Lyckades mot alla odds le några gånger igår. Och va social på samma gång. Och befann mig utomhus bland andra människor dessutom. WOW det händer ju inte allt för ofta just nu. Drar mig undan och vill inte vara bland folk. Orkar inte. Har inte tid. Jag har för många ställen och personer att maila till, att ringa tillbaka till. Och såklart så är det svårt att le och bete sig som alla andra när min värld har gått under även om deras har fortsatt. Men några gånger log jag och fan vet om jag inte skrattade lite oxå... Tack Mimi, det var välbehövligt tror jag! Vi får gå vilse och flumma runt fler gånger utan att för den sakens skull faktiskt flumma haha

 

 
Det är inte många sekunder per dygn som inte ägnas helhjärtat åt fragglarna, sorgen och smärtan över att de är borta och kämpandet för att ha dem åter. Här var dock en sekund eller tre där jag lyckades tömma hjärnan på allt och bara andas en snabbis. 

 

Nu börjar det dra ihop sig till förhandling. På fredag 12.15 så är det dags. Jag både bävar och längtar på samma gång. Bävar för att det är ju så där lagom kul att sitta där och bara svälja all jävla skit som socialtjänsten kommer att kasta på mig. Det verkar ju inte spela dom någon större roll om skiten de kastar är sann eller inte. Och lögner är både lätta och svåra att försvara sig emot beroende på vilka lögner det gäller. Men suck... Så trött på myndigheter nu. Så trött på deras fulspel. Och eftersom mina fragglar är borta så är jag per automatik i andras ögon en kass förälder. För varför skulle de annars vara omhändertagna eller? Borta är allt sånt där om att detta startade pga av den blivande ex-maken. Borta är allt sånt där om att detta fortsatte pga att jag inte fann mig i skiten. Borta är sånt där om att jag anmälde till höger och vänster för att göra vad som skulle bli bäst för barnen. Borta är allt sånt där om att barnen flyttades för att soc ville sopa igen sina spår av skit.

Kvar står den där trasiga mamman som ska svara på tusen frågor om varför hon bedömts som olämplig. Fast det de tar barn för, och det de sedan behåller barn för är inte alltid nödvändigtvis samma sak. Men man ska orka förklara också. För allt och alla. Skönt är däremot att Didjas pappa kommer att hålla mig sällskap från det att jag går hemifrån på morgonen tills att allt vi är hemma igen. Skadar inte att ha någon stor och trygg att luta sig emot när livet är jobbigt.

 

Jag vet att de kommer att slänga mina inlägg i ansiktet på mig på fredag. Inget nytt. Det har de gjort länge nu. För att jag är för att avkriminalisera cannabis. För att jag är för en legalisering. För att jag lägger upp bilder på mina barn, oavsett om det är i positiv bemärkelse på samma vis som halva världens föräldrar också gör. För att jag klagar offentligt. För att de bara måste ha så mycket som möjligt att komma med. För att de griper efter halmstrån. Men jag är jag. Och jag kommer alltid att vara jag. Och jag kommer alltid att skryta med det bästa jag har... mina underbara fraggelmonster. Och jag kommer att fortsätta att skrika ut orättvisorna både fragglar och vuxna i min lilla familj utsätts för när myndigheterna gör fel och/eller vägrar att lyssna. Nu lär de väl ta det att jag har en bild på Kevin när han säger sig ha blivit strypt av familjehemsmamman uppe på sociala medier. Det är ett inlägg som i skrivande stund har blivit delat över tusen gånger på fb och ett hundratal på instagram. Det är sett av över hundratusen människor och siffrorna fortsätter att stiga. Inte mer än rätt. De ska inte få komma undan helt iaf med att de mer eller mindre godkänner att min son misshandlas av familjehemmet. När de som styr och bestämmer inte lyssnar så har jag inget annat val än att vända mig åt andra håll. Funderar på hur jag ska göra med ljudfilerna jag har. Det rör ju inte bara mitt barn utan även deras andra placering pratar om våld och psykisk misshandel. Om skrämseltaktik och om hur han har det där. Ska ner till polisen imorgon och lämna in materialet till dom. En orosanmälan blir det nog i samma veva. Detta kan inte få fortsätta!!

 

 

 

Jag förstår inte alls hur soc tänker just nu. Vi ska upp om LVU på fredag och första fraggeln planeras att bli hemflyttad på måndag och ett kort tag därefter ska nästa komma... Det är tröttsamt och plågsamt att bara gå och vänta men ingen av oss har något val.

 

Idag ringdes jag upp av en kvinna på brottsoffermyndigheten som ville boka in möten med Didja inför den kommande rättegången med Kevins familjehem för misshandeln de utsatt henne för. Men trots allt och trots att även pojken misshandlas där så bor han fortfarande kvar. Varför? Jag förstår inte. Är det så jävla svårt att erkänna när man har gjort fel? Efter att fotot på Kevin kom till socialtjänstens kännedom så beordrades familjehemmet att ta honom till läkare. Det gjordes... fast inte den dagen. När han kom till läkare hade det då gått tre dagar sedan händelsen skett och Kevins märken hade bleknat. Sedan vågade han inte heller säga vad som hade hänt längre utan skyllde på annat. Men va bra då socialtjänsten... Ni skickade pojken rakt i armarna på förövaren som fick all tid de behövde för att skrämma honom ytterligare. Efter att familjehemmet fick veta om detta med fotot så har Kevin återigen inte fått gå ut utan håll nu inomhus igen. Så mer eller mindre sitter pojken inlåst med restriktioner... fast hos en familj som inte vill honom väl. Fy fan! Jag mår illa när jag tänker på det. Mår illa när jag tänker på asen som han tvingas vara hos!

 

 

 

Denna soppan blir ju bara värre och allt mer stinkande för var dag som går tycker jag.

 

Stängde av notiser på mobilen inatt. Orkar inte. Alla dessa människor som utger sig för att vilja vara vänner men som när de inte får den uppmärksamhet de anser sig förtjäna inte kan motstå att kasta lite skit. Helt ärligt så kunde jag inte bry mig mindre. Men det tar tid av mig. Tid som jag inte har till övers. Jag menar hur kan man tro att jag mitt i all skit ska ta semester från allt och bara ägna mig åt dom? För att alla föräldrar behöver egentid fick jag höra... Eeeh nä, tvärtom i mitt fall. Jag behöver mina barn för att fungera. Utan dom så är jag inte intresserad av något alls utan min fokus ligger enbart på att få hem dom igen. Skynda långsamt funkar dåligt när man vet att ens barn lider alla helvetes kval. Men men... det är väl inte alla som fattar sånt antar jag.

Lägger man sedan till att jag precis tappat knytet jag hade i magen så... hmmm njae jag är inte riktigt på humör för att dela min tid eller energi på någon utanför min egen lilla tajta krets. Antar att all stress och psykisk påfrestning med all skit som soc bjuder på just nu måste få sitt utlopp det också någonstans. Jobbigt men kanske nästan lite väntat. Denna graviditeten har varit kaos på alla sätt och vis från början till sitt för tidiga slut. Vet inte riktigt hur det känns. Har inte haft tid att känna efter än...  

 

 

 
Att bli ombedd att lämna UP och göra det med bravur och vara helt ren skadade väl inte heller humöret antar jag haha Tji fick ni där uppe på socialkontoret som inte trodde på mig när jag för flera månader sen påpekade att jag inte röker.
Anonym

Håller tummarna för att ni ska få vara tillsammans snart igen!
Ta en dag i taget, va smart och vik inte en tum. Visa sann mot dig själv och håll ut!! /Jenny

Svar: Åh tack snälla Jenny! Och yes, jag ska!
Linda

Sara

Lycka till i morgon.

Svar: Tusen tack!
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress