Känslan när man blir kontaktad av en person som suttit i publiken under en av mina föreläsningar bara för att de älskade ens sätt att prata och vill höra mer… WOW hur mallig vart inte jag efter det samtalet då? Nu ska jag inte gå händelserna i förväg och försöka att inte avslöja allt för mycket men denna personen representerade en större grupp och skulle vilja ha mig till en föreläsning. Oj!

Dessutom var villkoren bättre än vad jag som nybörjare är van vid. Tillgång till ett visst antal biljetter, ett bra arvode och helt fria tyglar om vad jag vill prata om. Det enda var att det skulle handla om att resa sig upp efter att man har slagits till backen. Om att gå vidare i livet oavsett vad.

Det kändes så stort så bröstet höll på att spricka på mig när vi hade lagt på. Helt otroligt! Så mycket beröm och snälla ord på en och samma gång! Blev nog en sisådär 20 cm längre under vårt samtal på en halv timme. Vi bokade in en tid för en lunch då vi ska gå igenom allt lite mer noggrant. Så spännande och nervöst att jag kedjerökt och springer omkring här hemma utan att veta riktigt vad jag ska ta mig för. Klarar jag detta? Och vad ska jag prata om iså fall? Finns ju en hel del att välja på. Men vad blir bäst? Vad passar bäst? Vad klarar jag bäst? Många tankar blev det nu.  

Allt detta bara för att en person tyckte om mitt sätt att prata och vara på. Ord som karismatisk och stark upprepades flera gånger av den personen i den andra änden.

 

Men hur glad jag än blir och även om arvodet var högre än vad jag är van vid så funderar jag… Skulle jag kunna… Tänk om jag… hmmmm

 

Som det är nu så blir jag inbokad till olika ställen för att föreläsa om något utav de områden som jag har erfarenheter ifrån och jag får en liten peng för besväret om jag har tur. Första gången så föreläste jag för ingenting. Eller jo, de stod för alla kostnader som resa, boende och mat.

Men om jag skulle ordna en föreläsning på egen hand då? Skulle jag klara av att genomföra en sån sak? Skulle någon komma? Skulle de vara villiga att betala för att höra mig? Och vad för slags föreläsning skulle jag hålla om jag själv fick välja helt fritt? Hur hade jag lagt upp det? Och återigen.. vad skulle jag själv VILJA prata om? Vad skulle andra vilja lyssna på? Och vad skulle jag sätta för prislapp på biljetterna?

Tankarna mal på. Som det är nu så stoppar ju någon annan alla pengar i fickan och jag får knappt ens smulorna. Tänk om jag skulle hålla i det själv? Då får jag ju behålla större delen själv och kanske kan jag få vår ekonomi på fötter igen för det här med att vara ensamstående 4-barnsmamma ger ju inga pluspoäng på krediten direkt. Och jag får ju kommentarer och förfrågningar lite då och då från vänner, bekanta och även okända om att de hade velat höra mig. Kanske skulle det kunna funka. Fast då måste jag komma över det här med rädslan över att prata inför människor som jag känner eller ens vet vilka de är. Men om jag skulle klara det då? Skulle det kunna vara något för mig? Vet inte. Kanske…

Vad säger du? Skulle du köpa en biljett för att höra mig? Eller är det jag som blev för uppblåst efter alla lovord som personen i andra ändan i telefon sa idag? Känns som om jag går på moln just nu. 

 

 
Bjuder på en bild från när jag och Maxen var i stan häromsistens. Underbara fraggel 

Det är liksom lite av ett krav att man ska ut och leta efter en ny efter att man har avslutat ett förhållande. Man ska ut på krogen, man ska hänga på sociala medier och om inget annat funkar så finns ju alltid sidor som badoo, happy pancake och tusen andra datingsidor att hänga på.

 

Även jag föll ju för allt detta. För man ska ju upp i sadeln igen och helst direkt. Men varför? Varför ska man ut på marknaden på en gång? Helst dagen efter att förhållandet tagit slut. Man ska gå vidare. Men om man inte vill gå vidare på det sättet då? Om man trivs som det är fastän det kan bli ensamt ibland då? Ska man ändå upp i sadeln då? Jepp, de flesta är på en om att träffa någon ny. Det är tydligen superviktigt. Men varför?

 

Ja som sagt så signade jag liksom många andra upp mig på diverse datingsidor och laddade ner alla tillhörande appar. Jag skrev min presentation och PANG där började jag bombaderas med allt ifrån förslag, matchningar och privata meddelanden. Jag svarade några under den första veckan men om sanningen ska fram så tyckte jag mest att det var jobbigt. Mobilen pep och plingade var och varannan minut dygnet runt. Först kändes det roligt eftersom jag kände mig eftertraktad men allt eftersom dagarna gick så blev plingandet mest bara jobbigt. För jag vill ju inte träffa någon. Jag har ju fullt upp i mitt liv som det är.

 

 
Har inte tid, plats eller ork med att ta in nya människor i vårt liv. Här är ett av de få tillfällen som jag har för mig själv. Klockan är närmare 03.00 och alla sover. Lyssnar på musik i hörlurar för att inte väcka någon men med ett öra utanför så att jag ändå hör om någon skulle vakna. 
 

 

Och mina fragglar behöver inte nya pappor om vartannat. Önskar att alla välmenande vänner kunde sluta att para ihop mig med nya. Jag vill inte. Bränt barn skyr elden heter det och jag är så bränd att jag känner mig som en kolbit.

 

Men samhället är uppbyggt på att man ska vara två. Man måste nästan vara två för att få en stor familj att gå ihop både ekonomiskt och när det kommer till logistiken. När man ska träffa vänner eller gå någonstans så förväntas man att ta med sig sin respektive. Allt i livet verkar vara gjort för en tvåsamhet och de flesta verkar förvänta sig att man ska skaffa en ny helst omgående.

 

Varför? Varför är det inte ok att vara själv? Varför denna press att man ska träffa någon? Om man inte vill då? Jag tror inte på att det finns någon för mig därute. Jag har redan träffat mitt livs stora kärlek och efter det så kan inget annat konkurrera. Känns onödigt. Visst vill jag väl kanske inte spendera resten av livet som singel. Men jag har ingen brådska. Jag letar inte. Men då är man udda enligt många. Jag har ju försökt men det var ju inte riktigt för mig. Roligt en stund men sen vill jag inte mer. Och vad är det då för vits? När jag trivs bättre hemma med mina fragglar så har jag svårt att förstå varför jag ska ut. När jag tycker att det känns fel att ta hem någon för jag vill inte att mina fragglar ska säga saker som ”ah det var en av min mammas killar…” när de blir äldre. Så varför ska man pressas?

 

Jag vet att jag tyckte att T var konstig som flyttade ihop med en kattkärring bara veckor efter vår separation. För mig och fragglarna var det som att säga till oss att vi var utbytta mot en gammal tant och hennes katter. Att de dessutom flyttade ihop och han lät henne ta hand om Maxens hund tyder på att det inte var någon han träffat nyligen utan han har väl haft ett förhållande med henne redan innan vi skildes åt. Äckligt kände jag. Fan, delade jag honom med någon som var lika gammal som min egen mamma?! Hua… Men det är ju så det är många gånger. Många skaffar sig något nytt innan de ens har gjort sig av med det dom har sen innan. Allt för att inte vara ensamma. Men vari ligger felet i att vara själv? Är det för att vissa inte klarar av att stå på egna ben? Eller för att de bara måste leva upp till kravet på tvåsamheten?

 

En annan jag känner var ute på krogen och letade nytt i säkert ett helt år innan hon faktiskt gjorde slag i saken och lämnade det hon redan hade. Varför? Jag frågade henne såklart och fick svaret att hon inte ville vara ensam. Men att vara själv måste väl inte betyda att man är ensam? För min del så kan jag ju säga att jag har känt mig ensammast i världen ibland och då har jag kunnat befinna mig på en fest med gott om vänner på plats eller varit i den eftertraktade tvåsamheten. Visst har jag känt mig ensam även när jag varit själv men det är ju inget som jag går runt och känner för jämnan utan oftast när det förväntas av omgivningen att jag borde vara vi. Är det för att de inte tycker om sig själva? Att de helt enkelt inte vill ha sitt eget sällskap? Duger man inte ens inför sig själv om man är singel eller vad?

 

Jag trivs i mitt eget sällskap. Jag behöver inte någon annan för att duga. Visst ok, jag erkänner… Jag vill inte spendera resten av mitt liv som singel. Visst vill jag också ha någon att dela saker med. Någon att bli gammal med. Men jag har ju redan trott att jag skulle spendera mitt liv med någon. Och så blev det inte så. Så nej, jag står över för nu. Jag tänker inte kyssa varje groda jag ser i hopp om att en av dom ska vara prinsen. Så har du en groda som du vill presentera för mig så skippa det är du gullig. Jag har fullt upp med att vara en mamma till mina 4 fragglar och det räcker så för nu.

Jag är så förbannat trött på alla välmenande människor och deras sätt att klappa mig på huvudet. Jag är så trött på att höra om hur lite ett bröst är värt om det ska vägas emot ett liv. För varför ska jag bry mig om att jag inte längre har två bröst? Huvudsaken är väl att jag lever!? Det spelar väl ingen roll. Så viktigt är det väl inte. Det går ju att få rekonstruktion av bröstet. Bröst är överreklamerade. Äh, det är väl inte så viktigt, det är väl ingen som bryr sig. Man kan använda inlägg så syns det inte. Med kläderna på så märker man ingen skillnad. Men du blir ju frisk så då spelar väl inte ett bröst någon roll. För vad är väl ett bröst jämfört med livet och att få vara frisk!?!?  

 

 
Detta är så nära jag just nu klarar av att se mig själv. Känner mig inte som jag längre. Nu ska jag till läkaren imorgon för omläggning igen. Hoppas på att svullnaden har lagt sig då.

 

Fast vem fan har sagt att jag blir frisk då? För några sådana garantier har inte jag fått av läkarna.

Uppenbarligen spelar det jävligt stor roll för mig! Så vad du tycker att mitt bröst är värt spelar mindre roll. Att höra både de som inte har en jävla aning om hur det känns att ställas inför att förlora sina kroppsdelar men även andra som mig som också har tagit bort bröstet säga att så ska jag inte känna eller tänka. Nähä? Men nu känner jag så. Uppenbarligen så tyckte jag också att livet kom före bröstet eftersom jag faktiskt tog bort skiten men vem i helvete har bestämt att jag inte får känna som jag gör angående det? Är det ett sätt att försöka få mig att må bättre? Att jag på så vis ska inse att mina känslor är fel och jag bara ska skita i det och gå vidare tacksam över chansen att få leva vidare? Eller är det bara ett sätt för andra att ”pussa och blåsa” så att det helt magiskt ska gå över? Eller är det de bästa de kan komma på att säga? Ibland kanske man bara behöver få må skit, piss och mögel över något utan att någon ska komma och försöka sätta på ett plåster.

Så snälla, låt mig få må skit över mitt bröst. Jag vill inte låtsas som att allt är tipp topp bara för att slippa kommentarer om hur tacksam jag ska vara. Jag vill få skrika, gråta och bara vara.

Jag har svårt för att se mig i spegeln. Jag har svårt för att klä av mig. Jag har svårt för att acceptera att det är borta. Känner mig annorlunda. Som om min kvinnlighet satt i just den delen som togs bort. Jag måste hitta mig själv igen men kommentarer om hur fel jag känner skyndar inte direkt på min väg till att försonas med min kropp som jag känner har svikit mig på ett jävligt grymt sätt. I bakhuvudet har jag redan insett att möjligheten finns att jag aldrig lyckas acceptera och försonas. Inte förrän det sitter ett nytt bröst där. 

 

Men jag undrar… Varför har vi människor så svårt för att låta alla ha sina egna sätt att bearbeta, sörja och känna? Samma sak när Maxen föddes och jag var ledsen. Ledsen fick jag inte vara. Kanske hade jag inte varit ledsen i flera veckor om jag hade fått vara ledsen på riktigt utan att alla skulle säga till mig hur jag skulle känna istället. Kanske hade jag bara behövt få ur mig alla tankar, känslor och funderingar? Kanske hade det räckt? Men så fort någon råkat ut för något oavsett vad nästan, så länge det inte finns på listan över godtagbara saker att känna sorg över så ska vi dit och rätta till. Men jag känner inte bara sorg över att jag har cancer. Jag känner sorg över att jag var tvungen att offra mitt bröst för att kanske och förhoppningsvis bli fri från cancern. För trots att de har tagit bort delar av mig så är jag ännu inte frisk. Jag ska fortfarande tillbaka till sjukhuset. Jag ska fortfarande strålas 3 gånger i veckan i hur jävla många veckor som helst (iaf känns det så just nu). Så trots att jag offrat kroppsdelar så finns det inga garantier för att det räckte. Finns inget som säger att cancern inte kommer att kräva mer offer av mig. Ska jag bara le och vända andra kinden till då också? Om den skulle komma och kräva mig på fler offer? Eller kommer det vara ok att vara ledsen då?

 

Snälla världen, sluta säg till mig vad jag ska känna! För mig så spelar det roll. För mig så var det en stor grej att förlora bröstet. Jag har 4 fragglar som jag ensam tar hand om så självklart kommer jag att offra varje del som krävs för att få leva och vara med mina fragglar. Men jag kommer att göra det under protest och med hat gentemot cancern och med en stor sorg. Snälla kom då inte igen och tala om för mig att det inte heller spelade någon roll. Och om jag vill gråta, skrika och svära över både cancer och förlorade kroppsdelar så låt mig. Säg inte att jag känner fel. För hur ska jag någonsin komma tillrätta med mig själv i min kropp om jag inte tillåts ha mina känslor?

 

 

 

 Just nu är det jobbigare än vanligt att möta min spegelbild