Att jag inte är någon rasist vet de som känner mig och jag känner inget som helst behov att lägga någon tid på att övertyga andra om det bara för att jag nu även tycker och tänker en del saker. Efter att ha sett hur ett av de områden jag bodde i som liten har förändrats så är det så jag mår illa. Hur fan kan man som politiker förvandla en hel stadsdel till ett invandrargetto är för mig ett mysterium. Det är sånt här som får folk att rösta på SD, att svära över invandring och önska stängda gränser. Att vi Svenskar på något sjukt vis redan för många år sedan till mångt och mycket gav upp vår svenska identitet och många skolor inte längre har skolavslutningen i kyrkan, vi sjunger inte nationalsången, vi står inte för det vi är och vart vi kommer ifrån. Istället så ska vi visa hänsyn till de som kommer och låta dom få ta plats. Till den milda grad att det på sina ställen i landet Sverige inte längre är acceptabelt att vara svensk. Vad fan hände? Hur kan det vara så att hänsynstagande ska innebära att vi ska ändra på vårt sätt och våra traditioner? Hur kan det vara rätt att vi ska visa hänsyn och förståelse medan vi många gånger inte får annat än förakt för vårt ursprung tillbaka. Nu har jag förvisso inga problem med moskéer och annat jox. Men ändå, - om man vänder på det och vi hade varit i deras länder… Hur många kyrkor hade vi tillåtits bygga? De kommer hit med sina gardinstycken vridna om huvudet och helt plötsligt är det ok med att ha kläder i badhuset?? Tänk om det ändå hade varit tillåtet för en annan i en känslig ålder under uppväxten. Själv minns jag när jag var på badhuset, tidigt utvecklad och osäker som fan så var t-shirt ett måste över badkläderna. Men jag blev snabbt tillsagd att antingen ta av mig eller lämna vattnet för kläder var inte tillåtet. Jag var inte på badhuset på flera år efter det. Hur kan det vara ok när man trots heltäckande kläder som jeans, linne och en knäppt lössittande kofta över, blir tillsagd att knäppa översta knappen för att man är äcklig som ”visar allt”? Vad hände med landet Sverige? Det liksom försvann någonstans på vägen tror jag. Politiker som inte tänkte igenom saker och ting… Jag är för mångfald och anser oftast att vi kan berika varandra. Men när mitt barn blir påhoppat, dragen i håret, klöst i ansiktet och sparkad just enbart för att hon är svensk? Ja! Mitt barn är svenskt och född i Sverige! Men jag måste ha missat när i helvete det blev fel att vara Svensk i Sverige!!! Så rasande arg just nu… Att bli påhoppad i Sverige, i en svensk skola för att man är just SVENSK……. Att vara rasist är fult det anser de flesta utav oss och alla vet vi att det inte är ok och ska aldrig accepteras. Men vem fan bestämde att omvänd rasism ska vara tillåtet???

 

 
 
När exakt blev det så här illa? Varför skapar vi getton fulla med invandrare som inte har ett jävla dyft aning om Svensk kultur eller landet Sverige som de faktiskt valt att leva i? Varför lär vi dom inte när de först kommer? Varför tvingas de inte ta seden dit de kommer? (eller rättare sagt dit de har valt att åka?) Varför tvingas Svenskarna att stå tillbaka i sitt eget land? 

 

 
Ok, kanske inte den bästa bilden enligt många med tanke på all skit runt omkring... Men jag bara älskar denna bilden på Maxen!  Minns dagen då den togs... Min fina lilla mini, uppklädd för att följa med på syskonens avslutning på dagis

 

Nu vet jag att det inte alltid är så. Jag vet att många pappor kämpar för att ens få småsmulor. Jag vet att även pappor likväl som mammor älskar med en innerlighet och glöd som kan få helvetets eldar att verka ljumna. Jag vet att det finns för många pappor som gråter nätter igenom av saknad och längtan. Men ändå… hur kommer det sig att papporna är så mycket färre än mammorna? Hur kommer det sig att barnen alltid hamnar hos mamman? Hur kommer det sig att papporna inte kämpar lika mycket? Hur kommer det sig att mammorna ofta är limmet som håller allt samman och när förhållandet mellan vuxna spricker så fallerar även relationen till barnen? Nu vet jag som sagt att det finns många pappor därute som inte passar in i min beskrivning. Men jag vet också att fruktansvärt många pappor faktiskt passar in. Hur kommer det sig att det är så undrar jag? Är det för att det är ett inlärt beteende? Lär vi oss detta redan från början? Kanske redan långt innan vi ens har blivit mammor och pappor? För att det ”är så det alltid varit” typ? Nog för att män och kvinnor fungerar olika men jag har svårt att tänka mig att vi fungerar sååå jävla olika. Vi älskar väl lika eller älskar vi så olika? Jag kan väl tycka att det skulle vara mer logiskt att vi självklart fungerar och även älskar olika från person till person men inte beroende på kön eller är jag verkligen så ute i periferin och cyklar med mina tankar och funderingar?

 

 
Stor som liten så kommer jag alltid att finnas för dig!
 
 
Ni fragglar är vad som gör livet värt att leva och jag är så tacksam över varje dag jag har äran och möjligheten att visa er det!
 
 
Min vackra prinsessa på ärten, det finns inget jag inte skulle göra för dig!

Så varför tänker jag så över huvud taget? Varför vandrar mina tankar ens till detta ämne? Jo självklart är det baserat på mina egna upplevelser. Mina egna föräldrar exempelvis. Papporna till mina barn är ett annat jävligt kasst exempel på föräldraskap. Men varför? Vad är det som gör att (oftast) papporna kan klara av att leva utan sina fragglar? Vad är skillnaden mellan dom som kan och dom som inte kan? Och är det samhället som skapar detta? Hur kommer det sig att mammorna (oftast) är de som står ensamma med sina barn efter separationer? Vad är det som gör att pappor kan resjobba och vara hemifrån under långa och många perioder medan mammorna knappt klarar av att återgå till arbetet efter att ha varit föräldralediga pga all separationsångest de då upplever? Varför? Är det för att mamman bär barnet i 9 månader? Är det pga av amning och att man binder något osynligt band? Men det stämmer ju inte heller..! Jag har ju för fan sondmatat mina, flaskmatat och ammat väldigt lite eller ens knappt någonting med vissa av mina fragglar… Så vad är skillnaden?

Hur kan en förälder oavsett kön välja bort sitt barn? Hur kan man gå och lägga sig på kvällen och somna när man inte fått pussa sitt barn god natt?

 
Hur kan en "förälder" någonsin leva med vetskapen att de valt bort sitt barn? 
 
 

Som jag skrev innan så vet jag ju att det finns pappor som kämpar minst lika hårt, kanske även ännu hårdare eftersom samhället är inställt på att det är just mammorna som kämpar. Men det finns ju faktiskt mammor som är lika kassa! Mammor som väljer bort sina barn till förmån av en ny man, droger eller något annat lika värdelöst. Hur fan är man funtad i dessa lägen? Många gånger skaffar de dessutom nya barn allt eftersom tiden går. Jag kan väl nästan tycka att har man aktivt valt bort sina barn borde man fan kastreras för att förhindra att fler små fragglar råkar ut för samma öde. Men jag kan inte förstå…

Jag kan inte förstå hur man kan säga och göra så två olika saker. Kan inte förstå den där skeva kärleken som består i att man yttrar orden högt och sen vänder sig om och mer eller mindre drar täcket över huvudet och ”that’s it” liksom. Ordet i sig har inget värde! Handling har allt värde! Varför är mina barn så säkra på min kärlek? Jo, för att jag inte bara talar om för dom att jag älskar dom utan för att jag visar dom det i handling varje dag!!

Men tillbaka till min huvudfråga… Hur kommer det sig att papporna så ofta är de som väljer bort barnen? Är vi så olika eller är det en produkt samhället har skapat? Beter de sig så för att det är vad som förväntas av dom? För det är vad de fått lära sig? För att det är ”deras plats” helt enkelt? Och de pappor då som inte är lika… Är det män som vågar gå emot samhällets förutfattade meningar och därmed står upp för sig själva, sitt föräldraskap och sina barn?

Först idag kom T på tal i samband med att Maxens födelsedag nämndes här hemma. Kevin ryckte mest på axlarna och tyckte på att det spelade väl ingen roll om han var här eller inte för han brukar ändå inte vara med när vi firar något. Dessutom så la han till att det är ju ändå jag som både köper presenterna och bakar tårtan och ser till att dagen inte blir bortglömd. Simone däremot tyckte att det är synd att han inte var med eftersom Maxen nog hade blivit glad om han hade fått se honom. Sen la hon till att Maxen hade blivit ännu gladare om han hade haft med sig Joppe åt honom…

Men Kevin har ju rätt. Så har det ju alltid varit. T tar inte ledigt från jobbet för en så fjantiga sak som en skolavslutning (det var mååånga år sen jag lyckades tvinga honom till det), luciafirande eller födelsedag. Men varför? Hur kan man som förälder inte vilja vara närvarande varje liten jävla dag i sitt barns liv? Hur kan man någonsin tycka att något annat är viktigare? Jag förstår helt enkelt bara inte…

Kommer nog faktiskt aldrig förstå… 

 

 
Bästa, finaste prins... Jag lever för dig och dina syskon!!

Anonyma kommentarer i all ära men ibland kan jag väl tycka att om man ska kläcka ur sig sina åsikter på ett jävligt otrevligt vis så kan man väl ändå skriva sitt namn och stå för det eller? Det händer lite då och då att det kommer kommentarer likt den jag fick till inlägget om Maxen och mina känslor kring hans födelse. Men jag brukar bara ignorera dom och de ser aldrig dagens ljus eftersom jag väljer att inte publicera utan trycker bara på delete-knappen. För helt ärligt så ser jag ingen anledning att publicera dessa påhopp eller ibland bara rena otrevligheterna.

 

 
Denna kommentaren känns bara så... ja, jag vet inte... fucked up.. feg..?! 

 

Helt ärligt… Va e de för fel på folk? Eller rättare sagt, va e de för fel på dig anonym? Jag har till skillnad från dig inga problem med att stå för va jag känner, tycker och tänker. Jag har inga problem med att stå för mina åsikter eller vad jag gör.

Att jag kände som jag gjorde när Maxen föddes är inget jag är stolt över. Jag skriver inte om det för att skryta om det. Jag skriver om det för att det var så det var. Jag skriver om det därför att det också är en del av min och vår historia. Kanske vore bekvämare att bara hoppa över de bitar och delar som inte känns roliga att skylta med utåt bara för att på så vis se bättre ut. Som att de känslorna som jag hade då aldrig funnits. Jag önskar ju att jag aldrig hade känt så, så det hade ju varit lite närmare den bild av mig själv som jag skulle vilja ha. Men NEJ! Mina känslor, rädslor, tankar och åsikter är en del av mig. Hade jag inte känt så då så visst fine men nu gjorde jag det. Jag tyckte att det var förjävligt att just min son skulle födas med down syndrom! Jag var så totalt självupptagen att jag aldrig riktigt kände att det var honom det gällde utan det var JAG som hade råkat ut för detta. Det var JAG SOM VAR DRABBAD. Jag grät dag som natt och jag önskade att jag hade kunnat ändra på det som redan var ett faktum. Jag skämdes och ville inte berätta för någon om att han hade down syndrom. Jag ville inte höra från andra att det var väl inte hela världen för det var hela världen för mig! Jag förstod inte bättre och ingen kunde förklara för mig heller! Ingen annan än Maxen kunde få mig att förstå.

Istället för att det var ok att jag kände som jag gjorde så skrattade mina nära åt mig när jag sa något. Jag fick höra att i framtiden skulle jag känna annorlunda och då skulle de kunna få säga vad var det jag sa… Att jag var löjlig… Att jag hade fel… Som att mina känslor inte var på riktigt. Som att mina känslor bara var något att vifta bort tills de förändrats och skulle duga för omvärlden.

Nu kan jag ibland få höra just det. Vad var det jag sa – kommer du ihåg Linda när du kände så och så? Det var ju det jag sa att du skulle känna annorlunda nu… Kan säga att ingen gillar väl att få höra vad var det jag sa, allra minst jag. Men just i detta fallet så känns det fortfarande jobbigt därför att jag känner hur ingen tog mig och mina känslor på allvar under en tid då jag verkligen hade behövt en axel att luta mig mot. Jag behövde verkligen få lov att känna precis vad jag kände just då. Jag behövde få höra att det var ok att känna. Jag behövde inte bli bortviftad utan hade behövt bli tagen på allvar.

Fuck åt helvete med er allihop känner väl jag mest just då. Tror ni att det var lätt för mig att inte bara känna som jag gjorde utan dessutom yttra det högt? Jag vet att läkaren på NEO, samma läkare som vi hade när Kevin föddes prematur sa att jag aldrig skulle skämmas för Max. Att jag inte skulle gömma honom och att jag skulle visa foton av honom på samma vis som jag gjort med mina andra fragglar.

Men jag kunde inte följa hennes direktiv. Jag la upp några få kort på fb och jag skickade runt några få men ack så väl utvalda foton på Maxen till de som var nära och kära. Jag valde länge och väl innan jag skickade dom. Jag valde de foton där dragen av ds skulle synas så lite som möjligt. Ville inte att andra skulle se. Jag ville inte berätta. Varför? Jag vet inte. För att jag skämdes. Skämdes både över att jag kände som jag gjorde men också för just det faktum att jag fött ett barn med ds. Ett annorlunda barn där framtiden kändes så främmande, skrämmande och minst sagt hotfull med allt sitt nya och udda.

Nästa steg i min sorg var att jag blev helt tvärtom. Jag var tvungen att berätta för precis allt och alla att min son hade down syndrom. Jag ville inte att de skulle påpeka det för mig så jag gjorde det först. Jag ville inte att de skulle komma med sina dumma jävla kommentarer så jag försökte stoppa dom innan de ens öppnat käften. Jag var extremt defensiv.

Hade jag och Maxen inte hamnat på sjukhus och dessutom fått ett rum utan tv, utan mottagning på mobilen så att varken internet eller ringa funkade så vet jag inte vart vår relation hade varit idag. Att vi satt instängda tillsammans dag som natt, helt ensamma och såg bara sköterskor och läkare som kom in bara för att strax därpå springa därifrån till nästa lilla sjukling så vet jag inte faktiskt.

Det var då jag faktiskt lärde känna Maxen… Det var först då, när allt annat togs bort och världen krympte till detta lilla rum med absolut noll stimuli som jag fick upp ögonen för denna underbara lilla krabat som han faktiskt var och är. Det var när alla människors röster försvann och jag inte hela tiden fick höra hur fel mina känslor var som jag kunde ta in Max. Som jag började se bortom hans ds och se honom. Som dragen av ds i hans utseende bleknade och jag kunde se mitt vackra barn. Det var ingenting som gick över en natt utan det kom smygande. Det började med känslan av honom. Hans mjuka, lena kropp mot min. När vi låg tillsammans i sängen så kom jag plötsligt på mig själv med att tänka att han kändes ju precis som han skulle. Senare så satt jag med honom i famnen och snusade lite på hans huvud och insåg att han luktade precis som han skulle och han luktade ljuvligt. Senare kom nästa och nästa och nästa…

Jag kom till sjukhuset med ETT barn. Jag lämnade sjukhuset några veckor senare med MITT barn!

Under dessa veckorna så var den första tiden ganska lugn och det fanns ingen jätteoro för Maxens hälsa. Men någon vecka senare så hade vi hunnit börja få vårt band och samtidigt så började han att bli allt sjukare. Jag fick uppleva hur det gick från en matfråga till en fråga om liv och död. Skulle han ens överleva? En dag efter att de jobbat hårt med honom och jag stod och tittade på alla maskiner som sa mig hur han mådde så insåg jag att jag skulle inte klara av att förlora honom. Han var min son! Han var mitt barn! Han var mitt liv och anledningen till att jag fanns! Han var en så stor del av mig att jag inte kunde föreställa mig ett liv utan honom! Jag behövde honom!

Visst hade jag fortfarande kvar en massa funderingar, frågor och en hel del vaga men riktigt skrämmande tankar om framtiden men det var helt plötsligt på en helt annan nivå. Att jag i samma veva kom i kontakt med en låst grupp på fb, där det bara fanns föräldrar till barn med ds gjorde under för mig. Helt plötsligt så fanns det människor som hade svar. De satt på i stort sett alla de svaren jag saknade så förtvivlat. Där fick jag se bilder de lagt upp och läsa om deras prinsar och prinsessor och deras liv. Där fick jag en inblick i hur livet faktiskt inte gick under utan snarare berikades. Där började mina rädslor att försvinna.

 

 
Det har varit många sjukhusvistelser under årens lopp för Maxens del och alla skrämmer de mig. Tanken på att förlora Max gör mig skräckslagen på ett sätt som jag inte kan beskriva i ord. Tanken lamslår, gör mig iskall och får hjärtat att frysa till is i kroppen på mig. Så tacksam över att han blir starkare och bättre för varje år som går!

 

För mig som aldrig i mitt liv hade kommit i kontakt med människor med olika funktionsnedsättningar eller handikapp så var det en helt ny värld som öppnade sig när Max föddes. En jävligt skrämmande sådan! Jag visste inget och ingen berättade för mig. Jag kunde inget och ingen lärde mig. Min närmsta kontakt med down syndrom innan Maxen var ju för fan att se Ica-Jerry på tv!! Så för mig var det läskigt, skrämmande och jävligt okänd mark att beträda. Så ursäkta mig anonym, om det stör dig att jag hade svårt att ta till mig mitt barn när han föddes. Eller var det kanske det faktum att jag säger det högt som stör dig mest?

 

Jag älskar Maxen och jag skulle inte vilja ha honom på något annat vis än precis som han är! Han är hela familjens solstråle och vi skulle alla vara för evigt vilse utan honom.  Han lockar fram det bästa hos inte bara mig utan även hos resten av familjen. Han ger så oändligt mycket mer än vad han kräver i gengäld vilket gör att vi alla vill ge honom allt. Han är lycklig bara av att vara och vi alla andra skulle kunna lära så otroligt mycket utav honom!