Något jag har förstått är att jag liksom inte får klaga på någon när jag skriver här. Inte utan att det blir livat i alla fall. Inte för att det spelar så stor roll eftersom jag kommer fortsätta att skriva precis vad jag vill. Kanske inte märks här men det märks i mitt liv på ett eller annat sätt när människor runt mig stör sig på vad jag skriver. Som när jag berättade om hur jag och barnen upplevde dagarna hos min svärmor vid vårt senaste besök. Det var inte alls populärt! Och det kan jag väl kanske förstå men samtidigt så är det väl bara att ta eller? Jag menar, det var så vi upplevde det! Det var så hon fick oss att känna med både sina ord och sitt sätt att vara mot oss. Det fick oss att konstatera att vi aldrig någonsin kommer att vilja ha någon fortsatt kontakt, oavsett hur sjuk eller illa däran hon än må vara. För helt ärligt så bryr jag mig inte! Såra mig är en sak, jag överlever och kommer inte att ta någon större skada utav det. Men hon sårade barnen och det kan jag varken glömma eller förlåta. Så nej, vi lär inte ens dyka upp på hennes begravning. Har absolut inget till övers för varken svärmor eller svägerska efter den helgen. Och det har inte barnen heller tyvärr vilket för mig innebär att de verkligen tog illa vid sig under helgen ifråga.

Men hur kommer det sig att jag alltid ska behöva stå till svars för de jag gör eller säger fel medan andra inte ens ska behöva så mycket som att be om ursäkt? Nope, ställer liksom inte upp på det längre. Trött på att förminska mig själv hela tiden. Nope, tänker stå stolt, stark och med rak rygg! Med vetskapen om att jag faktiskt är bättre..!

Men det finns fler som retar sig på vad jag skriver. Min pappa exempelvis. Han som skämdes så mycket över mig att han tog bort mig som vän på facebook och dessutom blockade mig. Detta fick jag ju en förklaring på.. Den lydde som så att han tydligen fick så många kommentarer och frågor från jobbarkompisar om mig att han tyckte att det blev för jobbigt. Nu säger inte jag att det inte är så, för jag om någon vet precis hur mycket folk ibland kan snoka och gotta sig i andras elände. Men samtidigt kan jag väl känna att jag är hans dotter..! Varför försvarar han mig inte då? Inte att han ska försvara all skit jag ställt till med i livet, men jag är väl ändå mer än bara skiten jag har gjort eller? Men i min desperation att få tillhöra och känna släktskap så valde jag att säga att jag förstod och sa inget mer. Men så efter i somras så blev det så plågsamt tydligt för mig att jag inte alls tillhörde och det gjorde förbannat ont att vara tvungen att erkänna det för mig själv. Jag har ju ganska stor släkt på min pappas sida och han är min enda länk till dom och även om jag inte har kontakt med dom så har det varit svårt för mig att släppa hoppet. Men men..

Min pappa har i alla fall sent om länge kommenterat ett inlägg där jag skrev om när vi träffades i somras och vi har uppenbarligen helt skilda uppfattningar om hur det hade gått till. Men om han, du eller någon annan har missat det så är detta min blogg och jag skriver utifrån min synvinkel. Sen kan jag väl erkänna att jag blev både lite ledsen och besviken över att han aldrig hörde av sig efter att vi träffades och jag bad om hjälp. Han skickade aldrig något meddelande, han ringde aldrig. Han frågade inte om vi löste det, hur vi mådde, eller bara hörde av sig för att fråga hur vi hade det. Utan han skrev ett par kommentarer på min blogg när någon påpekat för honom att jag skrivit om honom…  

Det varken min svärmor, svägerska eller pappa förstår, är att detta är min sida! Det är mitt andningshål! Jag skriver om mina upplevelser! Jag beskriver mina känslor! Men de anser mig vara en lögnare för att jag skriver hur jag känner, tycker, tänker och framför allt upplever saker och händelser för att de inte passar med hur de säger sig ha upplevt samma händelse. Jag säger inte att min sanning alltid är den universala men det är min sanning och den är utan modifikation! Den är utan efterhandskonstruktion. Den är ärlig men den är utifrån min synvinkel och hur jag känner. Men den är inte ok tydligen. Eller är den ok bara jag inte skriver om den? Eller är det kanske även deras sanning men de vill inte läsa om den? Jag vet inte och jag orkar faktiskt inte bry mig längre.

Jag vill höra till.. Jag vill ha släkt… Jag vill att mina barn ska få ha mor och far föräldrar.. Jag vill inte att det bara ska vara vi som firar när barnen fyller år.. Jag vill inte dö i cancer och vara helt ensam.. Jag vill inte ha en tom begravning.. Jag vill ge mina barn allt bra och fint som jag fick uppleva som barn med familj och släkt… Men jag kan inte och det är inte så mycket jag kan göra åt det tyvärr. Jag försöker att inte tänka så mycket på det och istället försöka se de vi faktiskt har. De flesta som vi har är faktiskt inte är släkt eller har några familjeband till oss utan faktiskt har valt att ha oss i sina liv. Det betyder mycket! Väldigt mycket! Mer än jag kan beskriva i ord faktiskt!  

Det senaste året har förändrat mycket hos mig och jag orkar inte längre ödsla energi på oviktiga saker eller på människor som inte sätter värde på mig. Jag har varken ork, tid eller lust att engagera mig i trivialt skitsnack! Har sett för mycket. Har känt för mycket. Det är liksom inte värt det längre. Har så många bättre ställen att lägga min energi på än på människor som ännu inte förstått vad som är viktigt här i livet..!

Men att säga/skriva vad jag tycker och tänker, att berätta om hur jag upplever någon eller något... Det kommer jag att fortsätta med så fuck off alla ni som inte kan bete er som folk och sen inte kan stå för det!!!