Besviken som fan just nu. På mig själv. På folk som inte ställer upp. På hela jävla skiten till liv som aldrig blir som jag vill och planerar. Men allra mest på mig själv. Jag skulle ha åkt iväg i helgen. En hel helg bara för mig. En medlemsträff på ett nyöppnat hotell… En hel helg utan fragglar och allt som kommer med att ha 4 fragglar helt själv på heltid när man samtidigt har en massa annat som tar ens tid, energi och uppmärksamhet och försöker bli fri från sin cancer och på något sätt försöker bygga upp ett nytt liv och tillvaro… Att sova ensam utan fragglar i sängen som alltid ska slåss, sparkas och skallas i sömnen. Att bli bjuden på mat och underhållning. Workshops och intressanta människor. VUXNA MÄNNISKOR..! Inga blöjor, inga olyckor. En egoisthelg med fluffigt hotelltäcke. Gnäll, pip och tjafs skulle vara förträngt och utestängt. Mobilen skulle sättas på flygplansläge och jag skulle inta spa avdelningen… 


(null)

Utflykt med en trött och sliten mamma samt en väldigt långhårig pojk med taskig mössfrisyr 


Men istället så insåg jag efter att ha pratat med en av de två som skulle vara fraggelvakter tillsammans, att han totalt glömt bort sitt löfte och vilken helg det är nu. Han hade bundit upp sig på annat. Som var viktigt för honom. När jag nämnde helgen så vart han klämd. Så jag backade. Istället för att stå på mig och hålla honom till sitt löfte eftersom detta faktiskt är viktigt för mig så lät jag honom tro att det inte var någon fara och att jag skulle lösa det på annat vis. Men vi visste båda att det var lögn och att mitt enda alternativ skulle vara att avboka. För jag har liksom inte tillgång till fraggelvakt hur som helst. Detta var ju en på miljonen från första början att jag lyckades lösa det. Så när jag några dagar senare pratade med fraggelvakt nummer två och han inte nämnde den kommande helgen så valde jag att inte göra det heller. Han ställer alltid upp till 370 % men han klarar inte alla 4 fragglar samtidigt så det kändes meningslöst att ens säga något. Han skulle knyta knut på sig själv om han trodde att det skulle underlätta min tillvaro. Älskade morfar!! Utan dig hade jag drunknat för länge sen!! 

Besvikelsen på mig själv är enorm just nu. Varför gör jag så? Varför låter jag alltid andras gå före mitt? Någon gång ibland så måste det väl vara min tur eller? Men jag viker mig. Varje gång. Vill inte att det ska komma till att jag och mitt blir medvetet bortvalt av den andre så jag gör det själv..? Till vilken nytta? Jo visst kan jag väl förstå till vilken nytta på så vis att det är för att skydda mig själv för på så vis blir jag inte bortvald och därmed inte sårad. Och detta pga. alla gånger som det hänt innan... Men om jag nu är medveten om det. Och jag blir ju ändå sårad, bara utav mig själv istället vilket borde vara värre. 

Nä, jag tror att det är dags att börja inse mitt eget värde och ställa högre krav på mig själv om hur jag ska kunna kräva att jag behandlas och bemöts av människor. För att förringa sig själv är inte hur jag vill vara. Jag är inte mindre viktig. Det jag har att göra är inte mindre viktigt. Mitt arbete är inte mindre viktigt. Ändå inte bara tillåter jag vissa människor i min omgivning att tänka på mig så utan jag dessutom främjar och underlättar det??? 

Hur kommer det sig att insikt inte per automatik leder till förändring? Va enkelt det hade varit då. För insikt har jag. Nu ska jag bara se om jag har modet att förändra och våga stå för mitt eget värde. Lättare sagt än gjort…  
Våren och solen har visat sig runtom i landet det senaste och självklart var Kevin först i kön på att få ta ut sin cykel. Han cyklade högt, lågt och överallt. Inte det lättaste att hålla koll på den fraggeln det är en sak som är säker. Men så en kväll så kom han in utan sin cykel. Men vart fan e cykeln då? Jo, den hade en annan jämnårig kille snott. Helt otroligt. Ungar som robbar varandra på cyklar… MEDAN DE ANVÄNDS!? Så fel och skevt i min värld. Eftersom jag satt men min sjuka minifraggel och det bara gällde småbarn så bad jag den hormonstinna spottkobran (tyckte att det kunde vara rätt åt cykeltjuven att han skulle få höra henne gapa och skrika – jag slapp ju ) med pojkvän och deras kompis att gå dit för att hämta hem cykeln. Det tar nästan två timmar innan de kommer tillbaka. Under denna tid tillkallas även polis då det uppstår ett visst tumult mellan tonåringarna och de vuxna (!) i familjen efter att de sagt att de inte kommer att släppa cykeln och att den nu är deras. 

(null)

Lyckan förra sommaren när han fick sin cykel gick inte att ta miste på... 

Men höjden av alla skämt måste nog ändå vara att polisen lät cykelfanskapet bli kvar i deras ägo. För att få tillbaka den så skulle jag enligt deras direktiv åka till polishuset och göra en anmälan och då uppge att jag misstänkte att dessa har cykeln. Helt jävla otroligt!! Finders keepers? Trodde inte just det uttrycket skulle ha något direkt stöd i lagen men så verkar det för mig just nu. Eller är det som vanligt ingen som fucking bryr sig bara för att det är jag? Åh så jävla trött jag börjar bli på det. Men det spelade ingen större roll. För trots att även andra har varit förbi och påtalat att det är dags för cykelhelvetet att komma hem igen så har de vägrat släppa cykeln. Vid ett par tillfällen har detta dessutom skett rent bokstavligt om jag har förstått det hela rätt. Men det gick i alla fall några dagar sedan cykel försvann när jag plötsligt hör Kevin vråla mamma på utsidan. Jag gick ut på balkongen och kunde inte mer än att konstatera att där kom min lintottsfraggel cyklande som ett jihuu i uppförsbacken. Strax därefter så ställdes cykeln undan i tryggt förvar. Självklart kom frågan… Hur faan fick du fatt på cykeln?? Jo, tydligen hade cykeltjuvsungen varit ute och cyklat på den och tja… vad kan jag säga annat än att ibland får man skylla sig själv… 

Känslan när man blir kontaktad av en person som suttit i publiken under en av mina föreläsningar bara för att de älskade ens sätt att prata och vill höra mer… WOW hur mallig vart inte jag efter det samtalet då? Nu ska jag inte gå händelserna i förväg och försöka att inte avslöja allt för mycket men denna personen representerade en större grupp och skulle vilja ha mig till en föreläsning. Oj!

Dessutom var villkoren bättre än vad jag som nybörjare är van vid. Tillgång till ett visst antal biljetter, ett bra arvode och helt fria tyglar om vad jag vill prata om. Det enda var att det skulle handla om att resa sig upp efter att man har slagits till backen. Om att gå vidare i livet oavsett vad.

Det kändes så stort så bröstet höll på att spricka på mig när vi hade lagt på. Helt otroligt! Så mycket beröm och snälla ord på en och samma gång! Blev nog en sisådär 20 cm längre under vårt samtal på en halv timme. Vi bokade in en tid för en lunch då vi ska gå igenom allt lite mer noggrant. Så spännande och nervöst att jag kedjerökt och springer omkring här hemma utan att veta riktigt vad jag ska ta mig för. Klarar jag detta? Och vad ska jag prata om iså fall? Finns ju en hel del att välja på. Men vad blir bäst? Vad passar bäst? Vad klarar jag bäst? Många tankar blev det nu.  

Allt detta bara för att en person tyckte om mitt sätt att prata och vara på. Ord som karismatisk och stark upprepades flera gånger av den personen i den andra änden.

 

Men hur glad jag än blir och även om arvodet var högre än vad jag är van vid så funderar jag… Skulle jag kunna… Tänk om jag… hmmmm

 

Som det är nu så blir jag inbokad till olika ställen för att föreläsa om något utav de områden som jag har erfarenheter ifrån och jag får en liten peng för besväret om jag har tur. Första gången så föreläste jag för ingenting. Eller jo, de stod för alla kostnader som resa, boende och mat.

Men om jag skulle ordna en föreläsning på egen hand då? Skulle jag klara av att genomföra en sån sak? Skulle någon komma? Skulle de vara villiga att betala för att höra mig? Och vad för slags föreläsning skulle jag hålla om jag själv fick välja helt fritt? Hur hade jag lagt upp det? Och återigen.. vad skulle jag själv VILJA prata om? Vad skulle andra vilja lyssna på? Och vad skulle jag sätta för prislapp på biljetterna?

Tankarna mal på. Som det är nu så stoppar ju någon annan alla pengar i fickan och jag får knappt ens smulorna. Tänk om jag skulle hålla i det själv? Då får jag ju behålla större delen själv och kanske kan jag få vår ekonomi på fötter igen för det här med att vara ensamstående 4-barnsmamma ger ju inga pluspoäng på krediten direkt. Och jag får ju kommentarer och förfrågningar lite då och då från vänner, bekanta och även okända om att de hade velat höra mig. Kanske skulle det kunna funka. Fast då måste jag komma över det här med rädslan över att prata inför människor som jag känner eller ens vet vilka de är. Men om jag skulle klara det då? Skulle det kunna vara något för mig? Vet inte. Kanske…

Vad säger du? Skulle du köpa en biljett för att höra mig? Eller är det jag som blev för uppblåst efter alla lovord som personen i andra ändan i telefon sa idag? Känns som om jag går på moln just nu. 

 

 
Bjuder på en bild från när jag och Maxen var i stan häromsistens. Underbara fraggel