Min värld gick sönder igår. Min familj gick sönder igår. Jag gick sönder igår. Mina barn gick sönder igår. 

Idag står jag förvirrad, trött, ensam och förtvivlad och försöker överblicka katastrofen och den är verkligen enorm. 
Hur ska jag fixa detta? Och vart ska jag börja? 

Min värld gick under igår... Och jag måste bara bryta ihop en stund så att jag kan resa mig upp och fixa allt igen. 

Hur kunde detta hända igen? Hur kunde jag låta detta ske igen? 

Jag är faktiskt saknad!! Helt otroligt, och det värmer mer än vad jag kan beskriva! Jag som i vanliga fall skriver flera gånger i veckan har inte skrivit ett ord på länge. Och vet du vad? Någon märkte det! Helt plötsligt kommer det på fb eller som frågor här på bloggen.. Var är du? Hur mår du? Det var länge sedan du skrev.. Tack fina! Jag har mått både bättre och sämre.. Just nu är jag ändå på bättringsvägen jämfört med hur jag har mått. Det har varit en på tok för kaotisk tid för att jag skulle kunna skriva. All kraft och energi har gått till familjen. Detta har varit en lång och jobbig sommar! Och allt som har hänt den senaste tiden är lite för mycket bara… En semestertripp till helvetet men som räddades av underbara gamla vänner. Utslagna och spräckta tänder som räddades av en grym tandläkare och en ännu grymmare morfar. Maxen som fick fatt i min PiccLine och som han självklart drog i för allt han var värd. Självklart innebar det komplikationer som inte alls var roliga och nu behöver jag opereras..

 

 
 
Ögonbrynen har vuxit ut och nu väntar jag bara på att håret ska följa i samma spår. Här är i alla fall en väldigt trött Linda som bara önskar alla problem och skit åt helvete! 
 

Samtidigt som allt annat händer så hade Tobbe stora problem på CJM Gruppen där han jobbade. Problem på så vis att hans lön inte betalas ut. Och visst, det är Tobbes fd svåger som äger CJM. Det är hans vän, men oavsett så kan man inte jobba gratis! Det funkar liksom inte när det ska kosta mer än vad man tjänar att jobba!! När det saknas flera tusen på varje lön (rätt många tusen dessutom). Så efter att vi pratat igenom det så valde Tobbe att byta firma. LAS 4 paragrafen säger att Tobbe har rätt att gå på en gång när lönen inte betalas ut enligt anställningsavtalet. Han väntade ändå på tok för länge med att ta steget att sluta men vi hade inget annat val till slut.

Finns väl inte allt för många icke-miljonärer som har råd att betala för att få jobba?  Tyvärr så sa han upp sig dagarna innan lönen skulle komma så förra månaden vart det i stort sett ingen lön alls. Samtalen mellan Tobbe och CJM har varit få. Varför? För att de inte svarar när han ringer!! Sedan får vi höra att de inte betalt för boendet som han hade utan de fakturorna hade de tydligen bara strykt!? Hallå är det ens lagligt? På Canaria så hörde man titt som tätt att folk inte fick ut sina löner och även vi råkade ut för det. Men här hemma i Sverige? Aldrig ens hört talas om det! Men det kanske bara jag som haft turen att aldrig stöta på skitfirmor innan. Att vi nu får höra att CJM inte betalar sina fakturor till andra firmor, och att det är många fler än jag i min vildaste fantasi hade kunnat tro som står på kö för att få sina pengar gör ju inte att man känner något större hopp om att någonsin få se de där surt ihop arbetade pengarna. För vår del handlar det om ca 35-40000 kr som saknas men jag har hört en del hiskeliga belopp nämnas som andra kräver dom på. Jag vill nog inte ens veta hur många fodringsägare som knackar på deras dörr. Så det är väl bara att inse att vi på något vänster ska leva på noll och ingenting under den kommande månaden. Surt som fan med tanke på hur vi faktiskt fått kämpa för att få ihop det med logistiken för att han skulle kunna jobba borta. Tack o lov så är den nya firman han jobbar på helt annorlunda. Trots att det inte är någon lön nu den första månaden så har den nya chefen/firman ställt upp till tusen för inte bara Tobbe, utan för hela familjen! Och då är detta en ny människa i våra liv! Jämfört med Christian på CJM som ska föreställa vara en av Tobbes äldsta vänner!?!

 

 

Vänder man mig dessutom ryggen efter att man felat så förbannat mot mig så... tja... nu ska jag nog bara vara tyst..! Men jag måste säga att jag börjar ruttna ordentligt på "folk"!!

 

Kanske är det där med vänner helt enkelt inget för oss? Kanske ska vi bara hålla oss för oss själva så att man slipper det där med att få en dolk i ryggen av de man litar på?

Att få slängt i ansiktet att han ingen slutlön får blev lite för mycket för mig just nu. Att de inte ens svarar i telefon när han ringer dom är nästan ännu värre! Snacka om att känna sig pissad på! Lider med Tobbe som faktiskt kallat denna människa för sin vän i så många år. Om jag känner så här, vad känner inte Tobbe då??

Men tankarna fortsätter att mala i mitt huvud.. Hur är det möjligt..? Kan man verkligen ens göra så..? Fast de frågorna är ju rätt överflödiga då det är precis det som CJM just nu gör. Men helt ärligt, -va fan gör man när man plötsligt inte får sin lön? Snacka om att känna sig så ända in i helvete blåst och lurad! 

Så nu väntar möten med advokaten och en hel drös med papper som ska fyllas i. Pengar som ska krävas kräver en hel del papper som ska fyllas i. Tur att Tobbe är så nitisk med att skriva upp timmar och sånt. Dessutom så finns en hel del konversation sparat både sånt som vi har bandat och sånt som skickats via sms. Så att vi vinner detta i slutändan tvivlar jag inte det minsta på, men varför skita ner sig så här som företagare? Jag fattar inte hur de tänker.. eller de verkar de ju inte göra. Lönespecen kom igår och enligt den så blir han utan lön. Jag hoppas vid Gud att det är ett skrivfel eller vad fan som helst, så att lönen ändå kommer på fredag och vi plötsligt kan betala våra räkningar och leva under månaden som kommer och framför allt att vi kan stryka ett fett streck över detta och bara glömma eländet. 

 

Tack vare fina människor så står vi fortfarande upp. All skit har tagit kraftigt på vårt förhållande som redan innan var skört. Båda är vi redo att ge upp men som tur är så inträffar detta aldrig samtidigt. En av oss står fortfarande upp och kämpar medan den andre måste bryta ihop för en stund och vise versa. 

 

 
Känslan av tomhet fyller mitt inre...
 
 

Känner mig mållös.. Stum.. Tom och bara helt.. ja jag vet inte.. mållös..

Hur mycket ska jag klara? Är detta smällen som sänker mig? Som gör så att jag går under..? Igår känns som ett blurr och ett elakt spratt. Men det är inget spratt och jag vaknade upp med tungt hjärta idag. Svårt att ens beskriva hur jag känner just nu. Mitt inre stormar och river. Hotar att förgöra mig.

När vi först åkte till Gran Canaria så hade vi alla våra saker kvar i lägenheten. Vi lyckades med hjälp av en nära och kär vän att få alla våra saker magasinerade och en del kartonger med värdesaker som dyrbara smycken och annat tog hon dessutom hand om själv och ställde i sitt eget lägenhetsförråd. Så tacksam jag var! Tack vare henne så kunde jag och barnen pusta ut och känna och lugna över att alla våra saker fanns kvar i tryggt förvar. Hon skickade kopior på förrådsfakturan och jag förde över pengar så att hon kunde betala.. varje månad..

När det krisade sig med pengar efter att vi hade inbrottet där borta så fanns hela tiden mina smycken i bakhuvudet som en försäkring. Vi skulle inte behöva svälta för innan det gick så långt så lovade hon att ta mina smycken till panten.. det var bara att säga till.. men varje gånga jag sa till så hade hon förhinder och kunde inte. Tur nog så hade vi några vänner och en morfar som var räddare i nöden och som då klev fram och räddade oss med pengar i stället. Och i efterhand så brukade jag ändå vara lite tacksam över att mina smycken inte vart sålda utan faktiskt fanns kvar.

Nu när vi kom hem till Sverige så fick vi veta att vi tyvärr inte kunde få tillbaka våra saker från förrådet på en gång pga. att mannen som äger förrådet var på semester. Men att om vi bara löste det och stod ut till den 20 april så skulle han vara tillbaka på plats och vi skulle få vårt hem åter..

Jag ville då ha sakerna som hon tagit hand om själv så länge. Och tyvärr så var det bara att inse att denna gången skulle mina smycken inte klara sig. De skulle säljas och förvandlas till lite matpengar och resterande skulle gå till skuldavbetalningar till nära och kära som räddat oss tidigare.

Men när jag ville ha mina saker så började undanflykterna hagla. Hon visste inte vart hon lagt dom.. Och de 4 flyttlådorna som hon tagit hand om själv var plötsligt utspridda i hennes egna kartonger och allt jag lyckades få tillbaka var en låda med några av de foton som jag tidigare haft på väggen. När jag var där för att hämta den lådan med foton så fick jag en jobbig magkänsla. Mina barns uteleksaker låg på hennes gräsmatta…  Så när jag kom hem till mitt tomma hem så plockade jag fram en av fakturorna hon tidigare hade skickat och ringde upp numret som stod där. Mannen svarade och mitt hjärta gick sönder när han informerade mig om att hon inte hade betalat för förrådet en enda gång trots att jag betalat henne tusentals kronor just för det ändamålet. Trots att han vid upprepade gånger försökt få kontakt med henne och försökt att få henne att betala så hade hon inte betalt och det hade slutat med att han för 6 veckor sedan klippt låset, tömt hela förrådet och slängt allt vi äger på soptippen.

Jag kunde knappt andas. Barnen som hade hört samtalet bröt ihop när de förstod att alla deras saker var borta.

När jag konfronterade henne så hävdar hon att hon visst betalt men kunde inte visa upp någon inbetalning som gjorts. Istället blev hon defensiv och sa att nu var hon rädd och kanske skulle gå till polisen för att hon upplevde sig hotad och i fara. Tur att man varit med förr så samtalen från konfrontationen blev inspelade av oss och resterande konversation sköttes via messenger och sms. Jag förklarade upprepade gånger att jag inte alls på något vi hotade henne. Har liksom inget intresse för henne utan mitt intresse ligger i att få tillbaka mina saker. Allt jag och min familj äger är ju helt plötsligt borta. Barnens första kläder från bb.. Alla saker jag förvarat under flera år som tillhör Didjas pappa.. Foton och filminspelningar från mina förlossningar.. Kartongvis med kläder.. Hjärtstartare.. Poxar.. Ipadar och mobiler.. Barnens alla teckningar som jag sparat som om livet hände på det.. ALLT är borta!!

Helt plötsligt så äger jag ingenting! Mina barn äger ingenting! Min familj står utan ALLT! Hur fan blev det så här? Hur fan kunde hon ta ifrån oss allt utan att göra så mycket som att blinka?  Hon har varit förbi oss varje dag sen vi kom till ön och kramat barnen och varit så trevlig.

Tills jag konfronterade henne vill säga… Då var hon inte lika trevlig längre. Hur kunde jag bli så blåst? Hur..? Hur..? Hur..? Känner mig så lurad! Hur kunde hon stå här och le när vi pratat om hur underbart det ska bli när vi får tillbaka våra saker ur förrådet? Hur kunde hon kalla sig för vän? Hur kunde jag inte se vilken orm hon varit?

Vi tänkte att vi skulle klara oss i vårt tomma hem för det gällde ju bara till den 20… Vi kunde klara oss utan sängkläder, handdukar och köksgeråd… för det var ju bara för en kort tid så det var ju bara att låna det absolut nödvändigaste, för det var ju inte lång tid kvar tills vi skulle ha allt. Och alla höjde vi henne till skyarna för hur hon ställde upp och dessutom kom med 3 handdukar, något lakan och en stekpanna. Hon var ju verkligen en sann vän… Eller nope, inte riktigt! Jag misstog visst den största ormen av dom alla för att vara en vän och nu står vi helt nakna, sårade och utan någonting….

Jag känner mig stum.. Mållös.. Tom..

Igår satt jag och kollade igenom våra konversationer och det verkligen stack i mina ögon hela vägen in i mitt inre när jag läste hennes meddelanden om att nu kunde jag slappna av och bara njuta av livet för hon hade tagit hand om allt och alla våra saker var i säkert förvar… Läste om när hon skriver hur mycket jag ska betala och att jag svarar att nu var det överfört och hon skriver sedan att hon betalt i sin tur…

Hur fan kunde hon? Hur fan kan hon med helt enkelt? Hur kunde hon ta ifrån mina barn allt? 

Och smyckena som skulle förvandlas till pengar... Pengar till mat, skulder och även till busspengar så att jag skulle ta mig till läkaren.. Nu blev det fler avbokningar till läkaren och mina behandlingar. Ska jag inte ens kunna få min cancerbehandling pga. henne? Detta är ju för fan helt otroligt! Känns svårt att greppa alltihop. Det börjar bli lite för mycket. Känns som att jag ska gå under. Drunkna. Ensam med min familj långt ute på ett hav som hon dessutom gjort stormigt och kallt hotas vi av att försvinna under vattenytan.

Trippelnegativ bröstcancer. Allvarligt. Dödligt. Behöver omgående vård. Omfattande vård. Återvänder till trygga Sverige och tänker att nu ska det lösa sig. Nu kanske jag ska få leva. Och nu… kan jag inte ens ta mig dit… Och om jag inte klarar min fight mot den jävla knölen utan faktiskt dör av min cancer.. kommer mina barn inte att ha någonting kvar från vårt liv tillsammans. Alla såna minnen har hon tagit ifrån oss. Äh jag skiter i allt snart känns det som. Men det kommer jag inte att göra. Jag kommer att kämpa till sista andetaget. Det vet jag ju, men just nu känner jag mig ändå redo att ge upp en aning..

 

 
Om det ändå hade varit så....