Helt ärligt så pallar jag helt enkelt bara inte ibland. Idag har varit en sån dag då allt bara rasar. Men för att få behålla mitt förstånd (det lilla jag har haha) så bara vägrade jag att ta in all skit för en stund och gick ut och njöt av mina två yngsta killar i familjen idag. Maxen och Joppe. Svårt att sära på dessa två. De är som ler och långhalm. De delar allt, bråkar, leker och busar. De är så otroligt söta med varandra! 
 
 
Denne pojks lycka när han faktiskt får gå ut och hålla i kopplet är helt otrolig
 
 
Denna tyckte pojkarna att de skulle ha med sig hem och de gjorde en del tappra försök med att lyckas
 
 
Dock fick de ge upp till slut och istället åt de lite gräs.. Ja båda två tills jag hann fram för att informera både pojk och hund om att vi hade mycket bättre saker att tugga på hemma om de kunde vara så vänliga att inte äta upp kossornas kommande bete...
 
 
När det sedan var dags för "badet" så skulle de självklart i båda två i den lille plastisen... Även om de faktiskt såg ut att fundera på om och hur det skulle vara möjligt haha
 
 

14 april 2017

Lycka!

Allmänt Max

 
Sann lycka hos Maxen när mamma äntligen låter en gå ut med hunden "helt själv"
 
 
Även om hunden verkade undra vad fasiken vi pysslade med...
 
 

Ja, bitterheten flödar just nu… Det är fan nog nu!! All jävulskap kan fan gå och drabba någon annan en stund. Det har varit så mycket så vi har inte ens hunnit (kanske tur det) att fundera över det som barnmottagningen ringde för att säga i fredags. Att Maxens prover kommit tillbaka och de visade på en svår infektion kunde vi ha räknat ut själva. Men de sa även att de skickat en akutremiss till kardiologen för läkaren hade hört något på hjärtat som hon inte gillade och som behövdes kollas upp. Genast börjar bitterheten igen.. ja men så jävla bra då att hon såg till att Maxens hjärtstartare och POX-maskin ligger på soptippen nu då!

 

 
Ungefär så känns det... gånger tre miljoner...

Vi har ju faktiskt använt hjärtstartaren innan.. Hua, det var hemskt! Alla gånger med hans hjärtstopp har varit fruktansvärda!! Och hon utsätter oss för risken att vara utan vår hjärtstartare samtidigt som vi får besked om att hans hjärta ev. inte är ok…

Arg och så jävla bitter!

Detta fick jag skickat till mig, när hon höll på att fylla förrådet, med kommentaren om att detta bara var första vändan.. nu var det bara typ fyra vändor kvar... Förstår mig inte på människan... Vi har ingenting kvar! Hon har verkligen tagit allt vi ägde ifrån oss..!
 
Min bitterhet växer i takt med hur jag ser att mina barn ingenting har medan hennes barn leker med våra saker!!! 

Så nu hoppas jag att vi får en snabb tid till kardiologen, få till alla undersökningar som behöver göras så att han lätt och enkelt kan informera oss om att det var falskt alarm och vi kan få pusta ut i alla fall på en punkt. Fan! Det börjar änna bli rätt fullt i glaset med skit nu så det är bäst att det inte kommer mer för då rinner skiten över!! 

Vi har varit så inställda på att vi snart skulle få återse alla våra saker att det är svårt att faktiskt greppa att allt är borta. Alla minnessaker som gör ett hem till ett hem är borta för alltid. Försöker fortfarande greppa hur fan hon kunde göra så här mot oss. Känns overkligt. Efter att ha förlorat så mycket i branden hemma så var vi så otroligt glada ändå över allt som gick att rädda. Vet inte hur många timmar jag la ner på att sitta och tvätta och torka av sak för sak. Så lycklig över att det ändå gick att rädda även om det kanske aldrig mer skulle lukta som vanligt utan röklukten satt starkt på vissa saker.

Nu är allt borta! Hon kostade oss verkligen allt! Hon som kom förbi med sitt falska leende varje dag har sedan jag upptäckte hennes alla stölder och förskingring lyst med sin frånvaro. Knäpptyst från hennes håll. Finns väl inte så mycket att säga heller men ändå. Någonting?! En ursäkt kommer hon inte långt med men tycker att hon borde kräla runt på alla fyra och böna och be om den ändå. Eller är hon upptagen med att se när hennes dotter leker med mina barns uteleksaker? Kanske är min tv som hon tittar på för spännande att stängas av? Eller är det att hon inte orkar ta av sig mina smycken innan hon går ut eftersom jag kanske sliter dom av henne om jag ser det? 

 

 

Försöker in i det längsta att hålla mig lugn.. Går sisådär.. Försöker att framana bilderna av palmer och sol för att försöka mota bort mörkret som hotar att ta över mitt inre..