå. Vi klarar detta oxå. Jag löser det. Fast det är ju lögn. Jag löser ju fan ingenting. Inte för att jag inte försöker. Gör allt jag kan men det räcker inte långt. Skräcktjänsten gör allt i sin makt för att stoppa oss på alla plan. Överallt sätts det krokben och vi möts av det ena oöverstigliga hindret efter det andra.
 
 
Malena ringer till slut upp. Hon har suttit i möte. Men nope, hon har inte hört något om att Didja ska tillbaka till henne. Det kunde hon inte tänka sig att det skulle vara så. Jag suckar. Fortfarande oförstående. Fortfarande helt clueless. Så varför säger skolan så? Så varför säger skolplaceringsmänniskan på kommunen här så? Fler samtal. Tjörns kommun har inget emot att hon går i skolan här får jag höra via någon av alla kockar. Tjörns kommun själva är som alltid knäpptysta. Konsulten svarar inte som vanligt.
Alla fula ord jag kan dyker upp i mitt huvud när jag tänker på skräcktjänsten och satans hantlangare.
 
Skolplaceringsmänniskan ringer igen. Hon kämpar för att Didja ska få gå i skolan. Mitt hjärta blir varmt. Hon är finska och hennes brytning är tydlig. Jag tackar henne och säger att hennes jävlar annama och finska sisu förhoppningsvis gör susen. Hon ber mig hälsa Didja att "tant Maria kämpar för henne och gör allt hon kan".
 
Dom hävdar att jag är den olämpliga. Fastän det är dom som spelar med barns liv. Dom hävdar att jag brister i min föräldraförmåga. Fastän det är dom som ger direktiven och sätter alla krokben. Dom hävdar att jag är den farliga. Fastän det är dom som trasar sönder oss totalt. Min avsky och mitt förakt bara växer sig allt starkare i takt med hatets förruttnelsemakt.
 
Krig att utkämpa på 2 håll.
 
Dels mot socialtjänsten och dels mot den blivande ex-maken. Trött. Samtidigt ska jag vara lugn. Le. Vara trevlig. Vara samarbetsvillig trots att de vägrar att samarbeta och istället motarbetar på alla plan. Trött. Samtidigt ska jag lösa alla knutar. Fixa även det som tycks omöjligt.
 
 
Dags för omvärlden att ställa sig upp och protestera! Vissa har redan gjort det. Men det är dags att fler gör det. Anders hjälp oss. Malena det är dags att sticka ut hakan ännu mer. Tarja känner du ingen handlingskraftig människa inom skräcktjänsten? Marie, kom igen för helvete du bara måste ha kontakter efter alla dina år på samma post. Nicke det är dina gudbarn vi pratar om och att lida med dom i det tysta funkar inte längre. Maria du såg honom dricka öl och vara full i stort sett varje gång du kom för att hämta Didja och du vet att även om det inte alltid blir så bra som jag önskar så gör jag allt för dom. Och alla andra som finns runt om och som följer oss både via sociala medier och privat... det är dags att agera! Det är dags att stå upp för 4 små fragglar som misshandlas och torteras av vår egna myndigheter. Någon känner alltid någon! 
 
Att IVO driver ärendet om consolida räcker inte. Det hjälper oss inte i detta helvete vi lever skilda åt i. Att polisen utreder tjänstefel är kanon och helt underbart men det räcker inte för att avsluta vår mardröm. Så den som känner någon... det är dags att stå upp och vara medmänniska och slåss för de barn som ingen egen röst har..!