Svårt att riktigt ta mig för någonting. Ut på långpromenader med finaste Joppe som vanligt. Det är väl det enda som är som vanligt tror jag. Eller nej, inte ens det är som vanligt. För första gången någonsin så kan jag vara ute hur länge som helst. För det sitter ingen Max hemma och ropar efter mig. Helt plötsligt finns ingen stress. Konstigt nog så gör det mig ännu mer stressad på något vis. Didja går fortfarande här hemma och väntar på att skolan ska komma igång. Men ingen utav oss har någon direkt motivation till mycket alls. Istället pratar vi mycket om det som har varit och det vi vill ska komma. Ingen utav oss kan förlika sig med den tillvaro vi lever i nu. Den är så långt ifrån vad vi är vana vid, den är så långt ifrån vad vi vill ha. Didja är ännu mer plågad av hur vardagen plötsligt ser ut än vad jag är. Mycket mer. Jag gör vad jag kan för att finnas. För att lyssna. För att hon ska kunna ha någon att spy sin galla till. Men det räcker inte. 

 

Tyvärr så tror jag inte att vi vinner förhandlingen. Jag tror inte på ett positivt domslut imorgon utan räknar ganska kallt (även om jag helt säkert kommer att bryta ihop likt förbannat när beskedet kommer) med att vi får gå upp i kammarrätten. Har alltid haft lättare för att vinna i kammarrätten. Fler jurister där och mindre nämndemän. Min erfarenhet och min uppfattning är att nämndemännen har lite lättare för att gå på socialtjänstens linje med en känsla av "better safe than sorry". 

 

 

 
 

Läste en del av alla hundratals sidor som socialtjänsten gett in till förvaltningsrätten. Mådde illa. Fick lägga undan skiten. Hur är de där jävla svinen funtade egentligen? Hur kan de få lov att använda precis allt emot en? Hur kan inte de vara tvungna att hålla sig till sanningen? Hur kan de få komma undan år efter år med felaktigheter? Jag menar... sedan när kan socialtjänsten sätta diagnoser? För de har vad jag förstår satt en diagnos på mig. Coolt... Innebär det att om man ingen tid får på sjukhuset så kan man även vända sig till socialtjänsten? Skriver de ut antibiotika och sånt också då när man är sjuk? Vore ju väldans käckt med tanke på de långa väntetiderna på vårdcentralen ibland.

 

Varför finns det inga krav på bevisbörda på liknande sätt som i tingsrätten när det kommer till att staten ljuger och sprider snedvridna lögner i förvaltningsrätten? Hur kommer det sig att allt de skriver i sina papper betraktas som en absolut sanning? Hur ska jag kunna svara min dotter på dessa frågor när jag inte förstår dom själv? För hon kräver mig på svar. När jag inte har några bra svar då? För alla svar som finns visar bara vilka svin de är ute på Tjörns kommun. Alla svar som finns visar henne en värld jag så gärna vill skona henne ifrån.

 

Det är lite som den där viskningsleken som man fick leka på dagis. Där man sitter i en stor rund ring och så börjar en att viska i grannens öra som i sin tur viskar vidare och när det kommer tillbaka till den som startade så liknar det inte alls vad som från början viskades.

 

Lite så brukar jag tänka när det kommer till deras papper. Fortfarande så finns det kvar felaktigheter som är över 10 år gamla. Ännu äldre går att hitta. När felaktigheten från början skrivs ner så brukar jag påpeka att det där inte stämmer. Inga problem får jag alltid höra... det kan vi ändra... det är bara för nu... ja men nu vet ju jag att det inte stämmer för du har ju sagt det nu...

Svaren varierar men är ändå lika. Men vad som väldigt sällan händer är att det faktiskt ändras. Sedan är de ofta riktigt kassa på sina jobb och trots att de gärna använder ord som ”omfattande” och ”massiva” så är deras utredningar oftast under all jävla kritik. Det är helt enkelt en jävla massa klipp och klistra ifrån tidigare utredningar vilket gör att den gamla felaktigheten kvarstår. Kvarstår men nu då dessutom ofta tagen ur sitt sammanhang och/eller ännu mer snedvriden.

 

Jag är så trött på det.

 

Detta eviga jävla falskspel.

 

Varför finns det inte någon trygg hamn för mig och fragglarna att läka i lugn och ro? Ordet ”massiva” dök upp i helgen igen. De har tydligen satt in ”massiva insatser”... Oj, tänkte jag genast. Vart då? Hade det inte varit mitt egna jävla skitliv som mer drar mer åt det tragiska hållet än det komiska så hade jag nog skrattat. De menade på den ”familjebehandling” som jag och Didja har påbörjat(?). Jag skakar på huvudet helt uppgivet när jag inser att det är vad de syftar på. Är det jag som är så dum i huvudet? Så jag inte förstår hur massiva dessa insatser är..?

 

Dessa massiva insatser består utav 2 enskilda samtal samt 2 gemensamma samtal med två kvinnor som jag tror är terapeuter av något slag. Rätt trevliga att prata med men jag vill ändå vara sparsam med mitt ros vilket härleds till tidigare erfarenheter. Dessa samtal ska då vara av utredande art. För att kartlägga vilka behov vi har. För att se vilken form av fortsatt massiv insats som kommer att krävas... Så socialtjänsten kan få veta OM vi behöver någon form av terapi och samtal... Själv kan jag ju tycka att den utredande biten kommer jävligt sent. Senaste utredningen var jag inte delaktig i överhuvudtaget så kanske kan detta bli lite omväxling mot hur de brukar jobba. Gillar dock inte riktigt att jag får höra att som de ser de så kan de inte påbörja någon familjebehandling eller terapi med tanke på att vi befinner oss mitt i skiten. Det är liksom svårt att göra så mycket då. Hmmm Jo fast nu vill socialtjänsten se att vi får behandling så de kan klappa sig själva på ryggen och tycka att de är sååå duktiga och att deras "massiva" insatser gör nytta så jag vill nog gärna ha lite behandling tack. Vi kan prata om vad ni vill. Ni kan få gräva och stöka runt i mitt inre och mina tankar. Ni får vad ni vill bara jag får behandling så jag kan "pleasa" socialförvaltningen. För det är ju vad allt detta handlar om. Att socialförvaltningen ska känna sig nöjda... 

 

 
Längtar tillbaka till en varmare tillvaro där mina fragglar alltid fanns runt mig...

 

Själv befinner jag mig på de nedre stegen i Maslows behovstrappa och känner väl inte riktigt att dessa massiva insatser gör sig bäst i form av terapi när jag är mitt i kriget. Lite svårt att bearbeta och jobba med sig själv när man samtidigt oroar sig för det mest basala och kämpar för sitt liv. Istället för att kraften ska läggas på att vi alla ska bli hela så är allt en kamp. En kamp om att få vara tillsammans. Men visst, jag kan sitta och ha samtal. Det är ju om inte annat skönt att få spy ur sig lite galla. Sittandes i en stad långt ifrån allt och alla som man känner så kan väl det vara trevligt med en ”kaffepaus”... Men lilla söta rara konsult som inte får bestämma något utan bara kommer med förslag... snälla Johan inse att det är inte vad vi behöver..! Inte som en första grej iaf. Inte på långa vägar. Vad vi behöver är att få vara tillsammans och trygghet. En oas. En plats där vi bara kan få vara en stund så vi kan klara av att börja leva igen. Men visst, jag spelar med och pratar till stämbanden är slut om det gör er nöjda... suck...

 

Antar att det får bli som planerat. Att när allt detta är över (viktigt att påminna sig själv om det ibland, att detta kommer att ta slut, att de aldrig kan vinna i längden även om de lyckas göra en jävla massa skada på vägen) så får jag anlita privat hjälp för de i familjen som behöver det i efterhand.

 

Orkar inte. Ord som kommer ofta i mitt huvud. Som om jag vore två personer. En orkar. En orkar precis allt och inget i denna värld kan knäcka den delen av mig. Det är en del som är segare, tuffare och tåligare än allt annat. En överlevare likt ingen eller inget annat. En som förbluffar och chockerar genom att bara fortsätta att gå hur mycket ni än gör ert bästa för att sätta krokben. Det är den delen som tar alla smällar utan att knappt ens höja på ett ögonbryn. Den delen som sjunger med i Sia när hon vrålar ut i hörlurarna ”Im unstoppable, Im a Porsche with no breaks, Im invincible, Yeah, I win every single game, Im so powerful, I dont need batteries to play, Im so confident, yeah, Im unstoppable today....... Den delen av mig som skyddar den andra genom att dra på solglasögonen innan tårarna syns.

 

 
Ibland undrar jag... Om jag nu skulle förlora i förvaltningsrätten blir det kammarrätt. Skulle jag förlora där så kommer jag att både begära en hemtagningsutredning samt ansöka om prövning i regeringsrätten med tanke på att den polisanmälan som nu går vidare bygger på tjänstefel som till största del och först och främst är de lögner och rena faktafel som står i det dokument som ligger till grund för det omedelbara LVUet. Skulle jag inte vinna där ja men då har det gått ca 6 månader så även om inte jag ansöker om upphörande av LVU så är det dags för omprövning... Detta är ett av de där tillfällen som jag aldrig kommer att ge upp! Jag kommer ju vara som en igel på varenda jävel tills mina fragglar alla är samlade här hemma med mig igen. Detta kommer ju med tiden att bli typ det dyraste LVUet i mannaminne om inte annat så i rena rättegångskostnader för Tjörns kommun. För JAG KOMMER ALDRIG ATT GE UPP!! 
 

Men det finns en annan del av mig också. Den delen som socialtjänsten sparkar för fullt på just nu i hopp om att jag ska duka under. Den delen av mig som inte orkar. Den delen som vill ge upp. Den delen av mig som är trött på hur världen ser ut. Trött på fulheten hos människan. Trött på hur socialtjänsten får ljuga och komma undan med det. Den delen av mig som måste ta 10 djupa andetag innan den palla att trycka siffrorna på telefonen innan nästa anmälan ska in eller kompletteras. Den delen av mig som inget hellre vill än att det bara ska ta slut. Den delen av mig som vill ge upp på fredag om ”fel” beslut blir taget. Den delen av mig som har fått ta tillräckligt många smällar. Många fler än vad som borde vara skäligt under en livstid. Den delen av mig som fäller tårarna bakom solglasögonen... 

 

Jag vet inte varför jag inte ger upp. Kanske har vissa av oss bara svårare än andra för att ge upp. Kanske så är det den där tuffa, starka, sega och uthålliga jävla delen av mig som sätter käppar i hjulet när jag vill ge upp? Samma envisa jävel som fortsätter att upprepa sitt ”hjälp”. Senast i fredags sist. Men nope, det vart inget med det... Så vad gör jag? Jo, jag ber om hjälp ytterligare en gång idag eller kanske blir det i morgon. Didja suckade och sa att det var meningslöst fullt övertygad om att de inte kommer att bifalla. Själv så är jag benägen att tro på hoppet tills det är helt grusat och än finns där en gnutta hopp antar jag eftersom jag fortsätter att försöka. 

 

Svårt att förstå hur man skulle kunna vara mer hjälpsökande än vad jag är. Svårt att förstå vart i helvete det skulle behövas tvång... De hade ju liksom kunnat hjälpa istället. De hade ju kunnat börja lite längre ner i trappan, men får väl se hur fort det blir ett nej denna gången.

 

Och så heter det att det är jag som inte vill samarbeta... suck För min del så skulle jag vilja påstå att det är socialtjänsten som har stora samarbetssvårigheter. De svarar ju inte ens i telefon när jag ringer. "Ringer tillbaka" eller "vi kan höras imorgon" tssss jopyttsan eller hur!? Det har gått ett par veckor nu liksom... Men vafan vem har bråttom? Det är ju liksom bara MINA BARN det handlar om!!

 

 
Saknar dig min fraggelsnörpa så hjärtat brister 💔

Nåja, i värsta fall så har jag väl några halvknöggliga ess kvar i ärmen. Men jag hade önskat att jag inte ska behöva spela samma fula spel som de gör. Hade varit så mycket enklare om de hade varit ute efter att hjälpa... Men som alla som faktiskt känner mig vet så är det väl självklart att jag har en plan... 😘 även om den bara är för mig att veta om än så länge...

Jenny

Håller fortfarande tummar och tår för er alla, och kanske är det så att du är så envis och seg just för att det finns inget annat. Ingen annan väg att gå, du orkar även fast du inte orkar. Jag beundrar dig iaf. Så ge inte upp, verkligen inte!! 💕

Svar: Helt ärligt så tror jag att du har helt rätt. Jag orkar inte. Har inte orkat på många år nu. Men det finns inga alternativ så jag har inget annat val än att fortsätta framåt. Får höra att jag kämpar hårt. Men ofta uppfattar jag det inte själv som att jag kämpar... jag bara vet att jag måste fortsätta så jag tvingar mig själv framåt helt enkelt...

Men att ge upp är inte något som ligger för mig. Visst brister det för mig ibland. Det kan ju om inte annat mina överdoser med 300 st Alvedon som jag sköljt ner med glykol intyga om... Men jag dör inte. Jag vaknar upp och tvingas inse att nu är jag ännu längre ner på botten och det blir ännu trögare att fortsätta röra mig framåt så jag försöker att inte brista. Försöker så gott jag bara kan att helt enkelt bara fortsätta gå framåt.

Vänliga ord hjälper dock mer än vad man kan tro... så tack! 💖
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress