Jag försöker att inte vara sjuk. Eller ah, det är klart att jag är sjuk. Jag försöker att inte verka sjuk. Jag försöker så långt det bara är möjligt att inte låta det ta över. För det är så det känns dom dagar då jag inte orkar. Eftersom Tobbe är borta och jobbar så är jag ju själv med fragglarna och det tar så otroligt mycket mer än vad jag skulle vilja erkänna. Så länge jag är hemma så är jag som en sengångare för att spara min energi till när fragglarna kommer in eller att jag går ut med Maxen. Då går mina reserver igång på högvarv och jag springer, jagar efter och hoppar studsmatta. Sedan måste jag gå in och vila. Orkar liksom inte mer än så, vilket driver mig till vansinne.

 

 
Det är inte ofta som jag inte har ansiktet fullt av klet bara för att dölja ringarna under ögonen...
 
 

Orkar inte åka iväg och hitta på så mycket eller för ofta. En dag funkar men sen måste jag vila i ett par dagar efteråt. Bara ett enkelt läkarbesök suger musten ur mig. Inte alltid besöket i sig men att gå till bussen, åka buss, alla möten som blir utefter resans gång samt att jag alltid har Maxen med mig som samtidigt ska underhållas, och det faktum att jag vägrar att ”vara sjuk” och gör allt för att uppfattas som frisk gör mig helt färdig och lämnar mig sån i flera dagar efteråt.

Bara att vara social när mobilen plingar är många gånger så mycket mer än vad jag orkar. Helt plötsligt är jag storkonsument utav produkter som foundation och annat kladd. Allt för att dölja de mörka fläckarna som omger mina ögon och hänger halvvägs ner på kinderna. Även när jag går hemma osminkad så används dessa produkter flitigt. Allt för att vara så frisk som möjligt. Jag har så svårt att förlika mig med att jag faktiskt har cancer. Trots att det inte är många veckor kvar tills jag ligger på operationsbordet för att skära bort just cancer ur min kropp så har jag svårt att förlika mig med det. Det händer väl bara andra? Det händer inte mig! Jag vill inte! Jag vill hoppa av denna jävla karusellen men jag sitter fast. Jag önskar att jag kunde få skrika ur mig all frustration. Gapa, skrika, slå och bara bli av med alla känslor som byggs på i takt med lagren av foundation läggs på.

Bara att skriva här tar ibland mer energi än vad jag har att ge vilket innebär några dagars uppehåll innan jag har samlat ny energi. All energi jag brukar kunna uppbringa på en dag går i stort sett direkt och enbart till fragglarna. Energi och tid för mig finns inte. Det känns nästan skrattretande att ens tänka att det skulle bli över energi till mig själv. Fast det stämmer ju inte riktigt till 100% eftersom att lägga energi på fragglarna är ju vad jag lever för vilket då borde innebära att all energi som läggs på dom även är för mig… Fast om det är så, varför drömmer jag då om den där omtalade egentiden? Då jag fantiserar om hur jag skulle ta det lugnt, göra saker i min egen takt och anpassa alla måsten efter energin istället för som nu då jag anpassar energin efter alla måsten?

Kevin ville gå till stranden och fiska krabbor idag men jag orkade inte. Så han frågade om vi kan göra det imorgon men jag var tvungen att säga nej. För soc kommer imorgon efter lunch och jag kommer inte orka. Jag kommer inte orka åka till stranden OCH vara ett levande uppslagsverk om mitt och familjens liv när soc kommer OCH vara mamma resten av dagen. Det är en sak för mycket för att det ska vara genomförbart. Att jag dessutom behöver åka till bvc med Maxen på tisdag gör att jag måste samla energi till det under morgondagen. Får inte ta ut mig för mycket för då orkar jag inte.

 

JAG HATAR ATT VARA SJUK!!!!! Jag avskyr att se mig i spegeln och se bristen på hår, att mina ögonbryn är borta, mina mörka tvättbjörnsfläckar till ögon! Jag avskyr att inte längre orka bära Maxen på samma sätt som jag brukade. Jag avskyr att känna mig svag! Jag avskyr att inte orka! Jag avskyr cancer!

 

Tacksam för att mina fragglar är de mest underbaraste utav fragglar och som ger mer energi än vad de tar. Maxen har varit sjuk i några dagar och Kevin har haft lekförbud denna veckan med bästisen efter deras jävulskap med färgen i början utav veckan vilket gör att jag har två väldigt pipiga pojkar just nu. Så Didja tänkte att hon skulle muntra upp dom och därmed göra min dag betydligt enklare. Så istället för att bara nöjesrida ut i skogen så tog hon och red hem istället så att pojkarna fick klappa och "åka lite häst". Underbara fina fraggel, tack för att du är du! 

 

 
Plötsligt kommer Didja inridandes på gårdsplanen...
 
 
Vilket gjorde denna killens hela dag!
 
 
Kevin tyckter att hon är bra stor men hoppade ändå upp han också efter en stund.
 
 
Och så här lycklig blev Maxen när han lyckats lirka sig upp i grannens knä för att greppa ratten...

Min dag i ett litet nötskal av foton...

 
Vilka foton jag än tittar på så ser jag mitt hår... 
 
 
Det är ju lite känsligt det där med att jag inget hår har. Barnen har fattat och pratar inte så ofta om det även om det kan komma en och annan kommentar från min lilla tänkare Kevin som ofta suckar och klappar på mitt ibland kala och ibland lite stubbiga huvud. Han är nog den i hela familjen som har det allra jobbigast med att allt mitt hår är borta. Jag hade ju en hel del... 
Men nu är det borta och jag har sakta men säkert börjat vänja mig vid att inte känna mitt tjocka hår när jag för handen till huvudet. Fortfarande har mina händer kvar vanan att vilja dra händerna genom håret, men jag får inte längre någon visst-jävlar-det-hade-jag-glömt-chock när de möts av ingenting. Så jag tycker nog att jag så sakta börjar vänja mig. I alla fall inom vissa områden. 
 
 
Gamla foton... Nya foton... Det är alltid samma långa blonda hår som möter mig...
 
 
Men samtidigt så är jag inte alls bekväm med att vara utan håret. Didja kom härom dagen och hade hittat en klänning hon tyckte att jag bara mååååste ha och som skulle passa mig perfekt. Jag tog en titt och kunde inte annat än att hålla med henne om att den verkligen var i min stil. Men strax därpå så kommer tankarna... Den hade passat bättre på mitt friska jag. Passat bättre på någon med hår. Passat bättre på någon annan. Så är det allt för ofta. Jag har svårt att se mig själv utan mitt långa, tjocka blonda hår som följt mig genom livet.
 
 
Oftast uppsatt i en slarvig knut eller hästsvans för att bespara en håröm mamma små barnfingrar som älskar att rycka och dra... Men inte alltid...
 
 
Sen finns det vissa tillfällen som jag har lite extra svårt för... Tobbe har för vana att småpilla med mitt hår om vi sitter nära varandra och ser på tv. Samma att han gärna liksom smeker mig på huvudet, klappar så där ömt och fint. Det var en sak att han gjorde det när jag hade hår. Nu däremot så drar jag mig undan. Han verkar inte medveten om att han klappar där inget hår finns och är lika nöjd som alltid men jag är desto mer medveten.
 
 
Numera så är håret inte bara det första jag ser på gamla foton utan nästan bara det ända jag ser...
 
 
Pratade med en vän härom dagen. Bröt ihop och grinade en skvätt över håret jag inte längre har. Känns rätt skönt ändå att bara ha fått grina av mig och gnälla om alltings jävlighet. Hon tyckte att kanske behövde jag en peruk ändå. Trots att hon visste att jag redan bestämt mig för att inte ha någon så tyckte hon att jag skulle tänka om. Därefter så handlade samtalet om olika situationer där jag skulle trivas bättre med mig själv om jag hade haft hår i form av en peruk. Allt från klädprovningar till att ens gå utanför huset kom vi fram till. Och självklart så kom även Tobbe och sex på tal. För visst skulle det kännas bättre inför de där stunderna inpå småtimmarna då vi mot all förmodan lyckats stjäla åt oss lite ensamtid. "Jaaa, sa Johanna. Då kan han ju till och med greppa tag i håret på dig igen", fortsatte hon och vi skrattade båda två. Sen plötsligt så satte jag skrattet i halsen... "Men tänk om peruken åker av mitt i sexet då?", pep jag lite smått desperat. För alldeles nyss så såg peruktankarna ganska lockande ut men det dog rätt snabbt när den bilden målades upp i mitt inre. Nope, då är det nog bättre att vara utan hår från början kom jag fram till och lär få acceptera att jag kommer att vara utan tills hela denna cancerskiten är över. Så om du undrar om det blir någon peruk eller inte på detta kal-stubbiga huvud så vet du nu att med tanke på risken att Maxen drar av mig den i ilskeprotest mot att inte få sin vilja igenom när vi står i ica-kön eller att den ... eeeh ja, att den åker av mitt i sexet så skippar jag det! 
 
 
Och om någon mot all förmodan skulle ha missat det (föga troligt dock) så saknar jag mitt hår!!!!!!!
 
 
Och så min vanliga fråga... Du har väl tryckt på det lilla hjärtat till mitt tävlingsbidrag? Om inte så klickar du bara HÄR så har du fortfarande chansen att hjälpa mig att vinna! För vem tycker inte att vi behöver en awareness-polkagris stång?!? Nä just det, jag menar väl det. Så har du inte röstat eller m du kanske sitter vid en annan enhet så att du kan rösta igen så in och klicka med dig! :) Dessa små påminnelser lär fortsätta fram tills jag antingen fått så många tryck på mitt hjärta ifråga att jag bara veeet att jag vinner (vilket aldrig lär ske haha) men i alla fall som längst till den 11/6 då tävlingen avslutas. Sedan är det jag som kommer att hålla andan tills den 19/6 då vinnaren ska presenteras.. Men ett litet tag till kommer jag fortsätta med mina påminnelser.. Kanske har du en vän som kan tänkas tycka lika om mitt tänkande kring olika och som också kan trycka på hjärtat? Fundera på den karamellen :P 
Med dåligt väder så kommer en dålig Maxen som ett brev på posten. Så tröttsamt och jobbigt för både honom och resten av familjen! Alla mediciner behövdes i stort sett fyllas på inför denna nya förkylning som han har åkt på. Han som bara varit frisk i någon vecka stackaren. Att han dessutom var tvungen att gå ut igår för att följa med och hämta sina syskon på fritids var pricken över iet och natten blev katastrofal! Han ligger precis på gränsen för vad som är ok i syresättning och jag bävar för att han ska bli sämre. Blir svårt att klona mig.. Hur jag skulle lösa en sjukhusvistelse för honom nu när inte Tobbe är hemma vette sjutton. Men men nu håller jag tummarna för att det inte ska behövas. Sen igår kväll så har vi kört på inhalationer varannan timma och det lutar mot att jag ökar på det till varje timma i natt. Han har det verkligen jättejobbigt min lille krigare. Men trots det så är hans leende lika stort som alltid. Den som ändå hade hans inneboende lycka och livsglädje..!
 
Passade på att fylla på mitt egna "lilla" medicinskåp men såklart så fanns knappt hälften av vad både han och jag ska ha. Så resten fick beställas hem och ska hämtas imorgon. 
 
 
 
På tal om imorgon... Jag är så otroligt nervös! Kevin och Simone ska gå tillsammans till bussen och åka hem helt själva imorgon!! Och helt plötsligt förvandlades jag till en ynklig, överbeskyddande och livrädd mamma som är fullständigt övertygad om att de kommer att allt ifån bli överkörda på vägen till bussen, missa bussen, åka för långt med bussen till att de ska börja bråka och att någon av dom ska springa iväg och sura och sen hittar jag aldrig ongen ifråga igen!!! 
 
Skolpersonalen bara skrattade åt mig och sa att de kände sig helt lugna med att de ska få åka själva.. Kul för dom! För det gör inte jag!! Känner på mig att det kommer att bli en lång väntan på att de ska komma hem imorgon...
 
För övrigt så är jag riktigt nöjd med mig själv och dagens insats på gymmet! Dock så har jag inte kommit dithän som är hela poängen med mitt tränande ännu.. Nämnligen att bli piggare och vinna lite mer energi. Än så länge så blir jag så otroligt trött och har absolut noll energi kvar till något annat efter att ha svettats ett par timmar vid vikter och maskiner. Men det kommer väl allteftersom hoppas jag. 
 
 
Tur att man inte kan se hur mjölksyran i mina brännande armar gör att jag i verkligheten knappt orkar lyfta dom på denna bilden haha
 
 
Försöker för allt jag är värd att spela oberörd efter 45 minuters uppvärmning på crosstrainern... haha gick inte så bra kan jag ju säga men skam den som ger sig 
 
 
Imorgon är det vilodag från vikterna och jag får nöja mig med crosstrainern.. 
 
Mitt allmäntillstånd blir allt bättre ju fler dagar det går sedan senaste behandlingen och förutom att jag är så totalt orkeslös så mår jag faktiskt ganska ok just nu. Men dagarna som är kvar innan nästa behandling minskar snabbt och jag försöker att inte tänka på att det snart är dags för en ny omgång. Önskar bara att detta vore över!! Jävla knöl!! Hatar cancer! Hatar att inte ha några ögonbryn! Hatar att inte ha mitt hår! Hatar det faktum att jag snart kommer att sakna ett bröst! Hatar mycket just nu! 
 
Men har samtidigt upptäckt att jag älskar att leva... 
 
Blev lite så där lagom nertryckt i skorna när det kom ett brev från kommunen idag. Det var Maxens preliminära startdatum på dagis. I slutet på augusti!!! Hur fan ska jag orka var min första tanke! Fick höra när jag pratade med någon av rektorerna på förskolan här att på Tjörn praktiserar de inte förtur... eeeh say what? Är det inte samma regler i hela landet? Maxen brukar ju faktiskt alltid få förtur när det gäller kölistor just för att han behöver så mycket mer än vad jag tyvärr kan ge honom. Vad hände med barnens bästa i fokus? Så jävla tröttsamt! Så där blev det ytterligare en sak på listan om varför vi letar boende högre upp i landet. Fan! Aldrig ska något funka kände jag bara när jag fick beskedet!