Allting just nu driver mig till vansinne! Under mina deppiga och jobbiga perioder i livet så brukade jag drömma om att bara kunna få fly. Gömma mig. Krypa ihop och försvinna.

 

Just nu drömmer jag om att få skrika! Vråla högt. Tror att det hade blivit ett sjudjävlar primalskrik just nu faktiskt. Om jag lyckas skrika ut bara en bråkdel av all den smärta, ilska, hat och oro jag bär inom mig så är jag rädd att konsekvenserna skulle vara större än vid en atombomb!

 

Jag är så vansinnigt arg! Jag hatar med en kraft jag aldrig tidigare har känt. Och allt trycks undan. Allt bits samman. Allt döljs bakom ett allt fattigare falskt leende. För allt ska tigas ihjäl. Allt ska se så jävla bra ut på ytan sen skiter man i vad som döljer sig under ytan.

 

Kan en människa explodera rent bokstavligt? Inte bara som att explodera i ett raseri utan mer som att helt enkelt bara explodera och hela jag slits itu i ett hav av lemmar och blod? För det känns så ibland. Som att det skulle kunna vara en möjlighet. Att jag exploderar. Som om hela jag vore en tickande bomb bestående utav semtex som legat ute år efter år och fått utstå att svettas i solen och sedan frysa av kylan bara för att svettas strax därefter igen. Sån semtex som inte en människa skulle vilja komma i närheten av. Med tändhattar instuckna precis överallt. Svettig semtex full av tändhattar. Väntar bara på det som ska tända gnistan och sen då..? Vad händer sen? Sitter jag utsmetad på rummets väggar?

 

Det klagas på allt jag skriver från socialtjänstens sida. De citeras friskt från min blogg och mina andra sociala medier i utredningar och förhandlingar. Tydligen så är det uttryckt såpass illa på ett ställe här på bloggen att hela socialförvaltningen sitter livrädda för att jag ska dyka upp och de verkligen fruktar för sina och sina barns liv... 

 

Själv kliar jag mig i huvudet och undrar lite hur fan de tänker.

 

Men för att lugna de fega små kräken så kan jag ju säga att nej, jag tror inte att jag kommer att tappa det såpass att jag dyker upp i era lokaler med ett automatvapen. Jag önskar inte livet ur någon av er! Jag önskar er däremot en jävla massa skit och problem i era förhoppningsvis långa liv. Jag önskar er cancer hos era närstående, bilolyckor, ekonomiska problem, jag önskar så oerhört att ni blir av med era barn och att ni får leva med oro, ångest och maktlöshet pga det. Jag önskar er riktigt långa liv! Fyllda med sjukdomar och elände. Med hjärtesorg, frustration och fobier för att se er själva i spegeln eftersom ni då i min fantasi skulle inse vilka jävla svin ni faktiskt är. Jag önskar er så mycket ont och illa att det finns inte något utrymme för att önska er döda. Då skulle ni ju slippa ifrån. Åh nej, så billigt ska ni inte få komma undan. JAG ÖNSKAR ER KARMA!!!!!!!!

 

 
Så små de var... 

 

 

Gör det mig till en hemsk och vidrig människa? Ja tyck det då! Ni har tagit ifrån mig allt och tror att jag vad? Inte bara ska ge er mitt ryggskinn som ni piskat sönder, också utan jag ska dessutom tacka, bocka och buga samtidigt som jag erbjuder er ännu mer? Nej! Inte en chans! Jag är arg! Jag följer era pissiga regler fastän ni själva inte ens kan följa era egna jävla regler. Så vet ni vad ni fega små små människor där borta på Tjörns socialtjänst... Då får jag vara en hemsk och vidrig människa. Mina tankar, mina åsikter det kan ni faktiskt aldrig ta. Ni kan förvärra dom. Ni kan göra mig ännu bittrare. Ni kan fortsätta att skada och förstöra både mig och mina fragglar. Men ni kan aldrig vinna! Inte ens om ni aldrig skulle ge dom tillbaka! Ni kan bara hålla dom ifrån mig så länge innan dom hittar mig istället... Ni kan inte vinna..! Ni kan bara göra skada och förstöra mitt liv för ett visst antal år. Och på köpet har ni sedan skapat 4 dysfunktionella fragglar som växer upp till att bli 4 dysfunktionella vuxna. Menar ni ändå att ni på något vis skulle vara bättre än mig? Att ni skulle vara mindre farliga än mig? När ni utan att förlora en minut sömn kan skada barn? Och varför? För prestige? För att jag är jag?

 

I fredags var det förhandling i förvaltningsrätten. Jag var så sjukt tacksam över att jag hade Y, Didjas pappa, att hålla i handen hela vägen. För utan honom så hade jag nog gått under efter den första stunden av förhandlingen. När all skit skulle kastas på mig. Spelade ingen roll om det fanns någon sanningshalt i skiten. Spelade ingen roll om det var uppgifter som ingen kunde stå för eller ens kunde säga vart ifrån de kom. Det ena påståendet var värre än det andra men ingen visste riktigt varifrån de fått uppgifterna. Kanske från någon tidigare utredning... Kanske barnen själva... Kanske från mig själv... Kanske... Kanske... Kanske... Driver ni med mig?

 

Hur fan kan det inte finnas någon som helst jävla bevisbörda? Visst, det är förvaltningsrätt och ingen tingsrätt. Men för fan det är ju ändå en domstol det också. Det är ändå ett ställe där det ska sväras ed och all annan jävla skit som hör till. Hur fan kan det då komma sig att de kan få slänga sin skit hur som helst men sen ändå inte behöva stå för sina påståenden eller kunna lämna en källa? Har de hört talas om källkritik? Eller var det bara för att de själva hittat på skiten som de inte kunde bevisa något?

 

För jag kan ju bevisa i stort sett alla mina påståenden. Jag kan motbevisa deras. Men hur kommer det sig att staten inte har samma bevisbörda när det kommer till förhandlingar i förvaltningsrätten? Tänk om en åklagare hade betett sig likadant... Snacka om att han hade fått byta karriär redan efter första dagen på jobbet isf.

 

Men förhandlingen vände. Det var inte bara kasta-skit-på-Linda utan allteftersom jag med allt ifrån papper och med vittnen kan bevisa och motbevisa så ändrades atmosfären inne i rättssalen. Vittnen som tidigare anställda inom säkerhetstjänsten, vittnen som andra barnutredare, vittnen som både tidigare och nuvarande familjehem... Vittnen som alla sa samma saker. Som sa att jag är en bra mamma. Den bästa till just mina fragglar. Som sa att de aldrig sett mig göra hit eller att jag alltid gör dit. Vittnen som sa att de aldrig känt någon oro för mina fragglar i min närvaro eller omvårdnad. Vittnen som vittnade om vår starka anknytning till varandra. Som vittnade om vilken skada detta orsakar de små.

 

Sedan tog barnens advokat till orda. Hon förklarade hur hon upplevt fragglarnas panik över en tillvaro utan mamma. Hon motsatte sig inte bara LVU utan hon sa även att en insats överhuvudtaget måste ske tillsammans med mig. Att fragglarna behöver mig. Att de behöver ha mig i sin närhet. Att de behöver bo med mig.

 

Lite komiskt och mycket tragiskt är det dock att den blivande ex-maken som satt med via videolänk inte nämndes alls. Inte en endaste gång. Förutom vid några tillfällen då det talades om våld och hur fragglarna bevittnat våld... Och självklart då han själv fick prata... Då var det mycket han. Väldigt lite om fragglarna dock.

 

Jag gick in i rättssalen med en klump i magen som inte går att beskriva. Gick ut på första pausen och trodde att jag skulle rasa ihop på fläcken. Stod skakande i famnen på Y, hyperventilerade medan hans närvaro sakta lugnade mig. Gick tillbaka in med ett nyvunnet fejkat lugn och det numera dagliga fejkade leendet. Till nästa paus hade vindarna vänt och jag hade slutat skaka. Jag gick ut på följande pauser med allt starkare och säkrare ben. Hela tiden stärkt av Y och hans blotta närvaro. Hela tiden stärkt av hur vindarna inne i salen allt mer ven åt ett annat håll. När jag klev ut ur rättssalen så frågade jag min advokat vad han tyckte och kände. Han log...

 

 

 

Dagen efter rasade jag. Eller min kropp gjorde iaf. Klarade inte av att stå på benen. Inget som hänt mig många gånger i mitt liv. Nu väntade dessutom Didja på att jag skulle komma ”hem” så att hon kunde komma och möta mig där. För nu skulle hon ju få komma till mig. Bo med mig. Vara där hon hör hemma. Fast det var inget jag skulle sprida ut hur som. De ville först inte ens riktigt tillstå i rätten för att de faktiskt (!) lovat hem alla fragglar. Men till slut så kom det ändå fram. Och nu skulle Didja komma. Men hon fick vänta i några timmar för jag kunde inte stå upp. Allt snurrade. Allt flimrade. Kräktes tills jag trodde inälvorna skulle komma upp. Benen vek sig så fort jag försökte stå upp. Efter några timmar släpade jag mig upp ur sängen och vi begav oss ”hemåt” för att möta upp Didja.

 

Sedan dess har hon varit med mig. Sedan dess har hon sovit bredvid mig. Inte för att hon inget eget rum har... Inte för att hon inte har en egen 180 cm säng att stöka runt i... Utan för att socialtjänstens jävla agerande skapar otrygga fragglar. Men visst, jag har lagat henne innan och jag kommer att lyckas igen. Jävla svin är ni!

 

Men samtidigt som jag är otroligt lycklig över att ha henne så undrar jag hur det kan få gå till så här. Hur kan det vara ett sånt jävla buller och bång när de stjäl ett barn men sen ska de smygas tillbaka hem utan att någon märker det. Fortfarande så är det full umgängesbegränsning som gäller. Fortfarande så är det sekretessbelagt om vart hon är och jag ska inte veta någonting. Fortfarande har hon LVU. Fortfarande så får jag enligt deras bestämmelser, regler och beslut inte ens prata med henne i telefon. Men samtidigt så är hon hos mig. Jag har inte sett några beslut. Jag har inte hört om någon ändring. Jag har svårt att förstå. Hon är fortfarande placerad hos Malena men hon typ bara är hos mig? Det är ju skevt. Det är ju fel. Enligt mig iaf. Enligt reglerna ska sekretessen hävas alternativt så ska barnet flyttas när jag får reda på vart de är. Men det har inte gjorts något av det. Samma gäller ju Kevin. Jag vet vart han är men ändå ska det på pappret hållas hemligt. Varför? Varför är reglerna bara viktiga när det gynnar socialtjänstens egna syften?

 

Nu börjar Didja i skolan här hos mig. Eftersom jag har skrivit in henne. Varför har hon inte gått i skolan under hela det året som hon har varit omhändertagen innan hon fick komma hem i somras? Varför går inte de andra fragglarna i skolan? Varför följer de inte sina egna jävla regler? Varför gör de inga förändringar när forskning efter forskning visar tydligt att barn i familjehem ofta får en sämre skolgång än andra? När dessa barn hamnar utanför det system som de hävdar att de står för och som de kräver utav oss föräldrar? Varför kasta sten i glashus? Och varför ens försöka när mitt hus är gjort av tegel??

 

 
Ge tillbaka mina barn era svin!!

 

 

Först fick jag bevis för att Kevins familjehem inte skötte sitt. Nu trillar det in bevis för att Maxen missköts. De utsätter Simone som redan har PTSD från tidigare upplevelser med socialtjänsten för behandlingar som jag vet gör henne osäker och rädd. Och detta ska hon genomgå utan så mycket som ett livstecken ifrån sin familj. Ingen lugnande kram, inga tröstande samtal, ingenting.

 

 
Jag älskar dig och saknar dig så otroligt mycket min fina fraggelsnörpa 💖

 

Mitt hat bara växer sig starkare för varje sekund som går, för varje andetag vi tar utan att få vara tillsammans. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? 5 veckor senare så har jag inte fått så mycket som ett foto på dom trots att detta utlovats. 5 veckor senare så står jag fortfarande maktlös och kan bara se på medan de gör sönder mina fragglar. 5 fucking veckor som vi aldrig någonsin kommer att få tillbaka!!! 5 veckor som kommer att kosta mycket tid, energi och terapi för att någonsin komma över för oss alla och då är det inte ens säkert att vi ens kan läka helt utan vi kommer alltid att bära ärren med oss. Ytterligare en erfarenhet rikare. En erfarenhet som vi lärt oss vad av? Att myndigheter kör med fulspel? Falskspel? Att de är farliga? Att om man för en sekund visar sin svaghet och blottar halsen så fick vi återigen känna på det faktum att de hugger direkt. Tror ni verkligen att detta är vad jag vill att mina fragglar ska bära med sig i sin ryggsäck? Att de ska misstro och förakta myndigheter?

 

Men en god nyhet fick jag i veckan... Blev väckt tidigt i onsdags av att polisen ringde. De går vidare med min anmälan om tjänstefel. Det fanns en hel del njutning från min sida i det samtalet. Jag vet ju att de sällan går vidare med ett sånt ärende. De vill ju knappt ta emot den sorten av anmälning. De hänvisar gärna till IVO eller soc-chefen. När jag var inne och gjorde anmälan så varnade killen i luckan mig för att det nog bara var bortkastad tid. Att det skulle läggas ner direkt. Men jag stod på mig. Sa att jag ändå ville göra min anmälan. Och då fick det väl bli nerlagt isf. Men nope, inte denna gången. Denna gången ringde de tillbaka och ville ha mera. De vill ha in fler handlingar. De vill hålla förhör. De vill höra om det finns mer än vad som framkom vid den ganska så korta anmälan. Denna gången går de än så länge vidare. Jag som är så van vid att polisen lägger ner allt som anmäls av min lilla familj. Men nope, inte denna gången. Kanske finns där en åklagare som vet hur skräcktjänsten jobbar? Kanske finns där ett hopp om att se satans hantlangare få stå till svars var och en för va fan de har gjort. När jag är färdig med mitt förhör och jag har lämnat in bibban av handlingar som bevisar mina anklagelser så kanske vi får se hur det där med tjänstemannaansvar faktiskt ska funka. Många tror att vi inget sånt har i Sverige men jodå det har vi. Det är bara väldigt sällan som myndigheter och de som gömmer sig bakom titel, skrivbord och en jävligt felplacerad maktposition att få käka lite av all skit de ställt till med. Kanske så är det dags för lite rättvisa... Kanske är det då karma börjar visa deras egna fulhet för dom...

 

 

För att Didja ska få vara hos mig ställs vissa krav. Samma gäller för att de ska fortsätta att flytta (eller ska jag säga smyga) tillbaka fragglarna tillbaka till mig. Detta är saker som att jag ska fixa skola åt dom. Det är att jag ska lämna UP för att bevisa min ”drog”frihet (jag anser det mer vara en cannabisbrist men visst ok låt gå, jag sväljer ju redan så mycket annan skit från dom så visst låt oss kalla det va fan de vill). Det är att jag ska tillsammans med Didja samt enskilt lämna ut mig och oss totalt till ytterligare en inhyrd jävla firma. Det gick ju så jävla bra med Consolida och de lyssnade ju så bra när jag försökte få dom att se bristerna... or NOT!! Det innebär att vi vid 2 tillfällen ska prata enskilt med denna firma och sedan 2 tillfällen tillsammans för att de ska utreda OM vi har något behov av hjälp, stöd eller terapi eller va fan de nu vill sätta för jävla etikett på skiten. Och gör vi inte detta så... ja... då blir det heller inga fragglar och Didja flyttas härifrån. Men till detta är det tydligen även inkluderat att vi inte får flytta. Jag som var så glad över de arbetsintervjuer jag skulle på. Dom kan jag avboka direkt för det går inte att pendla. Inte när jag åker kommunalt. För dåliga förbindelser. Dessutom så vet de om att jag bor med ett svart kontakt. I en för liten lägenhet. Så jag skulle vilja byta. Vill ju ha en stabil grund. Men nope, det var inte tillåtet fick jag veta igår. Här har jag satt mig ner och ställt mina skor så nu ska jag stanna här. Trots att de visste detta från början...

 

 

 

Under förhandlingen fick vi lyssna på saker som att det inte är lagligt, att det inte är tillåtet att tvinga någon att stanna i ett land de redan utvandrat ifrån och inte längre bor kvar i. Men nu ska det tydligen tvingas lite till. Är det för att de gett sig fan på att de ska göra allt så svårt som möjligt för oss att lyckas med deras spel?

 

Men som sagt så ställs det krav på oss ifall fragglarna ska få vara med mig. Så jag gör allt jag kan för att leva upp till kraven. Minns en konsultfirma för några år sen som socialtjänsten hyrt in. De sa till mig att jag var tvungen att få in tjejerna i deras lokaler för enskilda samtal med socialtjänsten. Mot tjejernas vilja. Och om jag inte lyckades så skulle det ses som bristande föräldraförmåga. De sa till mig att göra vad som helst bara de lyckades. Använd våld för att få med dom in fick jag höra. Det gjorde jag inte. Jag fick däremot muta dom till en ganska svidande kostnad med nya Ipads och annat. Känner att jag befinner mig i en liknande situation nu. Didja ska med på samtalen vare sig hon vill eller ej. Hon känner samma sak. Hon gick och la sig med feber igår. Vaknade med feber idag. Jag stoppade i henne alvedon. Sa till henne att bita ihop för ett par timmar. För vi kunde ju inte ställa in. Kunde inte boka om. För jag vet ju baserat på tidigare erfarenheter att det kommer att hållas emot mig. 2 gånger spydde hon på vägen dit. Men jag sa till henne hur viktiga våra möten var vilket hon svarade att hon redan visste och vi gick iväg till vårt möte med våra enskilda samtal. Efter det var det dags att gå vidare för mitt UP. Väl där så brast det för henne och hon rasade ihop i kramper. Tack snälla socialtjänsten för all press ni lägger på henne. På pressen ni lägger på mig att lägga på henne. Tack!

 

 
Och ni undrar varför jag känner som jag gör för er...

Ni undrar varför fragglarna känner som de gör för er...

Jag hoppas för mina fragglars skull att de kommer att kunna glömma och förlåta med tiden. För min egen del är det nog försent. Mig har ni redan präglat...

 

Fan! Att det ska vara så jävla svårt för er att för en jävla gångs skull göra rätt!!!!!!! 

 

 

Jenny

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Man blir nästan stum av allt, tappar liksom orden, man hamnar i chock. Det knyter sig i magen. Jag håller med dig, ska det vara så svårt att göra rätt. Ska det vara så svårt och erkänna att man har gjort fel nån enstaka gång ibland. Men det känns ju som att det ändå går åt rätt håll. Som att allt du gjort, allt du kämpat för faktiskt kan komma att ge något!!!
Så fortsätt,, fortsätt och åter igen ge aldrig upp. Det är jobbigt nu, men vem vet hur det ser ut om ett år. Jag tycket du är stark iaf. Jag anser att du har mycket erfarenhet och att du vet vad du gör. Du har en bra blogg och du skriver proffsigt och på ett intressant sätt. Ja jag har läst hela!! ;)
För även om du har gjort ett brott som är mycket grovt en gång i tiden så betyder inte det att man ska behöva utstå allt detta.. att socialen ska bedriva häxjakt eller vad vi nu ska kalla detta. Och ska socialen omplacera barn så ska det ta mig fan vara till det bättre. Hjälp och stötta istället heeela familjen, ge en ensam mamma med fyra barn som dessutom blivit misshandlad under en lång tid uppbackning och hjälp. Så att barnen kan få vara tillsammans med varandra. Du borde få hjälp med ätstörningarna istället för att utsätta dig för ännu mer press, dom förvärrar ju allt istället. Suck!!
Jag tänker på er och hoppas på det bästa. Kram!!

Svar: Men tack!! Just nu lever jag av andras vänliga och stärkande ord och dina värmde mycket!! Jag hoppas att rätten ser på det på samma vis som du... Livrädd för morgondagens besked och inställd på det värsta. Inte för att det är över då utan det är bara första ronden...
Har du läst heeela? Vart de inte tråkig läsning? Det kan jag känna ibland, att varför skriver jag? Det händer ju typ aldrig något i mitt lilla liv. Inte mycket av den positiva sorten iaf. Men tack! Tack och åter tack!
❤❤❤
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress