Satte mig i gårkväll och började skriva. Efter att i det senaste inlägget lovat att det inte skulle bli fler uppehåll så blev det sedan istället det längsta uppehållet sedan jag började blogga tror jag.. Jag har haft svårt att få till det med tid och ro för att skriva så jag tänkte att det nog skulle bli något kortare inlägg om flytten eller så. Men så blev det inte. Jag började skriva vid 21.30 och nästa gång jag kollade på klockan så var den 04.10… Kan ju lugnt säga att det inte alls blev något kort. Det blev en smärre bok för fan! Jag tog en snabb titt på alla sidor jag hade skrivit och konstaterade att det där gick ju inte att lägga upp! Eftersom jag inte delar mina tankar och funderingar med någon så händer det att jag exploderar lite när jag äntligen sätter mig och får forma allt som är tyst och ljudlöst i mig till ord.

 

 
Kevin poserar för sin nya idol mäkta stolt över att nu vara den nya ägaren till T's svärd.
 

Flytten.. Resan gick relativt smärtfritt med inte alltför mycket tjafs (hmm undrar om vår chaufför tyckte desamma efter att ha lyssnat på Maxens illvrål under de första 2 timmarna) mellan fragglarna, även om det var långt och mot slutet så blev det väl lite värre. Väl framme i den nya lägenheten så bröt Didja nästan ihop. Skulle vi bo här?!? Ja, det är ju inte riktigt vad mina fragglar är vana vid haha stackars små fragglar Aldrig hade väl jag för en sekund trott att mina fragglar levt i skyddad verkstad under sin uppväxt men det har de visst på sätt och vis upptäckte jag nu.

 

 
Två pojkar som väntat tålmodigt för att få komma in på ikeas lekland medan jag njöt av shoppingen
 

Skolan hade jag kontaktat redan innan vi flyttade så det mesta var klart redan när vi kom. Kevin var den som fick vänta längst på skola men även det löste sig till slut, så T kan stoppa upp sin underskrift någonstans för nu gick de tydligen på skolplikten och barnets bästa (sen finns ju även soc runt hörnet som backar upp med sina underskrifter istället vid ev. behov)  istället för att haka upp sig på att de måste ha båda vårdnadshavarnas underskrifter. Och där kände jag bitterheten sticka till i mig igen... Hur fan är man funtad när man aktivt förhindrar sitt barn från att gå i skolan..? Men nu gör jag vad jag kan för att se det från den ljusa sidan och konstaterar att det faller tillbaka på honom själv i längden. Till min stora lättnad så rent akademiskt, verkar alla fragglarna klara sig ganska bra i skolan med tanke på hur mycket de har missat. Till och med fått beröm för mitt skolarbete med dom och fick höra saker som att utan mitt jobb med dom och deras skolarbete så hade de inte alls gått lika smärtfritt. Tjohooo!!! En väldigt självbelåten mamma som åkte hem från det skolmötet kan jag ju lätt påstå. Nu kommer även fritids igång idag, mellanfragglarna har skaffat sig en drös med vänner i kvarteret och Didja njuter av att ha en del av sin rörelsefrihet åter. Världens bästa morfar har självklart hunnit vara här och stillat vår längtan efter honom. Vårdkontakter börjar lösa sig och vi har nu fått ihop i stort sett nästan alla de tider som vi saknat. Och jag har varit tillbaka hos bröstsköterskan så nu är det tester och röntgen för hela slanten.  Nästan som ett normalt liv ju…

 

 
Jag och Maxen är och hälsar på hästarna men kylan fick oss att hoppa över lekplatsen 
 

Just nu så är jag en flitig besökare på öppna förskolan så att även Maxen ska få sig lite social samvaro och se något annat än bara mig hela dagarna medan de stora är i skolan. Det har inneburit mycket barnvagnskörning och jag kvarstår vid mitt första intryck och är verkligen riktigt nöjd med vagnen! Den var värd varje krona! Efter skolan har det varit allt från skridskoåkning till museum och vi har haft riktigt trevligt tillsammans. Fragglarnas städ och köksintresse dog i stort sett så fort vi kom hit och de fick syn på grannbarnen haha Ja säg den lycka som varar… Första snön har fallit för i år och mina fragglar var helt lyriska när de jagade upp mig ur sängen bara för att jag var ”tvungen” att se det. Jag försökte förklara för dom att jag sett första snön typ sådär 38 gånger med denna, och även om jag inte kommer ihåg alla gånger så har de i stort sett alltid sett likadant ut. Vitt, kallt och halt. Snö är vackert på bild men jag kan lätt avstå från att befinna mig i den. Men de sket fullständigt i mig och mitt sura morgonmuttrande om kyla och snö och babblade glatt på om hur underbart det var… Och pepparkakshusen är ihopsatta och klara redan i november i år. Idag väntar en lunchdate som efteråt ska vidare till leklandet med Maxen medan jag drar runt på stan i all underbar rea. Var länge sen som jag hade känslan av ÄNTLIGEN FREDAG och det känns helt otroligt bra!

 

 
Ja man måste ju se så att det kommer något när man klämmer på tuben. Maxen hittade några sista pepparkakor som bara måste dekoreras mellan pyjamas och tandborstning haha
 
 
 

Sedan jag skrev sist har det som jag nämnde varit mycket funderingar och känslor. Känner mig splittrad. Funkar inte riktigt som jag är van vid att göra. Så mycket motstridiga känslor. Känner mig stressad. Känner mig stressad av att inte få leva ordentligt. Känner mig stressad av att längta efter att få sätta våra planer och drömmar i verket och leva ”på riktigt” igen. En hel del oro för hur fragglarna mår efter allt som varit. Hur de kommer att må i framtiden. (Samtalskontakt för fragglarna är på g och jag förväntar mig att det kommer igång ganska så snart vilket känns bra även om det inte botar all min oro) Så mycket känslor och tankar hela tiden. Så mycket som händer samtidigt som vi står stilla och trampar vatten och inte kommer någonvart. Så mycket ilska, sorg och så var det ju återigen det där med alla dessa jävla tankar.

 

 
Hur mycket fick inte detta det att vända sig i munnen då? Och rummet var fullt av det s.k. ätbara snusket    
 
 
 

Men jag antar att det bara är att fortsätta att bita ihop och hålla ut. Inte lång tid kvar. Och som tur är så finns det ju faktiskt en del nyfunna guldkorn i min tillvaro som kommer att underlätta även om de också bidrar till en del ytterligare funderingar. 

Ojdå, kollade igenom mitt inlägg här nu och det är väl bara inse att det är både mycket och rörigt i skallen på mig just nu...

 

Att inte kunna skriva precis vad jag känner för och när jag känner för det är jobbigt som fan! Att hela tiden se till att aldrig avslöja sådant som vi ska göra framåt för då finns chansen att jag röjer vart vi kommer att vara. Att alltid tänka på att det måste gå någon eller några dagar innan jag lägger upp någonting för att ingen ska kunna kolla vart vi precis har varit är skit!

Det gör det så jävla svårt att skriva. Jag har hur många utkast som helst som aldrig blir upplagda. Normalt hade varit att jag för några dagar sen hade skrivit om att Maxen fick åka ambulans till sjukhuset. Men istället skriver jag om det först idag. Normalt hade varit att jag hade skrivit om dålig säkerhet och brist på tippskydd på spisen här i ”Sveriges säkraste hus”, vilket för att göra en lång historia kort innebar att Maxen fick hela spisen över sig… En ambulansfärd senare så fick vi konstaterat att han skulle överleva utan andra men än minnet av en hjärnskakning och blotta förskräckelsen för vad som hade kunnat hända.  

 

 
En väldigt uppskrämd Maxen som inte alls uppskattar sin amulansfärd då han tyckte att det skakade otäckt
 
 
Och när inte sjukhuset har mer leksaker så kan man alltid roa sig med att leka bäver med tidningen som mamma försökte läsa...

  

Vi var iväg till läkare i veckan för att fixa med allt från provtagningar och receptförnyelser till remisser. Efteråt var ”vår tant” vänlig och hade som förslag att vi skulle åka förbi en klädaffär i närheten så att tjejerna kunde få kolla på jackor. Dock var det inte förankrat hos resten av personalstyrkan att vi skulle vara iväg så länge så jag hoppas inte att hon fick någon skit för det. Nu hittade vi inga jackor tyvärr utan utbudet bestod mest utav den tunna varianten av bombarjackor så vi får leta vidare.

Måste ju säga att jag är rätt tacksam över att vi har henne. Hon var ju tänkt som någon slags avlastning och som skulle hjälpa till att stimulera fragglarna och hjälpa mig att leka skola. Men hon har istället blivit någon slags chaufför/alltiallo som kör oss på de få vårdbesök som vi lyckats få till. Men som sagt jag är tacksam för att vi har henne. Utan henne så hade vi nog inte kommit iväg på det ens. Dessutom så är hon aldrig omöjlig! Det var tack vare henne som jag lyckades få göra en avstickare och komma iväg och köpt mig min skrivare bland annat.

 

 
Maxen var nöjd med att ha fått en godisnapp när vi var iväg... Han och de andra fragglarna tyckte att den var helt otroligt rolig... Själv har jag väl kanske ingen humor helt enkelt för jag tycker att det ser hemskt ut haha

 

Ytterligare någon dag senare var det dags för hab och även då blev det en avstickare. Som tur var hittade vi jackor denna gången och båda tjejerna kan nu gå ut utan att köra lager på lager med sina tröjor för att inte frysa. Även denna gången var det vår tant som låg bakom möjligheten att komma förbi en affär. Nu saknas bara jacka till en väldigt frusen mamma och lite varmare skor till fragglarna. Vantar skulle inte skada att införskaffa heller.

 

 
En nöjd fraggel poserar i sin nya jacka framför kom-i-håg väggen. Lite överallt och varstans kan man hitta lite olika kom ihåg och tips- lappar här hemma just nu haha

 

Det blev även ett stopp på McDonalds där det blev som alltid när vi är ute någonstans. Jag själv är så van att jag knappt tänker på det. Jag själv är så nöjd och stolt över att vi över huvudtaget ens kan gå på McDonalds att jag inte ser det andra ser. Det andra ser är barn som beter sig som om de vore uppfostrade utav vargar ute i vildmarken och aldrig någonsin suttit vid ett bord och ätit innan. Jag ser hur vissa tittar och kan nästan höra deras tankar. Hur de anser att mina barn är de mest ouppfostrade på denna jord… Hur de suckar och tittar på varandra när jag ger Max och Kevin min mobil i hopp om att de ska kunna få några sekunders ro och kanske kunna få i sig i alla fall lite av maten. För jag ger mina fragglar mobilen ofta. Och ofta har jag med mig Maxens Ipad när vi är iväg så att de ska slippa bråka om mobilen. Eller så offrar Didja sig och lånar ut sin mobil. Simone har ju alltid sin mobil med sig och så länge hon och övriga fragglar har dom så funkar det rätt bra. De får oftast i sig lite mat. De kan stänga ute omvärlden som med sitt buller och brus stör dom så. Jag och Didja pustar ut och njuter av att alla kan sitta lugnt och stilla… med Ipad och mobiler förvisso men ändå.

Samma är det hemma. De sitter lugnt och fint i soffan, de leker tillsammans, de gör sina skoluppgifter i lugn och ro. Men så fort det kommer fler så funkar det inte. Maxen sitter så lugnt och fint och äter men minsta lilla störmoment (som att det ringer på dörren) så är den måltiden över.

 

 
Men så illa kan det väl ändå inte vara med att ha mamma som lärare eftersom de helt frivilligt och på eget bevåg sätter sig med skolpapper och äter sitt lördagsgodis... Helt stilla och lugnt då vi var helt själva utan några störmoment

 

I mina ögon är problemet inte hos fragglarna utan hos resten av världen. Resten av världen som stör. Resten av världen som inte kan acceptera fragglarna som fragglarna är helt enkelt. Det är så jävla lätt för utomstående att tycka och tänka… Kanske hade saker och ting varit annorlunda om resten av världen istället hade kunnat se fragglarna som de är och acceptera att det finns handikapp som inte alltid syns men som ibland märks desto mer just därför. För resten av världen tar en titt på fragglarna och förväntar sig en sak och när de får en annan så blir det fel. Vilket fragglarna känner av och blir ännu värre. Dessutom känner de sig misslyckade som inte klarar av att leva upp till resten av världens förväntningar på dom.

Så det är väl bara att konstatera att jag kommer att fortsätta att vara världens sämsta mamma i andras ögon och fortsätta att ge mina barn mobiler och paddor i tid och otid. Varför? För att då fungerar mina fragglar!!  

För övrigt så har veckan med vår avslutning i hemkunskap gått över förväntan. Fragglarna har lagat mat, skött diskmaskinen, skrivit matsedlar och inhandlingslistor. De har fått lära sig att tyda tvättrådslapparna och även skött tvätten. Vi har pratat om miljöförstöringar och poängen med att sopp och källsortera. Frågan om matsvinn har varit ett hett ämne och just denna veckan har vi nog haft minimalt med sopor till komposten. Jag kan inte annat än att stolt påstå att jag är både imponerad och stolt över mina fragglar!!

 

 
Det är asläskigt att bara stå vid sidan av när fragglarna använder både knivar och spisar...
 
 
Stor kniv och små fingrar känns instinktivt som en farlig kombo men han är så försiktig så...
 
 
Korvstroganoff  och ris blev det när Kevin valde dag
 
 
 
 

Nu hoppas vi bara på att det snart ska komma en riktig lärare som kan hjälpa fragglarna (innan fragglarna inser att mamman inte alls är så världsbäst som de trodde haha)

Idag ska vi tapetsera vidare med nästa projekt. Bokstäverna får självklart sitta kvar så nu ska jag bara leta upp ett bra ställe för vår kommande världskarta och självklart en stor Sverige karta som fragglarna själva har gjort.

 

 
Inte riktigt som jag brukar pryda mina väggar men det fyller helt klart sin funktion

 

Stämningen har helt klart varit lite tryckt här på boendet. Personalen på har helt klart hållit sig på sin kant och det är vårt att tolka det annorlunda än att de undviker oss. Det har inkommit en anmälan på boendet och vid en inspektion ville de prata med barn som bodde här. Didja blev den utvalda. Nu är ju Didja inte den som är den och är allt annat än konflikträdd så hon hade sagt precis vad hon tyckte och hur hon upplevde saker och ting. De vart nog lite mer än vad de hade räknat med för de kallade in mig efteråt och ville kolla med mig också. Nu är jag inte konflikträdd men samtidigt så känns det väl aldrig bra att ”bita den hand som föder en”… Detta påpekade jag för de två kvinnorna som satt redo med block och penna för att anteckna de ev. fel och brister som jag skulle peka ut.

 

Samtidigt så kände jag att jag hade ju faktiskt påtalat de brister jag är obekväm med för både socialtjänst och på boendet så jag tänkte att kanske var det just därför som vi blev tillfrågade. För det var ju faktiskt personalen som kom och frågade om de kunde få låna något av barnen för ett samtal. Och inte bad jag heller om något samtal utan jag blev ombedd.

 

De frågade en hel del. Och jag berättade. Jag berättade om sekretessbrott från personalens sida. Vilket jag styrkte genom att jag b.la kunde berätta på tok för mycket om boende här som jag aldrig ens träffat. Jag berättade om några episoder där Kevin kommit till personal och mig och berättat udda saker om viss personal. Jag berättade om att fragglarna är osäkra och uttrycker rädsla för samma personal. Jag berättade om vårdkontakter som inte fungerar. Jag berättade om akuta och livsnödvändiga mediciner som utlovats för Maxens del men som vi sedan fick vänta runt 10 dagar på. Jag berättade om brist på skolgång för fragglarna. Jag berättade… ja en hel del av vad jag upplever och hur jag känner här. Om en extremt stimuli fattig miljö för fragglarna och hur jag gör vad jag kan för att ordna med egna uppgifter som jag hittar på nätet för att både sysselsätta dom och samtidigt försöka lära dom något och se till att de inte kommer allt för mycket efter i skolan.

Så idag har vi inte känt oss direkt poppis kan jag lova. Soc ringde på förmiddagen för att de i sin tur fått ett samtal från de två kvinnorna med sina block. De undrade över en del som jag berättat. Så jag sa lite uppgivet att detta inte borde vara något nytt för dom. Det mesta hade jag ju berättat om. Men jag slutade gnälla över boendet efter ett tag eftersom det inte gjorde någon skillnad. När jag gnällde så agerade de (wow, inget jag är van vid faktiskt men det måste jag ändå säga att de gjorde, vilket både förvånade och gladde mig) genom att ringa upp ansvarig och för klagomålen vidare. Som jag uppfattade det så blev de lovade guld och gröna skogar av den ansvariga som sedan inte kunde leva upp till sina löften och inte mycket hände trots deras ansträngningar. Som jag upplever det och ur min synvinkel så har de åtagit sig ett uppdrag de inte riktigt klarar av att genomföra men istället för att antingen tillstå att det är över deras förmåga och avsäga (?) sig uppdraget eller alternativt göra de förändringar som skulle krävas så görs så lite som möjligt. Svårt att inte få ekonomiska tankar… Har det med ekonomisk vinning att göra? Eller handlar det bara om en felplacerad stolthet där man inte vill erkänna när man tagit sig vatten över huvudet?

 

 

Så jag slutade att gnälla efter ett tag. Jag har 4 fragglar att lägga min ork och min energi på istället för att slösa den på att stånga huvudet in i en vägg. Inte för att soc inte tog till sig mina klagomål men utan för att det likt förbannat inte hände så mycket som förändrade något. Sista veckan har det hänt lite vad det gäller vårdbiten. Men så är det också först nu som de faktiskt satt sig och ens börjat ringa runt till alla de ställen vi behöver besöka. Mycket här händer först efter att man tjatat och ställt till besvär om det. Är man ”tyst och snäll” så händer ingenting. Det märkte jag ganska snabbt efter att ingenting som var sagt blev av.

 

Många samtal har det blivit till bästa C där jag svurit, spottat och näst intill skrikit ur mig min frustration över att jag pga. boendet och de restriktioner våra liv har fått inte kunnat ge mig själv och fragglarna det jag anser att är grundläggande omvårdnad i olika former.

 

Soc skulle i alla fall diskutera detta lite och sedan återkomma till mig under dagen. Sent på eftermiddagen så kom ett meddelande från dom där de skrev att de pratat både sinsemellan och med ansvarig på boendet och skulle återkomma till mig under morgondagen med mer information för de hade inte tid att prata idag. Genast började jag självklart att analysera sönder deras meddelande men så klart till absolut ingen nytta. För deras meddelande avslöjade ju faktiskt ingenting så det är väl bara att inse att det bara är att vänta tills imorgon när de ringer.

 

Men eftersom jag var öppen och ärlig med både tankar och känslor mot de två kvinnorna med sina block och att all personal plötsligt försvann så undrar jag… Hur oavsiktligt eller intet illa menande det än må vara så… Vad händer när man biter den hand som föder en?