När man har ätstörningar i botten och sedan går ner lite för snabbt och enkelt i vikt så är det svårt att hålla tankarna på rätt sida om vågen. Det är så lätt att fastna i gammalt beteende. Eller aah.. gammalt och gammalt.. Men det är svårt att hålla stånd. Svårt att inte haka upp mig på vågen och maten.

Det är så dubbelt och skevt. Samtidigt som jag har svårt att se i spegeln att jag gått ner så märker jag ju ändå av det, för varför ska jag annars ställa mig på vågen. Idag kunde jag inte hålla mig så det blev en tur till badrumsvågen. Jag gick ut ur badrummet med ett litet flin och tänkte belåtet att det var dessutom med kläder och bara minuter efter att jag ätit. Inte nöjd för att jag vågade ställa mig på vågen i det skicket, utan nöjd för att det betyder att vågen visar lite mer än vad det är så jag kunde dra av liiite på siffrorna som vågen visade. Samtidigt så vet jag ju att jag ska inte tänka så.. Sedan jag lämnade Canaria har jag gått ner ytterligare 6-7 kg beroende på hur mycket mina kläder vägde (önskar att jag hade haft en digital våg som hade visat fler decimaler). Jag gillar! Men jag gillar inte hur min kropp har börjat se ut. För hänget kan ju till och med jag se och det är inte alls snyggt. Överallt hänger det och att se mig själv i spegeln utan kläder är på snudd till en skräckupplevelse. Numera så är kanske inte magen så stor men istället är den lång (!) och på vilket sätt det nu ska vara bättre vette sjutton. Och tyvärr gäller det fler kroppsdelar än bara magen… Men ändå så fortsätter tankarna att ställa till det för mig så fort jag närmar mig maten eller går förbi kylskåpet.. Om jag bara hoppar över denna måltiden så kan jag äta nästa.. eller kanske nästa igen.. eller vafan, jag delade ju faktiskt en yogi med Maxen så jag borde kunna stå mig till imorgon..

 

 

 

Men så har jag ju hälsa och sjukdomar att hålla i schack och försöker ändå att tänka ”rätt” och försöker faktiskt. Vissa dagar går bättre än andra. Jobbiga är väl mest bara att de dagarna som jag gör ”rätt” så mår jag skit och de dagar jag går fastande så mår jag så mycket bättre. Kan riktigt känna hur fettet lägger sig de dagar då jag har ätit.. Trots att jag nu för tiden typ aldrig äter en hel portion utan jag delar alltid med Maxen. Skyller på att jag ändå hjälper honom så det är enklast att äta med honom. Det blir ju mindre disk också.. Sen att Maxen äter bra och oftast tömmer sin tallrik utan problem gör ju att jag vet med mig att ingen kommer att veta att jag mest bara smakade mig igenom måltiden.. gaahh Blir lite smått tokig på mig själv ibland. Vad hjälper det att veta och faktiskt inse vad man sysslar med om man ändå inte är kapabel att göra något åt det? Nåja, idag har jag i alla fall ätit. På en egen tallrik dessutom. Fast hunden fick ”resterna”.. Så dubbel! Får inte gå ner mer! Måste äta bra så jag klarar allt den förbannade knölen har att ge mig! Måste äta så att jag inte går under av sjukhusgifterna som läkarna snart ska spruta i mig igen! Men samtidigt så är jag ju såååå nära.. Jag är så nära att komma under 50 kg strecket.. Ähh blir knäpp på mig själv och mina skeva idéer!