Mycket har hänt den senaste tiden. Didja som rymde och jag som till slut inte orkade med oron över att ha henne flängandes vind för våg ute på gatorna och därför uppmanade henne att söka sig till sina släktingar utomlands. Jag var livrädd för att hon skulle komma hem hit för det skulle tvinga mig att göra saker som jag verkligen inte ville. Nu vet jag att tusen andra människor misstog mitt meddelande till Didja. Men vad alla andra tror spelar mindre roll. Huvudsaken är att Didja vet. Som jag såg det så kunde jag inte få henne att gå tillbaka frivilligt. Jag ville inte heller bli tvungen att ringa polisen på mitt eget kött och blod om hon skulle få för sig att komma hem. Natt efter natt var hon borta (för mig kändes dessa dagarna som en hel evighet och nätterna var ännu längre) och jag visste inte vart hon var eller hur hon mådde. Visste inte om hon var hungrig eller kall. Visste inte ens om hon levde. Så hellre än att fortsätta att ha det så, hellre än att hon skulle springa runt lös och helt utan vuxen kontroll så tyckte jag att det var bättre om hon befann sig hos släktingar där jag visste att hon skulle vara trygg och dessutom ha det bra. Didja förstod och det var det viktiga. Sen om alla andra vill tro att jag uppmanar henne att rymma… ja då är de helt jävla flängda i huvudet. Jag ville bara inte ha henne lös ute, ensam och på rymmen… Men men, det problemet är ju inte längre aktuellt.

 

 
Älskade fraggel, du är så älskad och saknad här hemma! 💖

 

Didja var på väg mot tryggheten och jag hade börjat pusta ut. Nu var det inget mera ute på vift utan hon var på väg. Men hon ångrade sig. Liten fraggelsnörpa som hade hemlängtan… Hon vände hem igen. Strax innan hon skulle vara framme vid målet så bad hon om att bilen skulle vändas om och hon ville hem. Sagt och gjort så vändes bilen om och hon var här hemma tidigt på morgonen. Inte bra! Inte alls bra! Men jag tog in henne. Hon visste att hon skulle bli tvungen att åka tillbaka om hon kom till mig. Men hon trodde med ett barns naivitet att allt skulle gå att lösa om vi bara var tillsammans och pratade med dom… Efter en dusch, rena kläder och mat i magen så skulle vi prata lite innan det var dags för att ta tjuren vid hornen. Strax därefter knackade polisen på dörren och Didja omhändertogs ganska odramatiskt. Mitt hjärta blödde när hon gråtandes leddes ut härifrån och in i en polisbil som transporterade henne till länsgränsen där nästa polisbil tog vid och så fortsatte resan för henne tills hon var framme vid Lövsta. En SIS..! De placerade henne på SIS dom svinen! Fast så får jag inte skriva… Eftersom samma svin läser min blogg och gärna kommer med citat och annat härifrån och oftast laget helt ur sitt sammanhang för att påvisa vilken hemsk människa och fruktansvärd förälder jag är. Suck…

 

 
För att jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle och på den vägen är det

 

Didja ringer mig jag vet inte hur många gånger på en dag. Hon ringer och gråter och undrar varför jag inte bara kan hämta henne. Gång på gång försöker jag att förklara och gång på gång misslyckas jag. Socialtjänsten är så oroade över min blogg och den skada de anser att Didja tagit och tar av den. För här står det minsann saker om mordet jag dömdes för. Här står det om när jag kämpar med maten. Här står det att jag är för en legalisering utav cannabis. Ja, jo, det stämmer. Det står en hel del. Men att placera oss på en skyddsplacering och placera oss bara några hundra meter ifrån där det mordet ägde rum...? Att fragglarna ska gå i samma skolor där jag och mina syskon gick och många lärare från då fortfarande jobbar kvar..? Där folk fortfarande minns… Ja nä men det kanske är lämpligare..? Att de ska få höra en massa saker om mig från andra? Skulle det på något vis vara bättre? Nu läser inte mina fragglar min blogg. Varför skulle dom? Det är ju vår vardag… Det är ju inte som att de inte redan är medvetna om vad som händer runt omkring oss. Socialtjänsten klagar ofta på att vi flyttat runt mycket. Men de flesta flyttarna har antingen berott på att vi placerats eller pga. att jag när tjejerna var små gjorde allt i min makt för att dölja mitt förflutna och när det kom fram (för det kom alltid fram till slut på någon jävla omväg) så fick vi flytta för det drabbade fragglarna. Aldrig att folk kunde komma till mig med sina nyfikna frågor eller smutsiga påhopp, det är till fragglarna allt sånt kommer. Det är ju faktiskt först de senaste åren som jag inte har dolt allt. Och sedan jag gjorde det så har mycket förändrats. Det kommer inte längre råttor till människor och ger mina fragglar tjuvnyp i form av kommentarer och annat. (bortsett från en skolkurator för något år sen som minsann hade läst och ville veta lite extra snaskiga detaljer…) Nu är allt öppet och ingen tjänar på att viska och tassla. Att stå leende och falsk och försöka påstå att de är där för att hjälpa för att långt senare avslöja att de i själv verket hela tiden haft för avsikt att stjälpa..? Det är lämpligt då eller? Jag orkar inte… Jag vill inte…Men vad har jag för val? Dom har min fraggel. Det är bara att inse att det är dags att samla ihop kavalleriet och göra oss redo för nästa slag i ett krig som bara har barn och deras familjer som offer. Till skillnad mot soc så har varken jag eller Didja lyxen att stänga av och gå hem. Vi har inte uppehåll i vår verklighet bara för att de tar semester en vecka och inget händer förrän de är tillbaka. Vi har inte lyxen att se fram emot julen för vi vet att vi inte kommer att få fira den tillsammans.

 

 
Det är kanske en jäkla tur att du inte kan se dig själv genom mina ögon för då hade nog egot på dig vuxit sig så stort att hela du sprack... Min vackra fraggel 💖

 

Enligt dom är jag roten till allt ont i Didjas lilla liv. Ett litet liv som de under många år har styrt. Men sånt nämns inte nu. Inte heller nämns alla de gånger de berömt mig och min föräldraförmåga. Tur är väl att jag ändå har mina inspelningar haha Men vad spelar väl inspelningar för roll när allt de präntar ner på papper tas för en absolut sanning och fakta?

Så mycket i mitt huvud just nu handlar om Didja och hennes tillvaro. Skulle jag för en sekund glömma så påminns jag snabbt när hon ringer och jag hör henne gråta. Snälla mamma… Hur många gånger på en dag säger hon inte dom orden? Snälla mamma… Men älskade fraggel jag kan inget göra! Inte mer än vad jag redan gör. Jag lovar dig att jag kommer att kämpa tills mitt sista andetag men det vet du redan. Men jag kämpar i en motvind utan dess like. Jag var ganska så nöjd med advokaten jag hade vid förhandlingen. Men även det skulle tas bort eftersom socialtjänsten plötsligt skulle ha en advokat från samma firma vilket ledde till att min advokat fick begära att bli entledigad pga. jäv… Så men va kul då. Deras advokat jobbar ihop med min numera entledigade advokat… För min del så kan ju jag tycka att det inte var min advokat som skulle bli entledigad i detta fallet… För min del så fortsätter det att föreligga jäv med tanke på att de som sagt jobbar på samma firma och det ligger i firmans bästa intresse att vinna sina mål (självklart) och målet är nu inte längre att vinna genom att få bort hennes LVU eller åtminstone få henne placerad där hon inte tar direkt skada vilket hon gör där hon är nu, -nu är deras mål helt plötslit det motsatta, att få hennes LVU fastställt och bortom alla tvivel.  Känns ju sådär lagom rättssäkert. Nåja, inget jag kan göra något åt så jag får försöka att inte tänka på det och haka upp mig på skiten.

 
Att vara stark för Didja tar enormt mycket på mig. Men det spelar mindre roll för fragglarna kommer alltid att gå före inte bara alla andra utan även mig. Jag lovar att stå kvar och vara precis så stark som du behöver mig. För dig klarar jag allt och lite till

 

Så svårt bara, att denna stora lilla fraggel som jag gjort allt för att hålla kvar på en lagom nivå medan hon själv slagits med näbbar och klor för att vara vuxen… Hon fick bli vuxen över en dag när socialtjänsten fick nog. Nu när hon var kallad för att vittna i en rättegång så kunde det inte ordnas så att hon kunde komma till rätten utan istället blev hon transporterad med kriminalvården till Linköping där en videolänk upprättades för hennes deltagande. Transporterad med kriminalvården… Hon frågar mig vilket brott hon begått och jag kommer med menlösa förklaringar om att det är så det går till även om hon varken begått eller dömts för ett brott. Hon frågar mig varför de låser in henne om kvällarna och jag står utan svar. Hon frågar varför hon inte får gå i skolan och jag försöker komma dragandes med skitsnacket som jag själv fick höra en gång i tiden.. att det är klart att hon får… de har ju en egen skola på området… Hon frågar mig om varför hit och varför dit och jag gör vad jag kan för att ge henne bra svar som funkar med verkligheten. Men hon hör mig inte. Hon fortsätter bara att ställa sina frågor. Frågor som om jag ska vara helt ärlig, inte har några bra svar. Varför ska hon behandlas som en dömd vuxen? Varför ska hennes cell ha pansarfönster? Varför ska hon inte ha någon trygg människa i sin närhet? Varför får hon inte hit och varför måste hon dit? Varför måste hon lita på människor som hon inte känner? Varför tvingar jag henne att sköta sig? Varför måste de klä sig täckande? Varför anställer de istället inte personal som inte tittar på barnens nakna hud?

 

 
 
Skylten avslöjar på parkeringen om vart du har kommit om du nu missade den låsta bommen eller alla kameror...

 

Ganska så i början av hennes vistelse på Lövsta så ringde hon hem och var riktigt upprörd. Mamma dom slåss här! Jaaa, svarade jag lite frågande. Ja men du förstår inte, dom slåss med personalen och dom skriker en massa saker till dom, fortsatte hon. Ja jo men det kan bli så ibland där, fortsatte jag lite osäkert. Ja men mamma, det är inte det värsta! Personalen slår ju tillbaka!! För en tjej här bet en personal i knät. Och fastän hon hade släppt så dunkade dom in hennes huvud i väggen strax därefter, nästan skriker hon till mig. Ja jo, men om nu hon bits så är det väl så att de känner att de måste försvara sig försöker jag att förklara. Jag försöker förklara det här med att de faktiskt får ta till våld. Eller iaf så pass mycket våld som de känner att situationen kräver. Men hon köper det inte. Men mamma, dom gjorde det ju efter att hon hade släppt…

Hur ska jag förklara??

Eller när hon en morgon ringer och bara gråter. Det enda jag lyckas urskilja är att det är blod överallt. Det tog mig några minuter att få klart för mig att det inte var blod från min fraggel… Men tjejen som hon delar modul med hade gått in i duschen och gråtit så pass att Didja vart orolig och försökte knacka på för att kolla hur det var med henne. Inget svar gjorde henne mer orolig och hon bankade på dörrarna för att tillkalla personal. Personalen som helst inte går in i modulerna efter läggdags hade tagit lång tid på sig innan de gick med på att låsa upp och gå in i modulen. Tjejen i duschen låg vid detta tillfälle mer eller mindre medvetslös om jag fattade Didja rätt… Eftersom manlig personal inte kunde gå in i duschen eftersom flickan inte var ”anständigt klädd” så var Didja först på plats… Didja var den som inte kunde sova sen med tanke på allt blod som fortfarande var kvar i hennes badrum och som hon inte kunde sluta tänka på….

 

Hon är livrädd för både de andra som är där och för den större delen av personalen. Här har man en trasig tjej som för inte så länge sen utsattes för en våldtäkt och då placerar man henne på ett av de värsta ställen vi har i Sverige? Ett ställe där hon tvingas att ha med manlig personal att göra. Ett ställe där de ska lära sig att skyla sina kroppar för annars så vad..? tittar den manliga personalen..? eller kanske ännu mer med tanke på vad tidningar, Sveriges radio och även IVO skriver..? Ett ställe där hon ska visiteras. Fråntas alla sina rättigheter. Låsas in. Är det så man lär de barn som vägrar att lyssna att lyda? Genom hot, frihetsberövning och våld? Lär vi henne att lyssna såhär? Eller är det jag som ska lyssna? För läser jag vad socialförvaltningen skriver så är det förvisso hon som gör fel men de menar att det helt och hållet beror på mig och min bristande omsorgsförmåga. Så är det kanske jag som ska lära mig att lyda och anpassa mig efter vad just denna socialförvaltningen tycker och tänker? Om jag backar då? Blir det bättre för min fraggel då? Slutar de med att förstöra hennes liv då? Om jag inte fanns i bilden? Skulle det hjälpa? För det är ju jag enligt dom som är Didjas största problem. Så om jag backar? Vad ska jag göra? Skriva över ensam vårdnad till hennes biologiska pappa och själv backa undan? Skulle det hjälpa? Skulle de behandla henne drägligare då?  

 

 
 
 
 

Didjas gudfar var hos henne och hälsade på för några dagar sen. Att mitt besök var halvt övervakat brydde jag mig inte nämnvärt om. Jag är van. Kunde inte bry mig mindre. Nästan istället så jag tycker synd om den personal som blir utsedd att sitta vakt för hur roligt kan det kännas att veta att man är oönskad och i vägen? Dessutom hade vi turen att ha trevlig personal… Men för honom så bara måste det ha känts bra konstigt. Han som själv jobbat som barnutredare jag vet inte hur länge skulle nu sitta i ett väldigt övervakat besök. Han som själv placerat ungdomar på diverse vidriga ställen, skulle nu övervakas. Didja fann det hela ganska skrattretande, själv tyckte jag mer att det kändes tragiskt och vad han kände vill jag nog inte ens veta. Så varför skulle det övervakas? För att hon inte skulle kunna säga vad som helst? Jag vet ju att hon fick ta några saker med honom per telefon istället eftersom hon inte vågar prata om vad som helst framför personalen. Var det därför? Hon ville ha ett svar men jag hade inget bättre än att det nog tillhörde deras rutiner.

På samma sätt som när hon vill veta när hon ska få komma hem och jag inga svar har åt henne. Först måste hon lära sig att vara bekväm med att bara vända sig till personalen med sina problem. Vänja sig av med tanken på att komma hem. Vara mer eller mindre tillfreds med att inte få komma hem. Det kan jag ju inte säga till henne… Så jag fortsätter med lite diffusa och svävande svar. Säger att jag inte kan svaret och ibland att det inte finns något svar på vissa av hennes frågor.

Mitt besök för någon vecka sen var fruktansvärt. Det gjorde så ont i mig att jag knappt kunde andas. Att se min älskade fraggel vara mer inlåst än vad jag själv var. Enda skillnaden är att hon är 14 år och inte dömd för något brott, medans jag var vuxen och dömd för mord. Men sanningen är att hon är mer inlåst än var jag var. Dessutom på jävla fucking Lövsta av alla jävla ställen. Att lämna henne där var utan tvekan något av det värsta jag någonsin gjort. Men som jag försökte säga till henne när hon gråtandes bönföll mig att inte lämna henne där, så kan jag med Sveriges många gånger skeva och/eller förlegade lagar inte göra annat. Hon är min och kommer alltid att vara min men hon är ändå inte min längre… Jag har ingen rätt att ta henne någonstans…

 

 
Besöksrummet på Lövsta lämnar en hel del att önska och jag var glad över att jag hade kommit ensam för hur skulle jag någonsin få ur fängelsebilden ur huvudet på mina småfragglar om de skulle träffa sin syster såhär?? Där till och med tvn är bakom plexiglas och skydd. 
 
 
 
 
Eller vad sägs om det inbjudande och hemtrevliga badrummet? Fyttifan säger jag bara! Och där låser vi in barn?!
 
 
 
Där alla dörrar är låsta och där dörrhandtagen på insidan alltid har ett runt handtag. Varför? För att man aldrig ska kunna hålla emot om och när personalen vill ta sig in. För med ett runt handtag så kan man aldrig vara säker på att man får vara ifred ens på toaletten eller i sin egna cell. 

 

För den som vill läsa om Lövsta och bilda sig en egen uppfattning så är det bara att googla på Lövsta skolhem så får man upp bra mycket mer än vad man som förälder vill få upp när man har sin fraggel placerad där. Lägg sedan till att hela stället kategoriskt mer eller mindre förnekar allt eller i bästa fall förminskar och förringar det som hänt där gör ju inte att man känner sig tryggare direkt. Fortfarande så hålls  avdelningar stängda på IVO’s order. För många anmälningar om våld och sexuella övergrepp. Men det var för länge sen säger några ur personalen när jag ifrågasätter eller berättar om min oro. Sedan kollar jag på datumen för många av dess händelser… För länge sen? In my ass att det var länge sen! Förra året var inte länge sen! Eller så blir svaret att den personalen inte jobbar kvar. Fast det stämmer ju inte heller med tanke på att många som jobbar där just nu faktsikt har jobbat där i många år. Läser man vadIVO skriver så tar de upp just detta och menar på att problemen inte är borta även om de gjort framsteg.

...."Missförhållanden har kvarstått över tid trots att IVO informerat huvudmannen om bristerna, skriver tillsynsmyndigheten. Man anser också att det är allvarligt att viss personal – trots kritik och utbildningsinsatser – fortfarande är emot de riktlinjer och det arbetssätt som huvudmannen står för".... 

 

Så vem ska jag tro på? IVO eller personalen? Eller ska jag bara lyssna på Didja som ringer och mår dåligt och har ångest bara för att en viss personal ska jobba? Den som gör att Didja mer än gärna skyler sin kropp. Mamma han stirrar skitäckligt på mig. Han gör så håret står upp på mina armar... Vad ska jag svara på det? Prata med någon annan av personalen? Ja jo men det har jag redan sagt men hon vågar inte säger hon. Rädd för replissalier. Rädd för att det ska bli ännu värre. Rädd för vad som ska hamna i hennes journal om hon säger något. Åh helvetes jävla fan asså! Min fraggel är rädd och jag sitter med bakbundna händer och kan inte göra mer än att trösta och lugna.  

För den som själv inte orkar sitta och googla så kan ni istället klicka på länkarna nedanför här... Såhär behandlar och vårdar vi de barn som behöver hjälp... 

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/lovsta-ungdomshem-far-svidande-kritik-av-ivo-1

https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=87&grupp=23387

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6548801

https://nyheter24.se/nyheter/inrikes/565777-lovsta-valdtakt-flicka

 

 

 
Som alltid när jag ska någonstans så väljer jag antingen fel bil eller fel chaufför. Denna gången var det visst fel däck... igen. Fasiken, ibland är jag riktigt nöjd med att vara baksäteschaufför... hahaha eller ja.. så mycket hahaha var det väl kanske inte just där och då med tanke på att även denna smått otåliga baksäteschaufför blev ju försenad... 

 

 
Även stackars Joppe blev utspökad på Halloween 🤣

 

Ikväll kör vi magsjuka här hemma. Än så länge är det bara 2 fragglar som stått böjda över toastolen men Maxen såg inte riktigt ok ut när han somnade han heller så när de andra fick varsin hink bredvid sängen så fick han en också. Just in case liksom haha Lite extra trist med helgen eftersom vi hade planer ihop med vänner men men det kommer fler helger. Halloween kom och trots att vi var en fraggel kort så blev det ändå lite trick or treat och en massa blodigt smink. För att inte tala om allt jäkla godis fragglarna hade lyckats få ihop under kvällen. Morgonen efter så vaknade vi alla ungefär samtidigt och alla med samma äcklade min. Va i hela h-vete var det som luktade så jävla illa?! Ja, efter att ha kollat så inte hunden hade blivit magsjuk under natten och både spytt och skitit inne (vilket han tack och lov inte alls hade gjort haha även om det kanske hade varit att föredra med tanke på att det iaf hade gått att ta bort och därmed blivit av med stanken) så var det bara att inse att avloppet som alltid luktar illa här hemma nu var så illa att det inte hjälpte ett dugg med att vi är noga med att stänga toadörren. Fyttifaskien va jävla illa det luktar från vårt badrum. Och när jag pratar med fastighetsskötaren så rycker han bara på axlarna. Tydligen så luktar det inte bara om mitt badrum utan halva huset har samma klagomål. Jahopp men va kul då. För jag antar att det betyder att vi kommer att dras med stanken tills vi flyttar. Tur att det inte är så lång tid kvar till dess. Men dessvärre för lång tid för att vi ska kunna hålla andan så länge.

 

 
Vad fraggeln ska föreställa vette sjutton faktiskt. Ett lik ville hon vara först. Sen var det zombie ett tag. Det slutade med att hon bara ville ha äckliga sår i hela ansiktet... Blä! Vad hände med de där söta små kostymerna de hade när de var små?? 
 
 
Linser var i alla fall livsviktigt enligt min fraggelsnörpa. Det var linserna som skulle avgöra huruvida hon hade lyckats eller inte. Tur att hon sa det först efter att jag spenderat en hel evighet med sminket haha 
 
 
Kevin frågade om det hade stelnat och om det satt fast. Jag hann inte svara innan han hade ryckt loss fliken som täckte ögat. Njae, kanske inte riktigt ännu ropade han efter att ha kollat spegeln.
 
 
Hoppas innerligt på riddare och älvor nästa år... Men jag tvivlar på att jag vinner den fighten haha
 

För övrigt så knatar allt på. Känns så där surrealistiskt när allt runt omkring en bara fortsätter trots att det känns som om hela mitt liv har stannat av efter att de låste in min fraggel. Allt runt omkring fortsätter som om ingenting har hänt. Bara vi som bär på saknaden och smärtan märker någon skillnad. Tack gode gud för rutiner och vanor. De gör att dagarna ändå fungerar trots allt. Nu tränas luciasånger för fullt och förväntan är stor som alltid inför allt som hör julen till. Hur det ska gå att fira när vi inte är kompletta blir en senare fråga. Kanske och förhoppningsvis så slår jag dom jävlarna på fingrarna och Didja får då istället för att bli inlåst den hjälp hon faktiskt behöver och kanske så finns där en gud trots allt och vi får fira även denna julen tillsammans. Under har skett förr...

Det blev inget bra svar än så länge från socialförvaltningen. Visst är ordinarie soctant mycket enklare och dessutom trevlig att prata med men vi kom inte överens alls. Eller jo det gjorde vi väl… Vi kom fram till att vi kunde vara ense om att vi var oense. Men jag kan inte hjälpa dom att låsa in min fraggel som inte förtjänar att bli inlåst! Hon förtjänar så mycket mer i sitt liv än att få sluta skolan när hon går i åttan därför att de inte har någon riktig skola att erbjuda de barn som blir inlåsta. Hon förtjänar inte att bli tuktad med piska! Hon, liksom de flesta andra svarar bättre med morot än piska. Jag kan inte hjälpa dom! Så min älskade fraggel, om du läser detta så… Du kan inte komma hem. Jag är hemskt ledsen! Det hade varit lättare att leva utan hjärta i kroppen än att vara en endaste dag utan dig! Men kommer du hit så kommer dom att låsa in dig. Så snälla ta dig till närmaste säkra släkt. Jag ska göra vad jag kan för att fylla ditt kort med pengar så att du kan ta dig dit. Sedan hör du av dig så fort du är där och i trygghet. Där har du en skn säng att sova i, mat på bordet, tak över huvudet, skola och kärlek. Jag förstår att du håller dig undan som du gör. Jag förstår att du inte vill. Jag vill inte heller. Jag vill göra allt för dig men mina händer är bakbundna. Du vet vart du ska och hur du tar dig dit stumpan! Jag älskar dig! Var försiktig, va rädd om dig och hör av dig så fort du är i trygghet! Jag lovar att göra vad jag kan för att du ska få komma hem så fort som möjligt och under tiden så uppför du dig och så ses vi så fort denna jävla cirkusen är över.

 

 

 

Fick frågan av någon om vad Didja har för swishnummer efter att jag nämnde det igår…         

Didjas swishnummer är 0735 014677

för den som vill hjälpa henne att ta sig till släktens trygghet och slippa vara hungrig på vägen dit medan hon flyr från skräcktjänstens totalitära maktmissbruk.

 

 
Många bäckar små... så allt hjälper henne på vägen 💖

 

Jag har så svårt att förstå varför man inte kan ta till något annat än just sista utvägen med LVU och låsta avdelningar. Det är ju sjukt för fan. Låsa in små fragglar på ställen som inte skiljer sig ett dugg ifrån de rättspsyk jag själv suttit på… Jag önskade hjälp med skolan men fick lösa det så gott jag kunde själv eftersom inget gjordes. Nu ska hon istället sluta i skolan helt och inte få några betyg alls… Jag ville ha hjälp med att få saker att fungera men istället vägrar de och slår till med ett LVU istället? Jag tyckte att hon hade en del olämpliga vänner. Nu ska hon låsas in och vara 24/7 med ännu mer olämpliga människor? Det finns andra alternativ. Bra alternativ! Men nope... Soc ska ha det på sitt sätt kosta vad det kosta vill för Didjas del... 

Nope, kan hon inte vara hemma så ska hon vara hos släktingar där hon fortfarande kan göra allt hon förtjänar att göra och leva som vilken normal tonåring som helst. Där hon inte går sönder mer utav skräcktjänstens onda grepp! 

 

 

Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Svårt att ta mig för något. Jobbet står och väntar på mig och jag får absolut ingenting gjort. Att livet är skit och vardagen ett kaos det kan jag leva med. Jag kan leva med ta mig fan vad som helst så länge vi är tillsammans. Fragglarna resonerar likadant. Men nu är vi inte tillsammans och jag har svårt att fungera. Fragglarna har svårt att fungera. Varför funkar skiten så jävla dåligt för? Att Didja har haft det jobbigt är ingen hemlighet. Först var det skolan när vi var nyinflyttade. Skolan där det var misshandel på misshandel inne i skolans egna lokaler, där glåporden haglade över henne av den enkla anledning att hon är Svensk… Där började allt gå fel för henne. Ett meningslöst skolbyte senare så var hennes skolsituation fortfarande under all jävla kritik. Skolorna står handfallna inför elever som inte fått lära sig att veta hut hemma. Vart fan gick det fel i vårt samhälle? När skolan bara blev till en plåga att gå till så blev det till slut allt svårare att ens få Didja att gå dit. Sen följde en sommar med sena kvällar, snatterier och helt fel umgänge. En våldtäkt av en ”vän” var spiken i kistan för hennes mående. Men vi kämpade oss igenom det också. Sakta men säkert så har det blivit bättre. Incidenterna kommer allt mer sällan och det är inte längre standard att hon blir hemkörd med polisbil. Skolan började igen och jag fick åter se hur hon mådde allt sämre. Då fick jag nog och började ta för vana att åka till skolan för att jaga de ungjävlar som tafsar, slår, spottar, hotar med att våldta henne (framför skolpersonal som ingenting gör!) eller som ens tänkte tanken på att förpesta hennes liv ytterligare. Det funkade faktiskt. Kanske inte helt och hållet men det var det bästa resultat vi lyckats med sedan hon började i skolan här.

 

 

 

Men som sagt jag hade fått nog och tänkte inte ta mer strul från något håll. Så Didjas sista tabbe resulterade i ett lååångt utegångsförbud. Det funkade i några dagar sen rök vi ihop. För att göra en lång och jobbig historia kort så slutade det med att grannen ringde polisen (jävla idiot till granne som ringde efter att bråket var över och hon redan hade stuckit, vilket hon visste om) och Didja försvann ut. Socialjouren satte ett omedelbart LVU och hon blev efterlyst efter att polisen anmält till dom. Någon dag senare befann hon sig inlåst på institution. Jag hade ett jävla jobb med att övertyga henne om att hon skulle ta det lugnt och bara stanna kvar. Så fort vår soc kommit tillbaka från sin semester så skulle allt förhoppningsvis att lösa sig. Det funkade ganska bra och jag var där och hälsade på. Men sen var de tvungna att förstöra allt. Soc skickade dit någon annan så länge och Didja fick sitta ensam på sin sida av bordet medan soc och boendepersonal satt på andra sidan. Fan ett sånt möte skulle vara jobbigt för en vuxen..! För ett barn, som dessutom är livrädd för soc efter att de fuckat till hennes liv långt tidigare så var det en mardröm. Hon ringde mig förtvivlad efteråt. Hur de kan säga de saker de gjorde fattar jag inte. Är de helt jävla skadade i huvudet? Orkar inte ens gå in på det ordentligt just nu. Men saker som att jag inte skulle vilja ha hem henne… Att hon är för jobbig för mig… Att det nog är bäst för mig och syskonen om hon är borta… Att hon skulle minsann tänka på att hennes mamma nyss haft cancer… Jävla puckon! Hon var ju inte direkt inlåst för att hon begått de värsta tänkbara brotten! Hon var där pga. en blandning av missförstånd och hennes dåliga mående… Jävla idioter!!! Att de dagen efter stoppar mitt besök till henne fick det att rinna över fullständigt för henne och hon rymde.

 

 
 
Aldrig att jag släpper din hand min älskade fraggel  💖

 

Nu har hon varit borta i ganska många dagar…

Igår fick jag syn på min fraggel och hennes lika efterspanade fraggelpojk när de försökte smyga sig hemåt för att ”sno” mat. Känns helt skevt detta. Min fraggel är ute på vift och spårlöst försvunnen… Jag förbjuds att hjälpa henne… Får inte ens släppa in henne om hon skulle våga sig hemåt för då hotar soc att ta mina andra fragglar… Men som sagt, fick syn på dom igår och vi pratade lite. Jag höll på att få dom att ge upp när plötsligt hela världen förvandlades till en kass actionfilm. Plötsligt var det en polishelikopter som hovrade bara några meter ovanför oss, en hundbil som kom från ingenstans och som tvärnitade framför våra fötter. Samtidigt som polisen hoppade ur bilen och sprang mot oss så hoppade fragglarna in i skogen och polisen efter. Kvar står jag med småfragglar och hund och ser chockat på när fler polisbilar och piketen anländer. Kunde för mitt liv inte förstå vad i hela friden det var frågan om. När jag hör polisen skrika inne i skogen så både frös jag till is och blev rasande på samma gång. Jag hör hur polisen skriker ”Stanna, annars släpper jag hunden!” ett flertal gånger. När jag sedan hör ”Stanna, annars skjuter jag!” Då… eeeh… aaah… asså det finns inte ord för det. Va i helvete på ren Svenska!?!? Vi pratar om två små tonåringar som inte är farliga, som inte är några förrymda seriemördare, som inte är… Va i helvete? Vadå skjuter??? Några minuter senare så kom de ut ur skogen med min fraggel och muttrandes om att hon inte var någon rånare… 

Vi hade lyckats hamna i en polisjakt på två rånare… Men eftersom det inte var dessa två de var ute och jagade just nu så släppte de min fraggel trots att hon är efterlyst och Luvad och avviken sedan någon vecka. Så när polisen hoppade in i sina bilar och försvann lika snabbt som de kom så stack ju självklart min fraggel in i skogen igen. Så kväll och natt har bestått av att gå runt i skogen och leta efter två livrädda fragglar som måste tro att världen blivit tokig och att de är mer eftersökta än Palme-mördaren… No luck dock…

 

 

 

Så vansinnigt arg på polisklantarslena som jagade in dom i skogen och skrämde dom halvt från vettet. Och sedan vägrade de att hjälpa till att leta efter dom! För de hade inte tid och de var lågprioritet… Jävla stolpskott till idioter asså! Skit samma att dom ska vara vilse (?) i skogen, skit samma att det sitter föräldrar och anhöriga som oroar sig sönder och samman. Skit samma. Inte så viktigt tydligen. Nä, men då kan vi väl ta och ta bort hennes jävla LVU så hon bara kan komma hem, äta sig mätt, sova i en varm och trygg säng och kanske slippa att missa hela sin jävla skolgång! För vad var vitsen med hennes LVU? Att hon mådde dåligt efter våldtäkt och mobbing? Ja jo det gör hon. Men tror de att hon mår bättre nu? Efter att ha blivit omhändertagen? Efter att ha blivit påhoppad av socialtjänsten eller snarare skräcktjänsten? Efter att ha blivit jagad av poliser som hotar med hundar och att skjuta? Efter att hon insett att hon inte kan gå hem? Efter hur många dagar utan mat? Mår hon bättre nu? För det var väl därför som staten stal min fraggel? För att de hävdade att de minsann kunde göra ett bättre jobb än mig? Än så länge har jag inte sett dom göra ett jävla skit som har varit ens det minsta lilla positivt för min fraggels del!

 

 

 

Vill att någon ska stanna karusellen! Jag vill hoppa av men den snurrar bara allt fortare. Min fraggel är där ute, frusen, hungrig och rädd. Allt detta sedan staten tog över… Ja jo visst har jag haft mycket strul med fraggeltösen men inte så att hon förtjänar detta. Och hon hade ju börjat sköta allt bättre…

 

 

 

I morgon kommer ordinarie soctant tillbaka. Hon har varit bra att ha med att göra innan men jag vet inte alls hur hon kommer att ställa sig till allt detta. Ofta blir det till en prestige fråga och de tänker minsann inte förlora. Men jag skiter högaktningsfullt i deras jävla prestige! Jag vill ha min fraggel! Jag vet inte alls om jag kan förmå mig själv att ställa upp på deras nazi-metoder som de verkar använda för att få två ungdomar att lyda. Jag får inte öppna och släppa in dom om dom skulle komma hit. Jag ska ringa 112 eller riskera att staten tar alla mina fragglar… Men hur ska jag kunna det efter allt som hänt? Kanske borde jag resa bort? Lämna mat i kylen och rena kläder i en väska med de pengar jag lyckas skrapa ihop? Hon har nyckel och kan gå in om hon vill… Då kan jag ju inte anklagas för att släppa in henne… Eller jo, klart att jag kommer att anklagas… Men vad ska jag göra då? Offra en för att rädda de andra tre? Nä, avvakta tills imorgon och se vad soctanten säger först. Måtte hon säga något bra! För jag kan inte ställa upp på detta! Lämna ut hennes swishnummer så att andra kan hjälpa henne att få mat i magen när mina händer är bakbundna av skräcktjänst och skjutglada poliser? För hur dumt det än låter så kan man använda sitt bankomatkort trots att man är efterlyst… Det vet jag ju av egen erfarenhet och jag var bra mycket mer eftersökt än vad dessa två små fragglarna är. Hoppas och be att hon tar sig över gränsen och bosätter sig hos någon av alla de släktingar hon har runt om i Europa och världen eller? Så att hon ska slippa vara inlåst i jag vet inte hur många år framöver därför att hon liksom så många andra fastnar i systemet. Detta är ju sjukt och skevt och bara så fel på alla sätt. Låt bli mitt barn!!!!!!!!! Säga till alla jag känner att snälla ställ din dörr öppen så att hon kan komma in om hon behöver? Jag blir knäpp! Min fraggel är borta och polis och socialtjänst gör inte annat än att se till att hon förblir borta! Det blir en lång väntan tills imorgon. Hoppas på bra besked från socialtjänsten men tvivlar starkt på att jag får det…