En bild säger mer än tusen ord heter det ju så varsågoda... Typ så här känner jag inför allt från stympning till ekonomin aldrig går ihop till att vara tvingad till att gömma oss till våra skolproblem... JAG BLIR TOKIG!! Men vafan, det kunde väl varit värre antar jag. Vi kunde ha stått inför en jul med T, alkohol och ett enda långt ångestladdat bråk som varar tilll efter nyår så jag är ändå tacksam för vad vi har. 

 

Fy vilken vecka! Det har varit ett jäkla rännandes på en den ena vårdinrättningen efter den andra. Nu är det inte lång tid kvar tills jag ska stympas. Det känns verkligen så! Sa det till min bröstsköterska igår och hon såg helt förskräckt ut. De andra kvinnor som jag ibland träffar som har samma diagnos har i stort sett alltid en helt annan syn på operation än vad jag har. De verkar helt ok med att plocka bort bitar av sig själva för vad betyder väl ett bröst om det innebär att de blir friska? Jag förstår och jag håller väl i princip med därav att jag ska opereras. Kanske är de inte alla så tillfreds med stympningen när det väl gäller eller när de är helt själva och inte behöver förställa sig inför någon. Eller kanske har de bara bearbetat det bättre? Jag har i alla fall problem med det faktum att jag snart ska stympas..!

 

 

Veckan har dock bjudit på några ljusglimtar. Världens bästa kom och hälsade på och hade sin bäbis med sig. Äntligen fick Maxen hälsa ordentligt på en liten. Så otroligt nöjd var han när han fick sitta med den lilla i sitt knä.

 

 
 

Skolproblemen fortsätter att hemsöka oss och nu i helgen så ska jag skriva rent och kolla över det sista i min anmälan till skolinspektionen och barn och elevombudet. Detta är ju bara inte ok!! Att bli utsatt, påhoppad och mobbad pga. att man är Svensk… Polisanmält är det redan, allt från hot via mobilen till ren misshandel. Men skolan gör ingenting. Eller jo, de ger Didja ledigt efter varje ny incident. Och efter att jag ifrågasatte vad de vidtog för åtgärder för att hon ska kunna vara säker i skolan så började de med att en lärare följer henne vidare till nästa lektion och hon får sitta kvar i klassrummet ibland. Därmed får hon heller inga raster i någon större bemärkelse.. Men för hur länge har de för avsikt att följa henne såhär? För vad som väntar den dagen då de inte längre gör det råder ju inget tvivel om vilket känns sådär lagom bra. Förstår inte varför man inte stänger av de elever som vägrar att bete sig som folk. Så in med en anmälan till beo och skolinspektionen så får vi se vad som händer sen. När skolan fick höra om att jag anmäler så tog det inte lång tid innan jag hörde av soc... Skolan överväger att göra en anmälan mot mig för att fragglarna mår dåligt fick jag höra. Eeh ah klart som fan att de mår dåligt med tanke på att de var trasiga redan när de kom hit och här får de stå ut med både psykisk och fysisk misshandel från andra elever i skolan... Soc är dock välinformerade om våra skolproblem och tog det hela med ro. Jag har hittat nya skolor till fragglarna och hoppas på att de ska kunna börja vid terminsstarten nu efter nyår. Ingen utav oss känner att det är något här som är värt att stanna och kämpa för så vi väljer hellre att byta skola och hoppas på lite lugn i tillvaron. 

 

 

Idag blev det som vanligt en tur till stallet och därefter en sväng förbli lekplatsen på hemvägen. Kevin är grym på hinderbanan som alltid.

 

 

 

Julen har närmat sig med snabba steg och min ångest har bara blivit värre för var dag. Men någonstans så måste man väl inse att saker och ting inte blir bättre än vad man gör dom. Jag tänker inte sitta och gräva ner mig och jag tänker så fan heller låta fragglarna göra det heller! Vi ska fira! Detta är vår jul och ingen kan ta det ifrån oss. Kom på en sak häromdagen när jag satt och tittade på tv... Det kom en reklam för att ge sina barn en vit jul. Detta är fragglarnas första vita jul... Nu när T inte längre finns med på vår världskarta så finns det heller ingen alkohol. Visst hade jag önskat att vi hade haft en annan ekonomi och kunnat åka någonstans för att slippa sitta här hemma och fira (tror Didja har påverkat mig mer än vad jag trodde ang det) men samtidigt så blir detta vår första egna jul där vi an styra allt precis som vi vill ha det. När jag ser på det så istället så känns det nästan spännande. 

 

 

Självklart har det blivit mer bakande av pepparkakor och lussekatter. Tror detta var omgång nummer 4 haha

 

 

 

 

 
Tur att jag tömde kannan på mjöl innan Maxen fick fatt i den för han verkade anse att degen behövde mycket mjöl hahaha
 
 

 

 

Eftersom jag har lite sjuklingar här hemma just nu så kom årets influensa på tal. Enligt personalen skulle den tydligen vara riktigt överjävlig. Bara inte Maxen får den för då blir han inlagd tänker jag. Jag hann inte mer än tänka tanken innan nästa slog mig. Om han blir inlagd så blir ju jag det också och vem tar då de andra fragglarna?

Sånt är krångligt nog i vanliga fall men nu när vi är här… Vem? Hur? Var? Eftersom ingen får veta vart detta boendet ligger så är det ju uteslutet att ta hit någon barnvakt. Ta upp det på nästa socmöte fick jag till svar när jag ställde frågan högt. Sagt och gjort, idag på vårt veckomöte så frågade jag. Fast nu hade jag även en annan fundering. Eftersom det inte längre är någon veckorsplanering (som om det någonsin var det från deras sida grrr) utan som minst månadersplanering så måste jag tänka om lite. Jag måste ju ligga på mer om vårdkontakter och inte bara de mest akuta för Maxens del utan även mina egna. För min del så är det operation som hägrar och jag frågade då soc under mötet om vem som skulle ta hand om fragglarna när jag ska opereras. Soc lät väldigt förvånad och även lite frågande över min fråga. Men jag fick till svar att det skulle väl (?!) personalen på säkerhetsboendet göra. Fast hennes svar var ju inte förankrat hos personalen... Trött på allt detta nu. Vill hem till oss. Hem till vårt eget. Hem till vänner, grannar och familj. Men istället sitter vi här. För vår säkerhet. Så är vi totalt avskilda från allt och alla. Men samtidigt som det är för vår trygghet så lämnar det oss också helt oskyddade på andra sätt. Som i detta nu. Vem passar fragglarna när jag blir borta på sjukhus? Vem passar fragglarna när jag måste operera bort mitt bröst? Men man kanske kan åka hem samma dag? Eller jag kanske kan..? Jag är ju inte känd för att ligga kvar på sjukhusen efter ingrepp direkt. Så kanske om jag bara är där under själva operationen? Om jag åker hem så fort jag vaknat? Då kan det ju funka kanske…

 

 
Ibland önskar jag verkligen att livet vore annorlunda... Alternativt att det inte hade varit så annorlunda från första början...
 
 

Jag har svårt att förlika mig med den kommande operationen. Kallar det gärna för ”operationen” hellre än att nämna det vid vad det är. Vill inte ens tänka på det. Vill inte ta bort mitt bröst. Vill inte ha ett bröst. Vill inte bära med mig mer ärr än vad denna jävla cancerresan redan har gett mig. Säkerligen så kommer jag i framtiden tycka att det var väl kanske inte hela världen. Att det inte var så farligt eller så jobbigt som jag känner just nu. Då… Någon gång i framtiden när jag vant mig och förlikat mig vid att möta synen av ett ärr istället för att se ett bröst. Men jag är inte där ännu och just nu är det förbannat jobbigt. Så jag fortsätter nog att kalla det för ”operationen” ett tag till. Vill fan inte behöva vänja mig!!

 

 
Fast så känns det väl kanske inte alls just nu faktiskt....

 

Jag försöker att inte vara sjuk. Eller ah, det är klart att jag är sjuk. Jag försöker att inte verka sjuk. Jag försöker så långt det bara är möjligt att inte låta det ta över. För det är så det känns dom dagar då jag inte orkar. Eftersom Tobbe är borta och jobbar så är jag ju själv med fragglarna och det tar så otroligt mycket mer än vad jag skulle vilja erkänna. Så länge jag är hemma så är jag som en sengångare för att spara min energi till när fragglarna kommer in eller att jag går ut med Maxen. Då går mina reserver igång på högvarv och jag springer, jagar efter och hoppar studsmatta. Sedan måste jag gå in och vila. Orkar liksom inte mer än så, vilket driver mig till vansinne.

 

 
Det är inte ofta som jag inte har ansiktet fullt av klet bara för att dölja ringarna under ögonen...
 
 

Orkar inte åka iväg och hitta på så mycket eller för ofta. En dag funkar men sen måste jag vila i ett par dagar efteråt. Bara ett enkelt läkarbesök suger musten ur mig. Inte alltid besöket i sig men att gå till bussen, åka buss, alla möten som blir utefter resans gång samt att jag alltid har Maxen med mig som samtidigt ska underhållas, och det faktum att jag vägrar att ”vara sjuk” och gör allt för att uppfattas som frisk gör mig helt färdig och lämnar mig sån i flera dagar efteråt.

Bara att vara social när mobilen plingar är många gånger så mycket mer än vad jag orkar. Helt plötsligt är jag storkonsument utav produkter som foundation och annat kladd. Allt för att dölja de mörka fläckarna som omger mina ögon och hänger halvvägs ner på kinderna. Även när jag går hemma osminkad så används dessa produkter flitigt. Allt för att vara så frisk som möjligt. Jag har så svårt att förlika mig med att jag faktiskt har cancer. Trots att det inte är många veckor kvar tills jag ligger på operationsbordet för att skära bort just cancer ur min kropp så har jag svårt att förlika mig med det. Det händer väl bara andra? Det händer inte mig! Jag vill inte! Jag vill hoppa av denna jävla karusellen men jag sitter fast. Jag önskar att jag kunde få skrika ur mig all frustration. Gapa, skrika, slå och bara bli av med alla känslor som byggs på i takt med lagren av foundation läggs på.

Bara att skriva här tar ibland mer energi än vad jag har att ge vilket innebär några dagars uppehåll innan jag har samlat ny energi. All energi jag brukar kunna uppbringa på en dag går i stort sett direkt och enbart till fragglarna. Energi och tid för mig finns inte. Det känns nästan skrattretande att ens tänka att det skulle bli över energi till mig själv. Fast det stämmer ju inte riktigt till 100% eftersom att lägga energi på fragglarna är ju vad jag lever för vilket då borde innebära att all energi som läggs på dom även är för mig… Fast om det är så, varför drömmer jag då om den där omtalade egentiden? Då jag fantiserar om hur jag skulle ta det lugnt, göra saker i min egen takt och anpassa alla måsten efter energin istället för som nu då jag anpassar energin efter alla måsten?

Kevin ville gå till stranden och fiska krabbor idag men jag orkade inte. Så han frågade om vi kan göra det imorgon men jag var tvungen att säga nej. För soc kommer imorgon efter lunch och jag kommer inte orka. Jag kommer inte orka åka till stranden OCH vara ett levande uppslagsverk om mitt och familjens liv när soc kommer OCH vara mamma resten av dagen. Det är en sak för mycket för att det ska vara genomförbart. Att jag dessutom behöver åka till bvc med Maxen på tisdag gör att jag måste samla energi till det under morgondagen. Får inte ta ut mig för mycket för då orkar jag inte.

 

JAG HATAR ATT VARA SJUK!!!!! Jag avskyr att se mig i spegeln och se bristen på hår, att mina ögonbryn är borta, mina mörka tvättbjörnsfläckar till ögon! Jag avskyr att inte längre orka bära Maxen på samma sätt som jag brukade. Jag avskyr att känna mig svag! Jag avskyr att inte orka! Jag avskyr cancer!

 

Tacksam för att mina fragglar är de mest underbaraste utav fragglar och som ger mer energi än vad de tar. Maxen har varit sjuk i några dagar och Kevin har haft lekförbud denna veckan med bästisen efter deras jävulskap med färgen i början utav veckan vilket gör att jag har två väldigt pipiga pojkar just nu. Så Didja tänkte att hon skulle muntra upp dom och därmed göra min dag betydligt enklare. Så istället för att bara nöjesrida ut i skogen så tog hon och red hem istället så att pojkarna fick klappa och "åka lite häst". Underbara fina fraggel, tack för att du är du! 

 

 
Plötsligt kommer Didja inridandes på gårdsplanen...
 
 
Vilket gjorde denna killens hela dag!
 
 
Kevin tyckter att hon är bra stor men hoppade ändå upp han också efter en stund.
 
 
Och så här lycklig blev Maxen när han lyckats lirka sig upp i grannens knä för att greppa ratten...

Min dag i ett litet nötskal av foton...