Dagarna är långa och tröttsamma. Många beslut som skall tas och många att ta hänsyn till. Skilsmässa.. Fan att vi ens gifte oss! Så onödigt!! Jag behöver skilja mig, och då kommer ju även nästa grej med vårdnad och hur det ska läggas upp. Men just nu bor vi skyddat och barnen behöver bearbeta allt som hänt. Men de behöver ju självklart båda sina föräldrar i det långa loppet. Och hur blir det med tjejerna? Han har ju aldrig skiljt på barnen innan men förra veckan så gjorde han klart för dom att dom inte var hans. Och efter vad han gjorde mot dom så vet jag inte hur lämpligt det skulle vara heller. Samtidigt så har han ju inte varit mycket bättre med pojkarna under det senaste året även om det inte varit någon fysisk misshandel så har det varit psykisk sådan.

Att veta vad som är rätt inte bara idag och imorgon för fragglarna utan vad som kommer att vara rätt om 5-10 år är fan inte lätt.

Men oavsett hur svårt och omöjligt det än må kännas så måste jag ju på något vis se till att det blir rätt som sagt inte bara idag utan även i framtiden.

Allt känns så förvirrat och fel. Allt som var stabilt och något att lita på innan känns nu som sankmark och jag vet varken ut eller in.

Vårdnadstvist och smutskastning… Är det vad vi har att se fram emot nu eller kan vi klara av att sätta oss över våra egon och göra bra för barnen?

Dagarna är långa och tröttsamma. Min fokus ligger på att göra dagarna så meningsfulla som möjligt för fragglarna men alla måsten knackar ihärdigt mig på axeln. 

Känner mig som en snevriden spillra av mig själv just nu. Men hur illa och jävligt det än må vara så vet jag en sak för ett faktum..! Jag står upp! Det spelar ingen roll vilka vindar som blåser eller hur hårt jag än må slås mot marken - JAG KOMMER ALDRIG ATT KNÄCKAS!! Jag må slås till marken.. Jag må blöda.. Jag må grina och må skit.. Jag må all jävla helvetes skit! Men knäcka mig? Nope!! Varken han eller någon annan kommer lyckas med det! Jag står upp! Jag går vidare på min väg oavsett vad eller vem! Jag står upp! Jag kommer alltid att stå upp!

 

 

 

 

Vaknade med ett ryck strax efter sju idag. Känslan av att ha försovit mig fick mig att mer eller mindre hoppa ur sängen. Somnade snarare tidigt på morgonen än sent på kvällen. Tandvärken från helvetet håller mig vaken.

Så idag är det måndag och verkligheten återvänder efter att vi har fått helgen i lugn och ro. Började dagen med att ringa tandläkaren men där sket det sig. Inga akuttider idag så jag blev hänvisad till akuttandvården. Men dit är det en rätt lång väg och det finns dessutom 1000 andra faktorer som gör det näst intill omöjligt för oss att ta oss dit.

Tröttsamt!

Nästa samtal gick till polisen. Efter att ha spenderat flera timmar varje dag förra veckan jagandes efter handläggaren i vårt ärende så vet jag inte varför jag hoppades på bättre tur denna gång men där hade jag ju fel. Efter en timme i telefonköer, blivit kopplad fram och tillbaka så blev jag tillslut bortkopplad igen. Så ut på en kopp the och en cigg innan jag bet ihop frustrationen och satte mig och slog samma nummer igen för att börja om i telefonkön och även denna gång vart jag bortkopplad.

Tröttsamt!

Soc hörde av sig i alla fall. Inte för att jag fattade så mycket av vad hon pratade om. Hängde inte alls med, men det får förhoppningsvis sina förklaringar när de kommer senare idag. Viss olustkänsla infann sig självklart när det var samma kvinna som i förra veckan kom med hotet om omhändertagning om jag inte gick med på att bo på kvinnojour. För vi fick ju inte stanna på kvinnojouren.. Betyder det då att jag inte skyddar barnen? Tankarna och frågorna är så många men svaren är få!

Tröttsamt!

Magsjukan har vi precis blivit av med och nu är det istället dunderförkylning som gäller här.

Tröttsamt! 

Tur att jag har världens goaste fragglar som hjälper mig att hålla modet och humöret uppe!!

 

 
Underbara Fragglar som förgyller min tillvaro

Så sjukt tacksam för de vänner och familj som vi har. De är inte så många, men de är sanna och lojala. Människor som under årens lopp har hört om problem som funnits i vårt hem och som inte kallar oss lögnare när vi berättar vad som har hänt nu.

För det har ju kommit en del påhopp. Mestadels från hans familj men även från hans vänner. Där jag utpekas som lögnare och dramaqueen. Men det kunde inte vara mer fel. Snarare har jag ljugit innan. När jag sagt att allt är bra. För det har ju varit bra, så länge det inte funnits alkohol med i bilden. Och han har ju slutat att dricka… Han har ju slutat dricka en sisådär 35 gånger nu. Men redan då för länge sen så visste jag att om jag någonsin skulle berätta så skulle jag kallas lögnare. Därför spelade jag in en del. Så både psykisk och fysisk misshandel finns ju faktiskt inspelat. På något sätt kändes det tryggt att ha dom inspelningarna. De betydde att om det skulle gå riktigt illa. Om jag kanske inte skulle vakna nästa dag så skulle det finnas bevis om vad som hade hänt mig. Nu däremot så är jag glad över att jag har dom eftersom de styrker min berättelse.

Innan jag och min svägerska blev bittra ovänner så berättade jag för henne. För jag ville ju lämna. Hon höll med om att jag skulle lämna. Hon visste ju. Men nu? Nu är det jag som är ett svin och en lögnare… Jag har så svårt för människor som vänder kappan efter vinden. Och det kändes riktigt bra att igår börja rensa vänlistor och telefonkontakter. För det fanns en hel del som jag då verkligen inte skulle kalla för vän men som ändå har legat som det.

Igår var det en vecka sedan allt hände. En hel vecka sedan jorden slutade snurra för oss. En vecka senare så börjar blåmärken och skrapsår försvinna. På utsidan i alla fall. Inuti sitter skadorna desto hårdare. Didja är arg. Bitter på samhället och på alla de som vänt ryggen till. Vad är väl några blåmärken på utsidan när systemet gör så mycket värre med henne inombords genom att svika och blunda? Nu, en vecka senare så har snart alla synliga märken bleknat men såren inuti sitter desto hårdare.

 

 
Det är fruktansvärt att se sina barn med blåmärken...

 

Idag skiner solen igen och vi ska göra vad vi kan för att ta tillvara på både dagen och varandra!

Och just det.. en sak till… Till dig som stör dig så på vad jag skriver… Det finns en skitenkel lösning på ditt lilla problem! Skit i att läsa helt enkelt, ingen tvingar dig!