Vi trivs helt enkelt bäst tillsammans hur trötta vi än kan vara på varann ibland
 

Varje vecka så har jag möte med soc och personal från skyddsboendet. Vi går igenom vad som hänt, vad som kommer att hända och lite allt möjligt runt omkring. Soc startade ju en utredning för rätt så länge sen nu. Jag är så van vid dessa jävla utredningar och med tanke på allt som har hänt så hade jag helt otroligt lyckats glömma bort den lite tillfälligt. Men det senaste mötet påminde mig… Soc informerade mig om att utredningen avslutas utan vidare insats. De är nöjda med min föräldraförmåga sa de. De är nöjda med hur jag valde att lämna T pga. hans alkoholmissbruk och hur jag skyddar barnen från fortsatt våld och hot. De är nöjda med hur jag tar hand om mina fragglar och att de anser att jag är den bäst lämpade att ta hand om dem.

Trots att jag inte funderat så mycket i dom banorna och som sagt hade lyckats förtränga utredningen mitt upp i allt annat så föll en sten från mitt hjärta. Ord som att jag är den mest lämpade parten… Avslutas utan vidare insats… Att jag gör allt för fragglarna… Så jävla skönt det var att höra!

 

 
"Jag behöver ingen mer" sa Måne en dag. När jag bad henne förklara vad hon menade så sa hon att så länge hon har sin familj så har hon allt hon behöver <3
 
 

Samma gäller det jag får höra från boendet här. Visst känner jag mig inlåst med tanke på att vår vardag nu kantas av restriktioner och förbud, visst är frustrationen allt för ofta framme och naggar på mitt tålamod, visst känner jag av gamla instutionsskador som jag ådragit mig under årens lopp som inlåst… Men samtidigt så kan jag väl tycka att det är lite tur i oturen just att vi bor på just ett sånt här skyddat boende. Vi bor ju på ett s.k. högsäkerhetsboende. Vi kunde ha hamnat i en lägenhet vart som i landet där den enda skillnaden mellan en ”vanlig” lägenhet och den är att det heter ”skyddat boende” och man inte står skriven där, där inget eller ett påhittat namn står på dörren. Jag kunde ha hamnat på ett hotell. Jag kunde ha stått helt utan andra människor runt omkring mig som faktiskt kan intyga och gå i god för mig och fragglarna. Nu bor jag förvisso själv med fragglarna men här finns ju ändå personal att tillgå dygnet runt. Det är svårt att förklara utan att avslöja för mycket om boendet i sig som av uppenbara skäl ska skyddas. Men här finns iaf personal dygnet runt och de säger alla samma sak.

Vilken otroligt tajt familj vi är. Att vi utstrålar en slags rå-kärlek som är ovanlig att se! Att jag har en väldigt god föräldraförmåga! Att man med lätthet ser hur trygga fragglarna är med mig! Att jag har stenkoll på fragglarna och allt runt omkring dom! Att jag är stark som orkar och klarar av att möta barnen i deras rädslor och mående över allt som har hänt. Att de ser hur jag gör all för att fragglarna ska ha det så bra som möjligt och att jag verkligen anstränger mig för detta. Att barnens behov går först för mig.  Kommentarerna är många fler och från flera håll.

 

 
Visst bråkar de som hund och katt ibland. Och visst är jag skogstokig på dom emellanåt. Men Simone har helt rätt... Så länge vi har varandra..
 

En del av mig kan bli lite störd när jag får komplimanger för min föräldraförmåga. Kanske för att jag själv anser mig kompetent? Kanske för att jag inte är van vid komplimanger för detta, utan är mer van vid att mötas av misstänksamhet och avighet? Kanske för att jag anser att i stort sett allt jag gör och känner för fragglarna är det mest naturliga i världen och att det bara är så det ska vara helt enkelt? Kanske för att allt annat är otänkbart i mina ögon? Kanske för att jag helt enkelt tycker att det är så självklara saker att man inte ska behöva komplimanger för det? Kanske för att jag är så van vid att bli hackad på att jag har svårt att ta till mig när någon ger mig en komplimang?

Men så samtidigt… Fan så tacksam jag ändå är för just dessa kommentarer och observationer som personalen ändå gör. Dels så lyfter de ju faktiskt. Vem vill inte bli sedd för det man gör liksom? Sedd i och för nuet och inte dömas på gamla meriter som jag allt för ofta gör. Men också för att de visar att de ser oss för de vi faktiskt är och gör och inte bara går efter förutfattade meningar och gamla meriter!

Men för mig är det självklart! För mig är det självklart att för som för några år sen när vi gjorde ett kortare gästspel uppe i Sala gå upp klockan 06.00 en söndagsmorgon eftersom Simone hade påmint mig sent kvällen innan om att det var kalas på söndagen och att hon inte hade någon present… Det spelade inte mig någon större roll att det var 1-1,5 mil till närmaste affär och att jag behövde gå hela vägen i bitande vinterkyla. För mig är det självklart att jag knatar iväg för att lösa problemet. För mina fragglar likaså. De vet och litar på att om det finns en gnutta till möjlighet att genomföra så kommer mamma att fixa det. De vet att jag går till helvetet och tillbaka sjutton gånger om och dessutom med ett leende på läpparna eftersom jag gör det just för dom. Detta vet dom! Detta litar de blint på! Detta ska de kunna lita på för resten av sina liv!

 
Maxen när han tror han hamnat i himmelriket haha
 

För när det kommer till fragglarna så har jag inga gränser! När det kommer till fragglarna så är jag villig att göra allt och vad som helst. Jag skulle döda och dö vilken dag i veckan som helst för dom! Så vad gör väl det om jag får gå några mil? Och de vet att jag med lätthet gör detta och mer. Det är vad jag är till för ända sedan de föddes. Att göra allt jag kan för dom och försöka med ännu mer och jag tycker att det är självklart.

Att socialtjänsten dessutom får ta del av personalens observationer (och mer eller mindre får samma inblick och översyn som om vi bodde på ett utredningshem just nu) är heller inte fel med tanke på allt som väntar med skilsmässa och vårdnadstvist är absolut inte fel.

När man utreds stup i kvarten och ständigt ifrågasätts så är det faktiskt skönt ibland när de får så pass mycket insyn i vårt liv och vår relation att de ser allt och då inte bara backar utan de dessutom berömmer.

 

 
Går till helvetet och tillbaka sjutton gånger om dagen med ett leende om det betyder att fragglarna på något vis skulle ha någon fördel av det!

Jag bara måste få slå ett slag för världens bästa förening. En helt ideell förening som drivs av eldsjälar. Eldsjälar som finns dag och natt varje dag på året för sina medlemmar. Som kämpar för sina medlemmar och deras barn som om det vore deras egna. Kämpar som om det vore deras liv. Som skrattar med sina medlemmar. Som gråter, skäller och alltid finns där. Som ringer bara för att höra hur man mår. Som är vakna halva natten sittandes i telefon för att trösta, peppa eller bara prata en igenom en jobbig stund. Som alltid har jour. Som aldrig tar ledigt trots att de verkligen skulle behöva det.

En förening som inte borde behöva finnas… men tyvärr är så otroligt behövd!

Pappavarför

En förening med människor som slåss för barnen. Som kämpar sida vid sida med föräldrar som ensamma kämpar mot socialförvaltningar, som utsätts för umgängessabotage, som utsätts för myndigheternas maktmissbruk och skeva föräldrar. De står helt oberoende och alltid på barnens sida! De är grymma! De gör detta helt utan egen vinning. De gör detta vid sidan av sina egna arbeten och liv. De bjuder in, de bjuder hem, de gör ett helt otroligt jävla arbete!!   

Jag önskar att de inte behövdes. Jag önskar att inga barn någonsin behandlades som slagträ åt skeva föräldrar som inte har annat intresse i sina barn än för att komma åt den andre föräldern. Jag önskar att socialförvaltningar inte hade sett barn som en ekonomisk handelsvara. Jag önskar att de inte hade behövts någon jourtelefon. Jag önskar att… ja, jag önskar en hel jävla massa saker. Som att LVU skulle vara det absolut sista alternativet som myndigheterna använde sig utav. Önskar att de hade kunnat följa lagen och istället börja med alla andra fina små insatser som de ska göra men som mer eller mindre mest bara existerar på pappret och näst intill aldrig blir verklighet.

Jag önskar att det inte hade behövts en förening som pappavarför, men 8512 st medlemmar säger mig att de verkligen behövs.

Jag vet att jag har behövt dom. Behöver dom fortfarande. Går inte en dag just nu utan att jag pratar med dom. Ofta dessutom flera gånger om dagen. Vet inte vad jag hade gjort utan dom! De har gjort så otroligt mycket för mig! Ändå vet jag att det är en piss i Mississippi mot vad de gjort och gör för andra som behöver ännu mer än mig. Bara alla telefonsamtal och det engagemang som jag fått därifrån stärker och har räddat förståndet på mig mer än en gång.

De ringer socialförvaltningar, de är med på möten, de förmedlar advokatkontakter, de medlar, de står som en skyddsmur runt de barn som behöver dom. De är hjältar! De är helt jävla fucking otroliga! Inte nog med allt de gör, de betalar dessutom hur mycket som helst ur sin egen ficka då föreningens medlemsavgifter inte räcker till. Alla dagar i veckan under resten av mitt liv kommer jag att vara dom tacksamma! Tacksam för att föreningen som inte borde behövas ändå finns. Tacksam för att det finns människor som är villiga att offra sin tid, sin sinnesro, sina pengar och sin kunskap för andra och deras barn!

Men deras pengar räcker inte ens till en bråkdel av vad de skulle behöva göra. Så många gånger har jag sett när folk frågat på deras fb-sida om vart pengarna går. Jag kan ju bara berätta om den kostnaden som jag och fragglarna har utgjort. När vi stod på gatan och inte kunde gå hem. När vi skickades kors och tvärs mellan socialkontor och socialjourer. När fragglarna var så slutkörda (jag också för den delen) att de inte orkade fortsätta. Orkade inte släpa sina väskor fram och tillbaka i jakt på att få sätta sig ner en stund. Då klev pappavarför in. De tog in oss i sitt hem. In i sitt privatliv. De ordnade med ett hotell så att vi skulle vara trygga och säkra. De betalade för allt. De frågade hur fragglarna mådde. De frågade vad fragglarna gjorde. De brydde sig. Jag kommer alltid stå i tacksamhetsskuld!

Pappavarför

En förening som inte borde behövas men som är så inåtahelvete välbehövd i kampen mot socialtjänst och skeva föräldrar och annat patrask som skadar barnen!

 

Jag var betalande stödmedlem långt innan jag behövde dom, flera år faktiskt. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle behöva dom. Men kände så starkt att de behövdes. Kände hur jag hade önskat att de hade funnits när jag hade behövt dom. Så för någon annans skull, för någon annans barn ville jag ändå stötta. Nu kom det att bli så illa att jag faktiskt behövde dom själv. Och jag är så sjukt tacksam över att de finns! Jag trodde bara en förälder kunde kämpa så! Men de är alla som en lejonmamma som slåss för sitt barn! De går likt en förälder genom eld och vatten för barnen. De räddar föräldrar som hade gått under utan dom.

 

 
För alla gånger som moder justitia måste gråta blod finns de där för att rädda barnen som alltid tycks komma i kläm

 

För att hjälpa pappavarför att hjälpa andra så kan man antingen gå in på deras hemsida pappavarfor.se och donera via deras donationsknapp eller så kan man swisha valfritt belopp till nummer 123 290 95 21. Detta är en förening som är värda alla pengar i världen och där vart enda öre går direkt tillbaka till de medlemmar som desperat behöver deras hjälp.

Vem vet... Kanske är det du eller någon av dina kära som utan förvarning är i behov nästa gång... Ett litet bidrag, hur litet det än må vara gör stor skillnad om vi är tillräckligt många!

 

Denna vecka har varit lång! Fylld av tandvärk och tandläkarbesök för min del och med magproblem och besök på akuten för Simones del. Att mina besök hos tandläkaren ska ta slut känns avlägset men är grymt tacksam över att Simone äntligen mår bättre och att det verkar som att vi äntligen hittat rätt mediciner för henne och kommer att slippa fler ilfärder till akuten.

 

 
Min lilla snörpa

 

Saker som i normala fall är självklara, som att gå till tandläkaren, gå till läkaren eller något så enkelt som att hämta ut mediciner är inte så självklara och enkle när man lever skyddat och undangömt. Helt plötsligt står man ju i princip utan personnummer och utan personnummer kan man praktiskt taget inte fungera och leva i ett övervakarland som Sverige. Det innebär krångel med i stort sett allt. Men med hjälp av reservnummer (precis som asylsökande får och andra icke-svenska medborgare) så tar man sig långsamt fram genom en djungel av byråkrati och man hamnar lite utanför systemet. Man hamnar liksom på ett papper vid sidan om istället för att föras in i datorsystemet och journaler. Allt för att man inte ska kunna spåras. Självklart är vi tacksamma för det men samtidigt är det så tröttsamt! Tröttsamt att inte få leva och fungera som normalt. Samtidigt är det ett billigt pris att betala för att vi ska vara trygga och säkra.

Fragglarna är fruktansvärt besvikna på T som vägrar lämna ifrån sig deras hund på frivillig väg. Alla papper som ägarbevis, försäkringsbevis och självklart ansökan i sig är inlämnat till kronofogden som genast kunde konstatera att vi var de rättmätiga ägarna till Joppe och som kommer att hämta hunden åt oss. Men det finns en hake… T bor inte där han står skriven och för tillfället så är inte hans vistelseort känd för kronofogden som då så klart får svårt att hämta honom. Vi som hade förväntat oss att få hem hunden denna vecka verkar få vänta ett tag till. De sa något om att börja söka honom på arbetsplatsen om de inte kunde hitta honom på annat vis. Så vi har fortfarande hoppet uppe. Joppe kommer att få komma hem till sin familj och vår familj kommer att bli komplett. Vi måste bara ha lite tålamod…

Hela veckan har ju mer eller mindre bestått utav dåligt väder så trots att Maxen fått en tjock och varm vinteroverall så har vi inte kunnat vara ute någonting så det har varit något av en utmaning att hålla dem roade inomhus. Men allt går! Det är bara en fråga om hur mycket man vill det…

 

 
Simone poserar gärna i de nya kläderna hon fått av sin farmor och farfar
 

Jag har helt klart världens goaste lilla Dino här hemma. Maxen var eld och lågor efter att ha fått på sig sin nya lilla overall. Att han samtidigt fick en stor Dino att leka med gjorde inte hans lycka mindre direkt.

 

 
Min egna lilla Dinosaurie  

 

Vi har ju gemensamt gått igenom hur vi vill ha vår framtid och skrivit ner det i vårt framtidsblock. Och jag måste säga att det känns så jävla bra när jag ibland går och tittar igenom det. Framtiden känns ljus, hoppfull och välkomnande. Vi ser alla fram emot att ha ett ställe att rota oss på, där vi kan skapa minnen och drömmar tillsammans.

Jag har ju fått inse att många utav de som jag räknade som vänner är inte det. Inte mina vänner i alla fall. Med några få så måste jag väl ändå erkänna att det sved att upptäcka det, men de flesta kunde faktiskt kvitta.

Under en normal separation så kan jag tycka att gemensamma vänner inte ska behöva välja sida utan det är väl självklart att de ska fortsätta vara gemensamma vänner. Men detta är ingen normal separation! Detta gäller en man som har slagit mitt barn! Att han slagit mig är väl kanske inte illa nog, men han slog Didja!! Vi lever på flykt och göms av myndigheterna. Att då tro att man kan fortsätta att vara vän med oss båda är ju skevt. Det funkar inte! Det gör mig inget, var du vän med honom. Men tro för fan inte att du är min vän också!! I detta fallet är man helt enkelt tvungen att välja sida!

Dock är jag tacksam över de otroliga vänner som jag faktiskt har! Och de är både äkta och sanna! De finns i vått och tort!