Vaknade med ett ryck strax efter sju idag. Känslan av att ha försovit mig fick mig att mer eller mindre hoppa ur sängen. Somnade snarare tidigt på morgonen än sent på kvällen. Tandvärken från helvetet håller mig vaken.

Så idag är det måndag och verkligheten återvänder efter att vi har fått helgen i lugn och ro. Började dagen med att ringa tandläkaren men där sket det sig. Inga akuttider idag så jag blev hänvisad till akuttandvården. Men dit är det en rätt lång väg och det finns dessutom 1000 andra faktorer som gör det näst intill omöjligt för oss att ta oss dit.

Tröttsamt!

Nästa samtal gick till polisen. Efter att ha spenderat flera timmar varje dag förra veckan jagandes efter handläggaren i vårt ärende så vet jag inte varför jag hoppades på bättre tur denna gång men där hade jag ju fel. Efter en timme i telefonköer, blivit kopplad fram och tillbaka så blev jag tillslut bortkopplad igen. Så ut på en kopp the och en cigg innan jag bet ihop frustrationen och satte mig och slog samma nummer igen för att börja om i telefonkön och även denna gång vart jag bortkopplad.

Tröttsamt!

Soc hörde av sig i alla fall. Inte för att jag fattade så mycket av vad hon pratade om. Hängde inte alls med, men det får förhoppningsvis sina förklaringar när de kommer senare idag. Viss olustkänsla infann sig självklart när det var samma kvinna som i förra veckan kom med hotet om omhändertagning om jag inte gick med på att bo på kvinnojour. För vi fick ju inte stanna på kvinnojouren.. Betyder det då att jag inte skyddar barnen? Tankarna och frågorna är så många men svaren är få!

Tröttsamt!

Magsjukan har vi precis blivit av med och nu är det istället dunderförkylning som gäller här.

Tröttsamt! 

Tur att jag har världens goaste fragglar som hjälper mig att hålla modet och humöret uppe!!

 

 
Underbara Fragglar som förgyller min tillvaro

Så sjukt tacksam för de vänner och familj som vi har. De är inte så många, men de är sanna och lojala. Människor som under årens lopp har hört om problem som funnits i vårt hem och som inte kallar oss lögnare när vi berättar vad som har hänt nu.

För det har ju kommit en del påhopp. Mestadels från hans familj men även från hans vänner. Där jag utpekas som lögnare och dramaqueen. Men det kunde inte vara mer fel. Snarare har jag ljugit innan. När jag sagt att allt är bra. För det har ju varit bra, så länge det inte funnits alkohol med i bilden. Och han har ju slutat att dricka… Han har ju slutat dricka en sisådär 35 gånger nu. Men redan då för länge sen så visste jag att om jag någonsin skulle berätta så skulle jag kallas lögnare. Därför spelade jag in en del. Så både psykisk och fysisk misshandel finns ju faktiskt inspelat. På något sätt kändes det tryggt att ha dom inspelningarna. De betydde att om det skulle gå riktigt illa. Om jag kanske inte skulle vakna nästa dag så skulle det finnas bevis om vad som hade hänt mig. Nu däremot så är jag glad över att jag har dom eftersom de styrker min berättelse.

Innan jag och min svägerska blev bittra ovänner så berättade jag för henne. För jag ville ju lämna. Hon höll med om att jag skulle lämna. Hon visste ju. Men nu? Nu är det jag som är ett svin och en lögnare… Jag har så svårt för människor som vänder kappan efter vinden. Och det kändes riktigt bra att igår börja rensa vänlistor och telefonkontakter. För det fanns en hel del som jag då verkligen inte skulle kalla för vän men som ändå har legat som det.

Igår var det en vecka sedan allt hände. En hel vecka sedan jorden slutade snurra för oss. En vecka senare så börjar blåmärken och skrapsår försvinna. På utsidan i alla fall. Inuti sitter skadorna desto hårdare. Didja är arg. Bitter på samhället och på alla de som vänt ryggen till. Vad är väl några blåmärken på utsidan när systemet gör så mycket värre med henne inombords genom att svika och blunda? Nu, en vecka senare så har snart alla synliga märken bleknat men såren inuti sitter desto hårdare.

 

 
Det är fruktansvärt att se sina barn med blåmärken...

 

Idag skiner solen igen och vi ska göra vad vi kan för att ta tillvara på både dagen och varandra!

Och just det.. en sak till… Till dig som stör dig så på vad jag skriver… Det finns en skitenkel lösning på ditt lilla problem! Skit i att läsa helt enkelt, ingen tvingar dig! 

Jag längtar efter att få styra själv. Är så förbannat trött på att alltid behöva dansa efter någon annans pipa. Att alltid behöva anpassa mig själv för att inte tala om barnen som även de ska anpassa sig för andra. Men när fan anpassade sig någon annan sig efter oss?? Det händer ju liksom bara inte.

I lördags för en vecka sen rasade hela vår värld samman och just nu känns det som att det aldrig kommer att bli bra igen. Jag pallar inte och vill väl kanske inte riktigt heller gå in på detaljer om vad som hände, men det var en fruktansvärd kväll. Det finns hur mycket som helst att berätta om kvällen men för nu så nöjer jag mig med att säga att det skedde en misshandel. Men en katastrofkväll av denna storlek innebär så mycket mer än bara misshandeln i sig. Efter det så kommer misshandeln av systemet och samhället som är tänkt som ett skyddsnät och som ska hjälpa.

Efter katastrofen så kördes vi till sjukhus där alla skador skulle undersökas och dokumenteras. Socialjouren ordnade med ett akutboende för natten. Det blev ett nedgånget litet hotell som verkade ha migrationsverket som sin största inkomstkälla. Inte ett ställe som man vill ha sina barn på och vi var alla lättade när vi checkade ut på morgonen. Förstår inte hur man kan placera någon barnfamilj där oavsett härkomst. Slitet, nergånget och smutsigt. Ett ställe där man verkligen låser sin dörr om sig för gud vet vad de har för skumt folk där… Vi hade tågbiljetter till Tjörn. Vi som nyss påbörjat vår framtid i Stockholm skulle nu säga hejdå till ny skola och nya vänner.

 

 
Det s.k. köket på Brunnsby hotell där alla med barn fick äta sin frukost medan de utan barn åt av frukostbuffen i matsalen en våning ner... Smutsigt och snuskigt
 
 
Mörka bilder, jag vet men ljuset funkade inte i köket så det fick bli som det blev.

 

Men när vi står på centralen och ska göra oss redo för att hoppa på tåget så vägrar fragglarna. De vägrar till den milda grad att det går inte. De är rädda. Rädda för att återvända till en känd adress. Så vi stannar.

Paniken inom mig växer. Vad gör jag nu. Misshandel och hot och rädda fragglar. Vad gör jag nu. Jag ringer febrilt till alla inblandade. Polis, socialjour… alla kopplar de bara mig vidare till någon annan. Ingen vill ta betalningsansvaret, ingen vill ta ansvar över huvud taget och vi blir ståendes på gatan.

Jag kontaktar de enda jag kände skulle hjälpa. Pappavarför. De är underbara och kämpar för barnen på ett sätt som ingen annan gör! Under hela dagen blev jag skickad runt och runt av socialjourer i olika kommuner. Ingen ville ta ansvaret utan skickade oss bara vidare. Ingen tänkte på det faktum att vi stod totalt utmattade både psykiskt och fysiskt efter gårdagen. Ingen verkade bry sig om det faktum att vi stod med enorm packning på centralen och visste inte vart vi skulle å eller vart vi skulle vända oss.

 

 
Nere i hötorgshallen för påfyllning av energi i form utav Sveriges godaste kebab. Så jävla skönt att bara vara stilla en stund. Att inte släpa väskor...

 

Pappavarför ställde upp. De erbjöd ett boende för några nätter men det skulle dröja fram till kvällen innan vi kunde få tillgång till nycklarna. Vi andades ut. Vi kände oss räddade. Pappavarför skulle hjälpa oss. Tack gode gud, jag skulle inte behöva slåss mot skräcktjänsten ensam.

Samtidigt så stod fragglarna och bubblade som små läskflaskor som blivit hårt skakade med en kvinna vid sidan om. Det visade sig vara en manifestation som trasdockan hade på centralen just då. Fragglarna hade så mycket att säga och jag ville bara sjunka genom jorden. Känslor av skam och förnedring. Kvinnan kom fram till mig och frågade om detta var sant. Hade detta verkligen hänt? Vägrade verkligen socialjouren att hjälpa? Blev vi verkligen runt skickade på detta viset? Kvinnan var socialsekreterare och tog mig mer eller mindre i armen och bad oss följa med för så här fick det inte gå till. Självklart skulle vi få hjälp. Så hon släpade iväg med oss till samma kontor jag pratat med tidigare och som hänvisat mig till nästa kontor. Så fort vi blev insläppta så blev vårt sällskap av trasdockan tillsagda att gå. De försökte då hänvisa till någon lag och paragraf om rätt till att ha med sig någon som stöd men skräcködlan stod på sig. Det skulle inte finnas några vittnen till vad som blev sagt.

 

 
 
Simone och Kevin blev ansiktsmålade vid trasdockans event 

I fyra timmar satt vi i ett litet rum medan de pratade på andra sidan glasdörren. När skräcködlan sedan kom tillbaka in så var hon hotfull och fick kalla kårar att gå utefter min rygg innan hon åter försvann bakom sin glasdörr. Precis då får vi ett meddelande från pappavarför om att vi är välkomna på lite middag och soffhäng. Ja tack skrek vi nästan i kör jag och fragglarna och drog från skräckkontoret snabbare än snabbast. Så iväg med fragglar och packning åter igen. Vi fick en toppen kväll och för en stund så verkade livet nästan normalt igen. Av olika praktiska anledningar så gick det inte att få loss den utlovade nyckeln till lägenheten vi skulle få låna och istället ordnade pappavarför fram ett hotellrum. Dom är verkligen guld värda!! Så in på Scandic ute i Alvik och jag kan inte säga annat än wow, vilket rum!! För att inte tala om världens skönaste säng! Vi stupade i säng och sov som stockar. Så totalt utmattade utav alla händelser. Jag satt i telefon i vad som kändes som halva natten och bara spydde ur mig galla till C i pappavarför som var helt underbar och bara lyssnade på allt jag behövde få ur mig.

Morgonen därpå var det måndag och jag sjukanmälde barnen från skolan. Hur skulle jag kunna skicka dom i det skicket? Didja med blåmärken, Måne gråtandes för minsta lilla och Kevin som var livrädd för att jag skulle försvinna och dö om han lämnade min sida. Så vi packade ihop oss ännu en gång och gav oss iväg ut. Men vart skulle vi gå? Vi satte oss på McDonalds och medan ungarna åt glass så satt jag i telefon. Vi tillhörde Norrmalm enligt vad som kallas för vistelsebegreppet. Men Norrmalm ville bara smita från betalningsansvaret och försökte bolla oss vidare. Så vi blev hänvisade till Botkyrka som informerade oss om att vi tillhörde Norrmalm. Jag pratade även med Tjörn som även de konstaterade att vi tillhörde Norrmalm. Vi hänvisades till Norrmalm av alla jag pratade med. När vi ringde Norrmalm så hänvisade de oss bara tillbaka. Kraften och orken rann snabbt ur mig. Jag var trött! Fragglarna var trötta! Vi var tvungna att få ett slut på cirkusen som aldrig verkade ta slut av egen hand. Tjörn ringde upp och vi fick nummer och adress till Norrmalm och blev tillsagda att åka dit. Vi gjorde som vi blev tillsagda men de vägrade att ta emot oss när vi kom fram. De hänvisade vidare till socialjouren. Samma jour och ställe som dagen innan.

Vid detta laget så är fragglarna mer eller mindre gråtfärdiga och de orkade inte gå mycket längre. Jag var inte långt efter. Väl framme hos socialjouren så får vi åter höra att vi inte tillhör dom och att de skickar oss vidare till Göteborg. Barnen börjar gråta. Skolan då? De som älskar sin nya skola. Jag förklarar att vi inte har någon möjlighet att göra annat än att lyda och gå dem till mötes. Vi blir körda till centralen med vår förbannade packning. Tro mig, nu var vi ordentligt trötta och orkade inte släpa mycket mer. Tågresan ner till Göteborg var riktigt skön. Vi kunde sitta ner i lugn och ro och behövde inte släpa omkring all packning. När vi var framme så hade Göteborgs socialjour fixat boende för natten. Vi släpade inte bara packningen utan även oss själva dit och mer eller mindre sov som om vi vore medvetslösa allihop. Dock så hade vi sovit bättre om de inte avslutat med att informera om att vi under morgondagen skulle bli skickade tillbaka till Stockholm då vi enligt dom tillhörde Norrmalm. Jag höll på att brista när de sa det. Orkade liksom inte mycket mer. Och barnen orkade absolut inte mycket mer.

Morgonen efter så började alla samtal igen. Vart skulle vi nu? Barnen pep om att de ville till skolan, de ville ha normalitet. Fortfarande så ville ingen kännas vid att vi skulle tillhöra dom. Jag pratade med Tjörn som sa samma sak men som ändå va beredda att hjälpa om vi skulle vilja be om hjälp av dom. Vi hade inget annat val än att tacksamt ta emot den hjälp vi kunde få så vi bad Tjörn om hjälp och de ställde upp. Vi åkte till Tjörns kontor. Där hade de ordnat med ett skyddat boende och vi blev körda dit. Fragglarna blev överlyckliga över att få veta att vi skulle stanna i mer än en natt. De ville inte behöva checka ut på morgonen och släpa på packningen.

Men de vart snart upprörda igen…

Efter ett möte med soc så fick vi veta att vi behövde ett bättre skydd och kunde inte stanna i lägenheten de försett oss med. Fragglarna tjatar om sin skola och jag kan ingenting göra. Soc ringde upp mig och jag fick det första konkreta hotet. ”Linda om du inte kan skydda dina barn så kommer vi att gå in med ett omedelbart omhändertagande. Och det enda sättet du kan skydda dom på är om du åker till en kvinnojour.”

Jag bad henne att inte hota mig mera, jag följer ju redan! Jag dansar ju för fullt efter deras pipa så snälla hota mig inte. Hon kallade det att vara formell… Vi vill bara åka hem men följer så klart. Har ju inte så mycket att välja på. Vi vill bara få stänga dörren om oss och slappna av och börja läka. 

Men nu skulle resan gå mot en kvinnojour. Dagen började med att jag försov mig eftersom min levande väckarklocka (Maxen) beslutat sig för att sova länge. Så snabbt upp och få i alla frukost och påklädda innan det sista skulle packas ner. Soc kom dessutom 30 minuter för tidigt så vi var verkligen inte klara. Sen påbörjades vad som kändes som en evighetsresa. Tvärs över landet med 2 magsjuka fragglar är inte ett kul sätt att spendera tiden på.

Så väl framme så hinner vi bara packa upp maten innan soc är tillbaka och säger att vi ska vidare. Här fick vi inte stanna pga. mitt förflutna. Barnen började bryta ihop. Att bli runt skuffade på detta viset är under all kritik. Barnen är inga jävla hoppjerkor!! Men det blev att packa in allt i bilen igen och åka vidare. Så tröttsamt men för nu är allt lugnt och vi ska förhoppningsvis stanna kvar här och bara njuta av helgen och en stunds vila.

Vad som händer på måndag vet jag inte. Hur ska det gå med barnens skola? Jag har frågat flera gånger men får mest svar som att vi tar det viktigaste först. För varje dag som barnen är hemma så missar de en hel dag i skolan men det verkar mindre viktigt för soc.

Jag är trött och vill bara ha normalitet och vardag. Men den känns långt borta just nu. 

 

 
Att lite välbekanta saker som en cykel kan göra så mycket... Här är en väldigt lycklig fraggel som är ute och cyklar
 
 
Min underbara skatt! Som med sin egen kropp och liv gjorde allt för att rädda sin mamma och sin familj!