Eftersom jag har lite sjuklingar här hemma just nu så kom årets influensa på tal. Enligt personalen skulle den tydligen vara riktigt överjävlig. Bara inte Maxen får den för då blir han inlagd tänker jag. Jag hann inte mer än tänka tanken innan nästa slog mig. Om han blir inlagd så blir ju jag det också och vem tar då de andra fragglarna?

Sånt är krångligt nog i vanliga fall men nu när vi är här… Vem? Hur? Var? Eftersom ingen får veta vart detta boendet ligger så är det ju uteslutet att ta hit någon barnvakt. Ta upp det på nästa socmöte fick jag till svar när jag ställde frågan högt. Sagt och gjort, idag på vårt veckomöte så frågade jag. Fast nu hade jag även en annan fundering. Eftersom det inte längre är någon veckorsplanering (som om det någonsin var det från deras sida grrr) utan som minst månadersplanering så måste jag tänka om lite. Jag måste ju ligga på mer om vårdkontakter och inte bara de mest akuta för Maxens del utan även mina egna. För min del så är det operation som hägrar och jag frågade då soc under mötet om vem som skulle ta hand om fragglarna när jag ska opereras. Soc lät väldigt förvånad och även lite frågande över min fråga. Men jag fick till svar att det skulle väl (?!) personalen på säkerhetsboendet göra. Fast hennes svar var ju inte förankrat hos personalen... Trött på allt detta nu. Vill hem till oss. Hem till vårt eget. Hem till vänner, grannar och familj. Men istället sitter vi här. För vår säkerhet. Så är vi totalt avskilda från allt och alla. Men samtidigt som det är för vår trygghet så lämnar det oss också helt oskyddade på andra sätt. Som i detta nu. Vem passar fragglarna när jag blir borta på sjukhus? Vem passar fragglarna när jag måste operera bort mitt bröst? Men man kanske kan åka hem samma dag? Eller jag kanske kan..? Jag är ju inte känd för att ligga kvar på sjukhusen efter ingrepp direkt. Så kanske om jag bara är där under själva operationen? Om jag åker hem så fort jag vaknat? Då kan det ju funka kanske…

 

 
Ibland önskar jag verkligen att livet vore annorlunda... Alternativt att det inte hade varit så annorlunda från första början...
 
 

Jag har svårt att förlika mig med den kommande operationen. Kallar det gärna för ”operationen” hellre än att nämna det vid vad det är. Vill inte ens tänka på det. Vill inte ta bort mitt bröst. Vill inte ha ett bröst. Vill inte bära med mig mer ärr än vad denna jävla cancerresan redan har gett mig. Säkerligen så kommer jag i framtiden tycka att det var väl kanske inte hela världen. Att det inte var så farligt eller så jobbigt som jag känner just nu. Då… Någon gång i framtiden när jag vant mig och förlikat mig vid att möta synen av ett ärr istället för att se ett bröst. Men jag är inte där ännu och just nu är det förbannat jobbigt. Så jag fortsätter nog att kalla det för ”operationen” ett tag till. Vill fan inte behöva vänja mig!!

 

 
Fast så känns det väl kanske inte alls just nu faktiskt....

 

Jag försöker att inte vara sjuk. Eller ah, det är klart att jag är sjuk. Jag försöker att inte verka sjuk. Jag försöker så långt det bara är möjligt att inte låta det ta över. För det är så det känns dom dagar då jag inte orkar. Eftersom Tobbe är borta och jobbar så är jag ju själv med fragglarna och det tar så otroligt mycket mer än vad jag skulle vilja erkänna. Så länge jag är hemma så är jag som en sengångare för att spara min energi till när fragglarna kommer in eller att jag går ut med Maxen. Då går mina reserver igång på högvarv och jag springer, jagar efter och hoppar studsmatta. Sedan måste jag gå in och vila. Orkar liksom inte mer än så, vilket driver mig till vansinne.

 

 
Det är inte ofta som jag inte har ansiktet fullt av klet bara för att dölja ringarna under ögonen...
 
 

Orkar inte åka iväg och hitta på så mycket eller för ofta. En dag funkar men sen måste jag vila i ett par dagar efteråt. Bara ett enkelt läkarbesök suger musten ur mig. Inte alltid besöket i sig men att gå till bussen, åka buss, alla möten som blir utefter resans gång samt att jag alltid har Maxen med mig som samtidigt ska underhållas, och det faktum att jag vägrar att ”vara sjuk” och gör allt för att uppfattas som frisk gör mig helt färdig och lämnar mig sån i flera dagar efteråt.

Bara att vara social när mobilen plingar är många gånger så mycket mer än vad jag orkar. Helt plötsligt är jag storkonsument utav produkter som foundation och annat kladd. Allt för att dölja de mörka fläckarna som omger mina ögon och hänger halvvägs ner på kinderna. Även när jag går hemma osminkad så används dessa produkter flitigt. Allt för att vara så frisk som möjligt. Jag har så svårt att förlika mig med att jag faktiskt har cancer. Trots att det inte är många veckor kvar tills jag ligger på operationsbordet för att skära bort just cancer ur min kropp så har jag svårt att förlika mig med det. Det händer väl bara andra? Det händer inte mig! Jag vill inte! Jag vill hoppa av denna jävla karusellen men jag sitter fast. Jag önskar att jag kunde få skrika ur mig all frustration. Gapa, skrika, slå och bara bli av med alla känslor som byggs på i takt med lagren av foundation läggs på.

Bara att skriva här tar ibland mer energi än vad jag har att ge vilket innebär några dagars uppehåll innan jag har samlat ny energi. All energi jag brukar kunna uppbringa på en dag går i stort sett direkt och enbart till fragglarna. Energi och tid för mig finns inte. Det känns nästan skrattretande att ens tänka att det skulle bli över energi till mig själv. Fast det stämmer ju inte riktigt till 100% eftersom att lägga energi på fragglarna är ju vad jag lever för vilket då borde innebära att all energi som läggs på dom även är för mig… Fast om det är så, varför drömmer jag då om den där omtalade egentiden? Då jag fantiserar om hur jag skulle ta det lugnt, göra saker i min egen takt och anpassa alla måsten efter energin istället för som nu då jag anpassar energin efter alla måsten?

Kevin ville gå till stranden och fiska krabbor idag men jag orkade inte. Så han frågade om vi kan göra det imorgon men jag var tvungen att säga nej. För soc kommer imorgon efter lunch och jag kommer inte orka. Jag kommer inte orka åka till stranden OCH vara ett levande uppslagsverk om mitt och familjens liv när soc kommer OCH vara mamma resten av dagen. Det är en sak för mycket för att det ska vara genomförbart. Att jag dessutom behöver åka till bvc med Maxen på tisdag gör att jag måste samla energi till det under morgondagen. Får inte ta ut mig för mycket för då orkar jag inte.

 

JAG HATAR ATT VARA SJUK!!!!! Jag avskyr att se mig i spegeln och se bristen på hår, att mina ögonbryn är borta, mina mörka tvättbjörnsfläckar till ögon! Jag avskyr att inte längre orka bära Maxen på samma sätt som jag brukade. Jag avskyr att känna mig svag! Jag avskyr att inte orka! Jag avskyr cancer!

 

Tacksam för att mina fragglar är de mest underbaraste utav fragglar och som ger mer energi än vad de tar. Maxen har varit sjuk i några dagar och Kevin har haft lekförbud denna veckan med bästisen efter deras jävulskap med färgen i början utav veckan vilket gör att jag har två väldigt pipiga pojkar just nu. Så Didja tänkte att hon skulle muntra upp dom och därmed göra min dag betydligt enklare. Så istället för att bara nöjesrida ut i skogen så tog hon och red hem istället så att pojkarna fick klappa och "åka lite häst". Underbara fina fraggel, tack för att du är du! 

 

 
Plötsligt kommer Didja inridandes på gårdsplanen...
 
 
Vilket gjorde denna killens hela dag!
 
 
Kevin tyckter att hon är bra stor men hoppade ändå upp han också efter en stund.
 
 
Och så här lycklig blev Maxen när han lyckats lirka sig upp i grannens knä för att greppa ratten...

Min dag i ett litet nötskal av foton...

 
Vilka foton jag än tittar på så ser jag mitt hår... 
 
 
Det är ju lite känsligt det där med att jag inget hår har. Barnen har fattat och pratar inte så ofta om det även om det kan komma en och annan kommentar från min lilla tänkare Kevin som ofta suckar och klappar på mitt ibland kala och ibland lite stubbiga huvud. Han är nog den i hela familjen som har det allra jobbigast med att allt mitt hår är borta. Jag hade ju en hel del... 
Men nu är det borta och jag har sakta men säkert börjat vänja mig vid att inte känna mitt tjocka hår när jag för handen till huvudet. Fortfarande har mina händer kvar vanan att vilja dra händerna genom håret, men jag får inte längre någon visst-jävlar-det-hade-jag-glömt-chock när de möts av ingenting. Så jag tycker nog att jag så sakta börjar vänja mig. I alla fall inom vissa områden. 
 
 
Gamla foton... Nya foton... Det är alltid samma långa blonda hår som möter mig...
 
 
Men samtidigt så är jag inte alls bekväm med att vara utan håret. Didja kom härom dagen och hade hittat en klänning hon tyckte att jag bara mååååste ha och som skulle passa mig perfekt. Jag tog en titt och kunde inte annat än att hålla med henne om att den verkligen var i min stil. Men strax därpå så kommer tankarna... Den hade passat bättre på mitt friska jag. Passat bättre på någon med hår. Passat bättre på någon annan. Så är det allt för ofta. Jag har svårt att se mig själv utan mitt långa, tjocka blonda hår som följt mig genom livet.
 
 
Oftast uppsatt i en slarvig knut eller hästsvans för att bespara en håröm mamma små barnfingrar som älskar att rycka och dra... Men inte alltid...
 
 
Sen finns det vissa tillfällen som jag har lite extra svårt för... Tobbe har för vana att småpilla med mitt hår om vi sitter nära varandra och ser på tv. Samma att han gärna liksom smeker mig på huvudet, klappar så där ömt och fint. Det var en sak att han gjorde det när jag hade hår. Nu däremot så drar jag mig undan. Han verkar inte medveten om att han klappar där inget hår finns och är lika nöjd som alltid men jag är desto mer medveten.
 
 
Numera så är håret inte bara det första jag ser på gamla foton utan nästan bara det ända jag ser...
 
 
Pratade med en vän härom dagen. Bröt ihop och grinade en skvätt över håret jag inte längre har. Känns rätt skönt ändå att bara ha fått grina av mig och gnälla om alltings jävlighet. Hon tyckte att kanske behövde jag en peruk ändå. Trots att hon visste att jag redan bestämt mig för att inte ha någon så tyckte hon att jag skulle tänka om. Därefter så handlade samtalet om olika situationer där jag skulle trivas bättre med mig själv om jag hade haft hår i form av en peruk. Allt från klädprovningar till att ens gå utanför huset kom vi fram till. Och självklart så kom även Tobbe och sex på tal. För visst skulle det kännas bättre inför de där stunderna inpå småtimmarna då vi mot all förmodan lyckats stjäla åt oss lite ensamtid. "Jaaa, sa Johanna. Då kan han ju till och med greppa tag i håret på dig igen", fortsatte hon och vi skrattade båda två. Sen plötsligt så satte jag skrattet i halsen... "Men tänk om peruken åker av mitt i sexet då?", pep jag lite smått desperat. För alldeles nyss så såg peruktankarna ganska lockande ut men det dog rätt snabbt när den bilden målades upp i mitt inre. Nope, då är det nog bättre att vara utan hår från början kom jag fram till och lär få acceptera att jag kommer att vara utan tills hela denna cancerskiten är över. Så om du undrar om det blir någon peruk eller inte på detta kal-stubbiga huvud så vet du nu att med tanke på risken att Maxen drar av mig den i ilskeprotest mot att inte få sin vilja igenom när vi står i ica-kön eller att den ... eeeh ja, att den åker av mitt i sexet så skippar jag det! 
 
 
Och om någon mot all förmodan skulle ha missat det (föga troligt dock) så saknar jag mitt hår!!!!!!!
 
 
Och så min vanliga fråga... Du har väl tryckt på det lilla hjärtat till mitt tävlingsbidrag? Om inte så klickar du bara HÄR så har du fortfarande chansen att hjälpa mig att vinna! För vem tycker inte att vi behöver en awareness-polkagris stång?!? Nä just det, jag menar väl det. Så har du inte röstat eller m du kanske sitter vid en annan enhet så att du kan rösta igen så in och klicka med dig! :) Dessa små påminnelser lär fortsätta fram tills jag antingen fått så många tryck på mitt hjärta ifråga att jag bara veeet att jag vinner (vilket aldrig lär ske haha) men i alla fall som längst till den 11/6 då tävlingen avslutas. Sedan är det jag som kommer att hålla andan tills den 19/6 då vinnaren ska presenteras.. Men ett litet tag till kommer jag fortsätta med mina påminnelser.. Kanske har du en vän som kan tänkas tycka lika om mitt tänkande kring olika och som också kan trycka på hjärtat? Fundera på den karamellen :P