En bild säger mer än tusen ord heter det ju så varsågoda... Typ så här känner jag inför allt från stympning till ekonomin aldrig går ihop till att vara tvingad till att gömma oss till våra skolproblem... JAG BLIR TOKIG!! Men vafan, det kunde väl varit värre antar jag. Vi kunde ha stått inför en jul med T, alkohol och ett enda långt ångestladdat bråk som varar tilll efter nyår så jag är ändå tacksam för vad vi har. 

 

Fy vilken vecka! Det har varit ett jäkla rännandes på en den ena vårdinrättningen efter den andra. Nu är det inte lång tid kvar tills jag ska stympas. Det känns verkligen så! Sa det till min bröstsköterska igår och hon såg helt förskräckt ut. De andra kvinnor som jag ibland träffar som har samma diagnos har i stort sett alltid en helt annan syn på operation än vad jag har. De verkar helt ok med att plocka bort bitar av sig själva för vad betyder väl ett bröst om det innebär att de blir friska? Jag förstår och jag håller väl i princip med därav att jag ska opereras. Kanske är de inte alla så tillfreds med stympningen när det väl gäller eller när de är helt själva och inte behöver förställa sig inför någon. Eller kanske har de bara bearbetat det bättre? Jag har i alla fall problem med det faktum att jag snart ska stympas..!

 

 

Veckan har dock bjudit på några ljusglimtar. Världens bästa kom och hälsade på och hade sin bäbis med sig. Äntligen fick Maxen hälsa ordentligt på en liten. Så otroligt nöjd var han när han fick sitta med den lilla i sitt knä.

 

 
 

Skolproblemen fortsätter att hemsöka oss och nu i helgen så ska jag skriva rent och kolla över det sista i min anmälan till skolinspektionen och barn och elevombudet. Detta är ju bara inte ok!! Att bli utsatt, påhoppad och mobbad pga. att man är Svensk… Polisanmält är det redan, allt från hot via mobilen till ren misshandel. Men skolan gör ingenting. Eller jo, de ger Didja ledigt efter varje ny incident. Och efter att jag ifrågasatte vad de vidtog för åtgärder för att hon ska kunna vara säker i skolan så började de med att en lärare följer henne vidare till nästa lektion och hon får sitta kvar i klassrummet ibland. Därmed får hon heller inga raster i någon större bemärkelse.. Men för hur länge har de för avsikt att följa henne såhär? För vad som väntar den dagen då de inte längre gör det råder ju inget tvivel om vilket känns sådär lagom bra. Förstår inte varför man inte stänger av de elever som vägrar att bete sig som folk. Så in med en anmälan till beo och skolinspektionen så får vi se vad som händer sen. När skolan fick höra om att jag anmäler så tog det inte lång tid innan jag hörde av soc... Skolan överväger att göra en anmälan mot mig för att fragglarna mår dåligt fick jag höra. Eeh ah klart som fan att de mår dåligt med tanke på att de var trasiga redan när de kom hit och här får de stå ut med både psykisk och fysisk misshandel från andra elever i skolan... Soc är dock välinformerade om våra skolproblem och tog det hela med ro. Jag har hittat nya skolor till fragglarna och hoppas på att de ska kunna börja vid terminsstarten nu efter nyår. Ingen utav oss känner att det är något här som är värt att stanna och kämpa för så vi väljer hellre att byta skola och hoppas på lite lugn i tillvaron. 

 

 

Idag blev det som vanligt en tur till stallet och därefter en sväng förbli lekplatsen på hemvägen. Kevin är grym på hinderbanan som alltid.

 

 

 

Julen har närmat sig med snabba steg och min ångest har bara blivit värre för var dag. Men någonstans så måste man väl inse att saker och ting inte blir bättre än vad man gör dom. Jag tänker inte sitta och gräva ner mig och jag tänker så fan heller låta fragglarna göra det heller! Vi ska fira! Detta är vår jul och ingen kan ta det ifrån oss. Kom på en sak häromdagen när jag satt och tittade på tv... Det kom en reklam för att ge sina barn en vit jul. Detta är fragglarnas första vita jul... Nu när T inte längre finns med på vår världskarta så finns det heller ingen alkohol. Visst hade jag önskat att vi hade haft en annan ekonomi och kunnat åka någonstans för att slippa sitta här hemma och fira (tror Didja har påverkat mig mer än vad jag trodde ang det) men samtidigt så blir detta vår första egna jul där vi an styra allt precis som vi vill ha det. När jag ser på det så istället så känns det nästan spännande. 

 

 

Självklart har det blivit mer bakande av pepparkakor och lussekatter. Tror detta var omgång nummer 4 haha

 

 

 

 

 
Tur att jag tömde kannan på mjöl innan Maxen fick fatt i den för han verkade anse att degen behövde mycket mjöl hahaha
 
 

 

 

Ja alltid är det väl något!? Det brukar för det mesta vara jag som är i hetluften. Denna gången var det Didja som ville väl men som kanske stack ut hakan lite för mycket. Efter ett väldigt långt samtal med henne så förstår jag hur hon tänkte och vad hon försökte åstadkomma men det är inte alltid så lätt i en värld där misstro och cynism regerar. Tror att hon förstod vad jag försökte förklara. Samtidigt måste jag säga att det var ett väldigt bra samtal och mycket blev sagt. Smickrad till tusen blev jag också när jag hörde hennes tankar om mig. Fina stora lilla tjej. 

 
Jävla skitmånad! 

 

Nu är december här och vi liksom alla andra tänker på julen. I vanliga fall så brukar vi pynta och ha väldigt juligt hemma men i år är vi ju inte hemma. Så i år vet jag inte riktigt. Funderat en del och lär fundera lite till innan jag blir klar över hur vårt julfirande kommer att bli. Vår situation gör det lite svårare än vad det brukar vara eftersom vi inte riktigt kan åka till någon och jag förstår verkligen fragglarna när de säger att de inte vill fira julen i lägenheten som vi är i.

Didja hade sin egen lösning på julproblemet. Hon ville åka bort och fira någon annanstans där vi kunde glömma bort våra problem för en stund och bara vara. Jag drog den vanliga visan för henne om ekonomin. Det är inte bara att plötsligt komma på att man vill åka bort och så bara gör man det. Inte när man är ensamstående med 4 fragglar och dessutom inte kan jobba med tanke på sjukdom och andra omständigheter.

Sista veckan har hon varit mer hemlighetsfull än vanligt och nu vet jag varför. Hon hade hittat en resa som skulle ta oss ”hemifrån” under några dagar och då speciellt under själva julafton som är den jobbigaste dagen på året inte bara för oss utan för många och som hon har försökt komma på hur hon ska finansiera den. Lilla stumpan då… Ledsen över att behöva säga det men att komma på det när det är en månad kvar till deadline är att vara försent ute. Men hon mindes att jag hade bett om hjälp när Joppe var sjuk så hon gjorde ett tappert försök med något liknande. Tyvärr så fick hon inte alls de gensvar som hon kanske hade tänkt utan blev påhoppad av ganska många som tyckte och tänkte en hel del om hennes tilltag. Eftersom jag såg hur ledsen och besviken hon blev när jag stack hål på hennes ballong med hopp om en riktig jul för hela familjen så hade jag önskat att jag hade kunnat förverkliga hennes dröm hur fan det nu skulle gått till *suck* Inte lätt att vara liten alla gånger men gudarna ska veta att det är fan inte alltid lättare att vara stor… Nåja, får väl se hur de blir med allt.

Men hennes tanke och vilja var god och det älskar jag henne för. Så nu blir det till att försöka fixa till det som hon kan ha ställt till med… Sen blir det till att försöka prata lite till och kanske försöka få till någon tanke med julen i alla fall så att hon inte behöver gå och oroa sig och undra. Fan! Jag tror inte att jag gillar julen längre. Bara en massa ångest och magont! Jag undrar hur många människor som går runt med ångest varje år bara för att julen börjar närma sig. Allt från ekonomi, ensamhet och bara att livet kanske inte tillåter en att fira som man skulle ha önskat. Familjemedlemmar som bor för långt bort eller som kanske inte ens finns kvar bland oss vilket gör själva firandet svårt. Nope, just nu är jag inte alls så säker på att jag gillar julen längre! Jag brukade göra det. Brukade älska julen och hade nog gärna börjat pynta redan i oktober haha Kanske kan jag älska julen igen någon gång i framtiden. Just nu känns den mest jobbig och hade jag kunnat hoppa över den så hade jag gjort det.

 

 
Maxen är så lycklig när han är med djuren. Att försöka få honom att släppa taget när det är dags att kliva av hästen är inte det lättaste haha Vad det stör mig att behöva blurra i mina foton bara för att ingen bakgrund ska synas... Men men sånt är vårt liv just nu så det är bara att göra eller så får jag hoppa över fotot och det ville jag ännu mindre så varsågoda, idag bjuder jag på ett blurrat foto från förra helgens ridning

 

Med det sagt så känns det lite dubbelt att berätta att vi idag tog en snabb sväng för att möta upp morfar som ville lämna av varsin julklapp till fragglarna. Han är som alltid en klippa! Fick även hälsa på hans både snygga och trevliga date. Äntligen verkar han ha hittat sig en pärla och det var väl på tiden efter alla musslor med skit han fått. Så jag lämnade dom med ett stort leende och en känsla av att morfar hittat rätt och väntar med spänning på fortsättningen.

Idag har vi i stort sett bara varit inne hela dagen och det mesta av tiden har gått åt att prata med Didja och allt runt hennes påhitt. Morgondagen blir förhoppningsvis utan några oväntade överraskningar och kommer med all säkerhet att spenderas på Maxens favoritställe på jorden just nu.. Stallet. Söndagar är ju en av de dagar då han rider så då brukar det bli några timmar med djuren vilket inte de andra fragglarna brukar ha något emot.

Veckan som kommer känns jobbig med de sjukhusbesök som ska avklaras men det är bara att bita ihop och få skiten avklarad. Känner mig nästan stressad. Känner att jag behöver få så mycket gjort på sjukhuset som möjligt och vill helst ha alla våra tider på en gång. För man vet ju aldrig när vi blir flyttade eller ens vart. Så nu när sjukhuset ligger inom räckhåll så vill jag ju få allt gjort så fort det bara går.

 

  

 

Haft en underbar dag! Började med den underbart glada killen bakom kassan. Tydligen har han lagt på minnet vad vi brukar handla, vilket den senaste tiden bl.a. har varit pysselgrejor, målarsaker, diverse saker till pepparkakshus och nu senast ännu mer inför ett kommande storbak av pepparkakor inkl. 8 paket pepparkaksdeg. Fick en sån stor eloge för att jag är så kreativ med fragglarna. Att jag dessutom då har hela fyra stycken som jag i stort sett alltid har med mig överallt (hur han nu kan veta det…) sa han att han ofta tyckte var så trevligt att se eftersom vi alltid skrattar å mycket tillsammans. Gick ut ur butiken med en känsla av att vara mother of the year.

 

 
Tyvärr stod inte alla hus pall för Maxens otåliga fingrar...
 
 
 

Att jag sedan skrivit under en del papper idag som kommer att ge mig och fragglarna en lite lättare tillvaro inom en snar framtid gör den mysiga känslan inuti ännu grymmare och jag njuter i fulla drag av det som komma skall. 

 

Att spendera förmiddagen med Maxen som njöt av att få utforska ”sitt” stall med dess omgivningar och olika djur var dock dagens höjdpunkt. Han är ju helt otrolig med djur! Jag vet inte riktigt hur det funkar eller ens varför det gör det. Men alla som sett vet att det är precis som jag säger. Han får de mest folkskygga hästarna att lunka efter honom… Han får hundar som inte tycker om barn att glatt vifta på svansen och slicka honom i hela ansiktet… Det är så häftigt att få vara med och se hans interaktion med djur. Denna gången fick han sig ytterligare en liten kompis och de lekte järnet när alla djuren lämnat stallet. Kunde man inte rida mer häst så gick det tydligen lika bra med en sopkvast som med lite fantasi förvandlades till en rätt så vild liten pålle haha

 

 
Att vara två gör leken dubbelt så rolig
 
 
Busiga sopkvast-hästar hade de tydligen
 
 
Så lycklig han är när vi är här min lilla skrutt
 
 
Medan man väntar på att hästarna ska komma tillbaka från hagen så kan man ju ta en tur på den häst som redan är sadlad
 
 
Att avsluta med en glass är heller aldrig fel

 

Visst händer det att jag som förälder är trött och önskar att det gick att sätta alla fragglar i pausläge eller när Maxen har varit i sitt jävulskapsmood och gjort allt från att tömma ut hela byrån på golvet, kleta in sylt i soffan, slängt ut alla bestick genom den lilla springan jag ställt upp fönstret på för vädring och gjort stopp i toan så har jag drömt om dagis och en stunds andningshål… Men för det mesta är jag bara så otroligt tacksam över att få vara mamma till mina fragglar och jag älskar att få se dom utvecklas och växa upp. De är verkligen så jävla häftiga små människor!! Och nästan ännu häftigare är det när man ibland får se livet och världen ur deras ögon. Har så svårt att förstå hur man som förälder skulle vilja missa en endaste sekund!

 
Maxen på nya äventyr
 
 

 

Det känns bra i alla fall att fragglarna slutat spotta och fräsa över T lika mycket och hans svek för att inte tala om övergrepp. Men så har jag också låtit dom prata om allt jobbigt och låtit dom få ur sig allt de så länge gått och burit på utan att avbryta eller invända. De har fått spy sin galla över mig precis som de har behövt och det verkar ha lättat på trycket för dom. Men pappa vill ingen utom Måne kalla honom utan de andra nämner honom numera hellre vid hans namn de få gånger han omnämns. Det känns hårt. Men de är benhårda. Åratal av hårda ord och elaka öknamn har satt djupa spår hos dom och det kommer ta dom lång tid och kanske även en hel del samtalsterapi för att klara av att förlåta honom. Måne är den av fragglarna som sörjer och lider mest. Inte bara av det han har gjort mot henne innan för det skulle hon förlåta på en sekund om hon bara fick lite kärlek av honom. Måne har ju alltid varit ”pappas flicka”. Även om de aldrig mer i sina liv skulle träffa honom så behöver de bearbeta och förlåta för sin egen skull. Nu hägrar en hel drös av polisförhör inom snar framtid och det ena rättegångsdatumet är satt till i april. Så nu kommer allt att bli jobbigt för dom för en tid framöver. Känns skit att veta att jag inte kan skydda dom från det heller, utan att det är något de måste gå igenom. Finns väl vissa fördelar också antar jag i form av att fragglarna kommer att kunna känna att de får upprättelse, får känna att de är viktiga och att ingen någonsin har rätt att skada dom. Och det sistnämnda antar jag att desamma gäller för mig på sätt och vis.

 Har fått tid för operation och verkligheten börjar kännas lite för verklig. Men inte som det har gjort innan. Kanske är det bara jag som hunnit börja vänja mig vid tanken? Det kommer att bli tufft men jag har klarat värre. Det har varit så mycket annat de senaste månaderna som upptagit tankar och vardag att det har känts så avlägset på något sätt. Men mammografin visade ganska tydligt att det inte hjälper att leka struts så det är väl bara att bita i det sura äpplet och få skiten överstökad.

Samtidigt så är det som sagt mycket annat som har hänt och ihop med kampen om vår framtid så tar det all kraft och jag har liksom inte lika mycket kvar att lägga på oro för hur operation, tiden därefter eller andra jobbiga tankar. Detta börjar mer bli något som måste avklaras så fort och smidigt som möjligt för att kunna lämna skiten bakom mig och all fokus ska kunna läggas på annat. Fick frågan på ett möte om jag kände att jag fick den hjälp och det stöd som jag behöver. Mötet var i skolan och gällde fragglarna och vad de ev. kunde behöva. Mitt svar blev att så länge jag har välmående fragglar så är det nog. Deras välmående och lycka ÄR ju faktiskt vad som får mig att kämpa för en morgondag.

Sedan har jag väl nämnt att det finns ett guldkorn i mitt liv…? Guldkornet förgyllde inte bara min dag idag ännu mer utan även Kevins på ett helt fantastiskt sätt. Kevin var helt salig när han kom hem efter att ha fått vara med på gymmet med de riiiktigt stora killarna i flera timmar och det är bara att inse att jag hade fel. Det var inget guldkorn, det är en hel jävla fantastisk guldklimp snarare och jag ser fram emot att berätta mer lite längre fram.

När jag tittar i kalendern så slår det mig. Vi börjar närma oss målet. Eller snarare så kommer vi allt närmre vår planerade nystart. Även om den går förjävla sakta så tickar ju ändå klockan och tiden går, så snart är vi där och kan sätta våra framtidsplaner i verket. Inget kommer vara sig likt efter det och det ska bli riktigt spännande.

Jag har njutit av min myskänsla hela dagen men det var först nu ikväll när jag inte satt för mig själv efter nattning som jag insåg vad det var för känsla… LYCKA…..