Att inte kunna skriva precis vad jag känner för och när jag känner för det är jobbigt som fan! Att hela tiden se till att aldrig avslöja sådant som vi ska göra framåt för då finns chansen att jag röjer vart vi kommer att vara. Att alltid tänka på att det måste gå någon eller några dagar innan jag lägger upp någonting för att ingen ska kunna kolla vart vi precis har varit är skit!

Det gör det så jävla svårt att skriva. Jag har hur många utkast som helst som aldrig blir upplagda. Normalt hade varit att jag för några dagar sen hade skrivit om att Maxen fick åka ambulans till sjukhuset. Men istället skriver jag om det först idag. Normalt hade varit att jag hade skrivit om dålig säkerhet och brist på tippskydd på spisen här i ”Sveriges säkraste hus”, vilket för att göra en lång historia kort innebar att Maxen fick hela spisen över sig… En ambulansfärd senare så fick vi konstaterat att han skulle överleva utan andra men än minnet av en hjärnskakning och blotta förskräckelsen för vad som hade kunnat hända.  

 

 
En väldigt uppskrämd Maxen som inte alls uppskattar sin amulansfärd då han tyckte att det skakade otäckt
 
 
Och när inte sjukhuset har mer leksaker så kan man alltid roa sig med att leka bäver med tidningen som mamma försökte läsa...

  

Vi var iväg till läkare i veckan för att fixa med allt från provtagningar och receptförnyelser till remisser. Efteråt var ”vår tant” vänlig och hade som förslag att vi skulle åka förbi en klädaffär i närheten så att tjejerna kunde få kolla på jackor. Dock var det inte förankrat hos resten av personalstyrkan att vi skulle vara iväg så länge så jag hoppas inte att hon fick någon skit för det. Nu hittade vi inga jackor tyvärr utan utbudet bestod mest utav den tunna varianten av bombarjackor så vi får leta vidare.

Måste ju säga att jag är rätt tacksam över att vi har henne. Hon var ju tänkt som någon slags avlastning och som skulle hjälpa till att stimulera fragglarna och hjälpa mig att leka skola. Men hon har istället blivit någon slags chaufför/alltiallo som kör oss på de få vårdbesök som vi lyckats få till. Men som sagt jag är tacksam för att vi har henne. Utan henne så hade vi nog inte kommit iväg på det ens. Dessutom så är hon aldrig omöjlig! Det var tack vare henne som jag lyckades få göra en avstickare och komma iväg och köpt mig min skrivare bland annat.

 

 
Maxen var nöjd med att ha fått en godisnapp när vi var iväg... Han och de andra fragglarna tyckte att den var helt otroligt rolig... Själv har jag väl kanske ingen humor helt enkelt för jag tycker att det ser hemskt ut haha

 

Ytterligare någon dag senare var det dags för hab och även då blev det en avstickare. Som tur var hittade vi jackor denna gången och båda tjejerna kan nu gå ut utan att köra lager på lager med sina tröjor för att inte frysa. Även denna gången var det vår tant som låg bakom möjligheten att komma förbi en affär. Nu saknas bara jacka till en väldigt frusen mamma och lite varmare skor till fragglarna. Vantar skulle inte skada att införskaffa heller.

 

 
En nöjd fraggel poserar i sin nya jacka framför kom-i-håg väggen. Lite överallt och varstans kan man hitta lite olika kom ihåg och tips- lappar här hemma just nu haha

 

Det blev även ett stopp på McDonalds där det blev som alltid när vi är ute någonstans. Jag själv är så van att jag knappt tänker på det. Jag själv är så nöjd och stolt över att vi över huvudtaget ens kan gå på McDonalds att jag inte ser det andra ser. Det andra ser är barn som beter sig som om de vore uppfostrade utav vargar ute i vildmarken och aldrig någonsin suttit vid ett bord och ätit innan. Jag ser hur vissa tittar och kan nästan höra deras tankar. Hur de anser att mina barn är de mest ouppfostrade på denna jord… Hur de suckar och tittar på varandra när jag ger Max och Kevin min mobil i hopp om att de ska kunna få några sekunders ro och kanske kunna få i sig i alla fall lite av maten. För jag ger mina fragglar mobilen ofta. Och ofta har jag med mig Maxens Ipad när vi är iväg så att de ska slippa bråka om mobilen. Eller så offrar Didja sig och lånar ut sin mobil. Simone har ju alltid sin mobil med sig och så länge hon och övriga fragglar har dom så funkar det rätt bra. De får oftast i sig lite mat. De kan stänga ute omvärlden som med sitt buller och brus stör dom så. Jag och Didja pustar ut och njuter av att alla kan sitta lugnt och stilla… med Ipad och mobiler förvisso men ändå.

Samma är det hemma. De sitter lugnt och fint i soffan, de leker tillsammans, de gör sina skoluppgifter i lugn och ro. Men så fort det kommer fler så funkar det inte. Maxen sitter så lugnt och fint och äter men minsta lilla störmoment (som att det ringer på dörren) så är den måltiden över.

 

 
Men så illa kan det väl ändå inte vara med att ha mamma som lärare eftersom de helt frivilligt och på eget bevåg sätter sig med skolpapper och äter sitt lördagsgodis... Helt stilla och lugnt då vi var helt själva utan några störmoment

 

I mina ögon är problemet inte hos fragglarna utan hos resten av världen. Resten av världen som stör. Resten av världen som inte kan acceptera fragglarna som fragglarna är helt enkelt. Det är så jävla lätt för utomstående att tycka och tänka… Kanske hade saker och ting varit annorlunda om resten av världen istället hade kunnat se fragglarna som de är och acceptera att det finns handikapp som inte alltid syns men som ibland märks desto mer just därför. För resten av världen tar en titt på fragglarna och förväntar sig en sak och när de får en annan så blir det fel. Vilket fragglarna känner av och blir ännu värre. Dessutom känner de sig misslyckade som inte klarar av att leva upp till resten av världens förväntningar på dom.

Så det är väl bara att konstatera att jag kommer att fortsätta att vara världens sämsta mamma i andras ögon och fortsätta att ge mina barn mobiler och paddor i tid och otid. Varför? För att då fungerar mina fragglar!!  

För övrigt så har veckan med vår avslutning i hemkunskap gått över förväntan. Fragglarna har lagat mat, skött diskmaskinen, skrivit matsedlar och inhandlingslistor. De har fått lära sig att tyda tvättrådslapparna och även skött tvätten. Vi har pratat om miljöförstöringar och poängen med att sopp och källsortera. Frågan om matsvinn har varit ett hett ämne och just denna veckan har vi nog haft minimalt med sopor till komposten. Jag kan inte annat än att stolt påstå att jag är både imponerad och stolt över mina fragglar!!

 

 
Det är asläskigt att bara stå vid sidan av när fragglarna använder både knivar och spisar...
 
 
Stor kniv och små fingrar känns instinktivt som en farlig kombo men han är så försiktig så...
 
 
Korvstroganoff  och ris blev det när Kevin valde dag
 
 
 
 

Nu hoppas vi bara på att det snart ska komma en riktig lärare som kan hjälpa fragglarna (innan fragglarna inser att mamman inte alls är så världsbäst som de trodde haha)

Idag ska vi tapetsera vidare med nästa projekt. Bokstäverna får självklart sitta kvar så nu ska jag bara leta upp ett bra ställe för vår kommande världskarta och självklart en stor Sverige karta som fragglarna själva har gjort.

 

 
Inte riktigt som jag brukar pryda mina väggar men det fyller helt klart sin funktion

 

Stämningen har helt klart varit lite tryckt här på boendet. Personalen på har helt klart hållit sig på sin kant och det är vårt att tolka det annorlunda än att de undviker oss. Det har inkommit en anmälan på boendet och vid en inspektion ville de prata med barn som bodde här. Didja blev den utvalda. Nu är ju Didja inte den som är den och är allt annat än konflikträdd så hon hade sagt precis vad hon tyckte och hur hon upplevde saker och ting. De vart nog lite mer än vad de hade räknat med för de kallade in mig efteråt och ville kolla med mig också. Nu är jag inte konflikträdd men samtidigt så känns det väl aldrig bra att ”bita den hand som föder en”… Detta påpekade jag för de två kvinnorna som satt redo med block och penna för att anteckna de ev. fel och brister som jag skulle peka ut.

 

Samtidigt så kände jag att jag hade ju faktiskt påtalat de brister jag är obekväm med för både socialtjänst och på boendet så jag tänkte att kanske var det just därför som vi blev tillfrågade. För det var ju faktiskt personalen som kom och frågade om de kunde få låna något av barnen för ett samtal. Och inte bad jag heller om något samtal utan jag blev ombedd.

 

De frågade en hel del. Och jag berättade. Jag berättade om sekretessbrott från personalens sida. Vilket jag styrkte genom att jag b.la kunde berätta på tok för mycket om boende här som jag aldrig ens träffat. Jag berättade om några episoder där Kevin kommit till personal och mig och berättat udda saker om viss personal. Jag berättade om att fragglarna är osäkra och uttrycker rädsla för samma personal. Jag berättade om vårdkontakter som inte fungerar. Jag berättade om akuta och livsnödvändiga mediciner som utlovats för Maxens del men som vi sedan fick vänta runt 10 dagar på. Jag berättade om brist på skolgång för fragglarna. Jag berättade… ja en hel del av vad jag upplever och hur jag känner här. Om en extremt stimuli fattig miljö för fragglarna och hur jag gör vad jag kan för att ordna med egna uppgifter som jag hittar på nätet för att både sysselsätta dom och samtidigt försöka lära dom något och se till att de inte kommer allt för mycket efter i skolan.

Så idag har vi inte känt oss direkt poppis kan jag lova. Soc ringde på förmiddagen för att de i sin tur fått ett samtal från de två kvinnorna med sina block. De undrade över en del som jag berättat. Så jag sa lite uppgivet att detta inte borde vara något nytt för dom. Det mesta hade jag ju berättat om. Men jag slutade gnälla över boendet efter ett tag eftersom det inte gjorde någon skillnad. När jag gnällde så agerade de (wow, inget jag är van vid faktiskt men det måste jag ändå säga att de gjorde, vilket både förvånade och gladde mig) genom att ringa upp ansvarig och för klagomålen vidare. Som jag uppfattade det så blev de lovade guld och gröna skogar av den ansvariga som sedan inte kunde leva upp till sina löften och inte mycket hände trots deras ansträngningar. Som jag upplever det och ur min synvinkel så har de åtagit sig ett uppdrag de inte riktigt klarar av att genomföra men istället för att antingen tillstå att det är över deras förmåga och avsäga (?) sig uppdraget eller alternativt göra de förändringar som skulle krävas så görs så lite som möjligt. Svårt att inte få ekonomiska tankar… Har det med ekonomisk vinning att göra? Eller handlar det bara om en felplacerad stolthet där man inte vill erkänna när man tagit sig vatten över huvudet?

 

 

Så jag slutade att gnälla efter ett tag. Jag har 4 fragglar att lägga min ork och min energi på istället för att slösa den på att stånga huvudet in i en vägg. Inte för att soc inte tog till sig mina klagomål men utan för att det likt förbannat inte hände så mycket som förändrade något. Sista veckan har det hänt lite vad det gäller vårdbiten. Men så är det också först nu som de faktiskt satt sig och ens börjat ringa runt till alla de ställen vi behöver besöka. Mycket här händer först efter att man tjatat och ställt till besvär om det. Är man ”tyst och snäll” så händer ingenting. Det märkte jag ganska snabbt efter att ingenting som var sagt blev av.

 

Många samtal har det blivit till bästa C där jag svurit, spottat och näst intill skrikit ur mig min frustration över att jag pga. boendet och de restriktioner våra liv har fått inte kunnat ge mig själv och fragglarna det jag anser att är grundläggande omvårdnad i olika former.

 

Soc skulle i alla fall diskutera detta lite och sedan återkomma till mig under dagen. Sent på eftermiddagen så kom ett meddelande från dom där de skrev att de pratat både sinsemellan och med ansvarig på boendet och skulle återkomma till mig under morgondagen med mer information för de hade inte tid att prata idag. Genast började jag självklart att analysera sönder deras meddelande men så klart till absolut ingen nytta. För deras meddelande avslöjade ju faktiskt ingenting så det är väl bara att inse att det bara är att vänta tills imorgon när de ringer.

 

Men eftersom jag var öppen och ärlig med både tankar och känslor mot de två kvinnorna med sina block och att all personal plötsligt försvann så undrar jag… Hur oavsiktligt eller intet illa menande det än må vara så… Vad händer när man biter den hand som föder en? 

Jo men visst… Lite sådär lagom billigt och bra när en smått frenetisk mamma sätter sig och skriver ut nya arbetsuppgifter…

Först så spenderar jag runt 3-4 timmar med att frenetiskt leta runt och hitta uppgifter som dels passar in i kursplanen och dels passar in vart fragglarna har sina svårigheter och vad jag anser att de behöver träna mer på. Sedan iväg och införskaffa den efterlängtade skrivaren. Jag tyckte att jag var så smidig och förutseende som skaffade extra patroner. Riktigt nöjd med mig själv var jag när jag först satte mig ner och började skriva ut det jag skrapat ihop.

 
Jag är ju inte så väldigt pigg på att vara med på kort... Står hellre bakom kameran om jag ska vara ärlig... Så fragglarna tar gärna varje chans när jag inte är berädd... 
 
 

 

Någon timme, 500 sidor och 6 patroner senare så började jag helt klart fundera över om jag inte skulle ha investerat i en laserskrivare istället… Behöver ju inte byta kassett i dom lika ofta i alla fall…

Nåja, det får bli till att försöka komma åt att köpa mer papper och patroner imorgon. Undrar hur många paket med patroner som blir lagom... Jävla tur att jag har börjat jobba igen så jag har råd med min lilla hemundervisning haha Köpte en ny laminator men pga. av tidspress och stress så missade jag själva plasten till så det måste jag införskaffa. Lär ju inte bli någon billig historia det heller med tanke på mängden haha Men helt ärligt så skit samma! Fragglarna är värda ALLT!!

 

Didja var en ängel och gav mig sitt skrivbord som hon hade. Så hoppas vi på att personalen håller ord och att det kommer ett nytt så snart som möjligt till henne. I värsta fall så får jag väl försöka smöra till mig så att jag får komma förbi ett Ikea eller liknande och skaffa henne ett själv. Så nu har jag återigen min lilla hörna där jag kan hålla koll på fragglarna och jobba samtidigt. Vart ju en del krångel med att se vad de hade för sig när jag satt vid köksbordet med datorn. För att inte tala om alla livsfarliga tillfällen då de kom och satte sig vid bordet med överfulla glas… Så nu är jag installerad i vardagsrummet med perfekt sikt och kan vakta på de små. Hoppas på att få ännu mer arbete gjort men vi får se. Maxen är ju inte jätte förtjust i att mamma jobbar över huvudtaget. 

 

 

 

För övrigt..? Jo jag har ett problem. Ett problem!? Hahahaha Så som vårt liv är just nu så har jag tusen problem, men det är ett som sticker ut lite extra i vår tillvaro. Fragglarna… Så länge jag är i närheten så funkar allt rätt bra men så fort jag vänder ryggen till och någon personal kliver in för att ha dom en stund (för att jag ska till tandläkaren, eller in till Hab med Maxen eller liknande) så lever de om som fan! Nu har ju de som är ”barnvakter” åt oss inte någon större pondus och fragglarna kör över dom som en ångvält. Lite som att se en vikarie första dagen i skolan när en annan var liten… Det är ingen vacker syn direkt. När jag pratar med fragglarna om detta så får jag noll respons. De tycker att jag ska vara hemma får jag till svar. Jag har försökt få dom att förstå att jag inte alltid kan hålla dom i handen men att jag ändå alltid finns där. Men det är som att tala för döva öron… De vill ha mig närvarande rent fysiskt 24/7. Med tanke på allt som hänt så förstår jag ju deras rädslor och osäkerhet men samtidigt så måste jag på något vis ändå visa dom att jag finns kvar även om jag står utanför och röker eller att jag alltid kommer tillbaka om jag måste iväg på något ärende. Men kanske är det för tidigt..? Mina fina små fragglar… Jag älskar er så mycket mer än jag någonsin kommer att kunna förklara med ord!